Jag har ett vagt minne från någon litteraturkurs, där seminarieledaren drog ett exempel på riktigt idiotisk litteraturanalys. Exemplet var Harriet Löwenhielms dikt ”Jakt på fågel” från 1927, med de berömda inledningsraderna ”Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront/en dront har jag skjutit med luntlåsgevär”.
Idiotin bestod i att någon i forntiden skrivit att dikten skildrade en älgjakt.
Det förstod vem som helst hur dumt det var. Ändå reagerade jag med lojalitet gentemot den fasansfullt trubbige dikttolkaren – jag fattade att hen tänkte på älg.
Men länge var det just så dumt att det gränsade till totalförbud att på något sätt förhålla sig till den biografiska författarens erfarenheter. De senaste decennierna har något hänt, författaren är inte längre död och föreställningen om hans eller hennes liv får ganska gärna färga läsningen – igen.
Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström har noterat skiftet och tar exemplet Alice Munro. Avslöjandet att hon förtigit sin makes övergrepp på dottern kan mycket väl göra hennes böcker sämre, resonerar Landström; en tid som har upphävt skillnaden mellan privat och offentligt kan inte isolera liv från verk.
I Expressen svarar kulturchefen Victor Malm att ett sådant resonemang är ett steg på vägen mot läsning som ”moralisk bokhållning” och får stöd i GP av kritikern Mikaela Blomqvist som ironiskt undrar om förlagen borde ”börja begära utdrag ur belastningsregistret av författare och deras anhöriga”.
Jag får akut syrebrist vid tanken på att göra läsning till ett permanent dubbelkommando, där författarens privatliv förvandlas till litteraturens naturliga facit. Samtidigt har det alltid funnits något livsförnekande i den mest utpräglade nykritiken, det är bara ett annat skäl till syrebrist. Man hamnar, tror jag, alltid fel i texttolkning när man går till extremerna. Det i grunden grumliga i konst kräver en sorts hermeneutisk vighet.
Jag är idealistisk nog att tro att de flesta läsare hamnar mittemellan och att det är en ganska bra utsiktsplats. Det vill säga: man kan tänka på älgen en liten stund. Men det är synd om man klamrar sig så hårt fast vid den att man missar chansen att faktiskt se en dront.
Läs mer: Åsa Beckman: Alice Munros författarskap blir ännu intressantare efter nyheten om övergreppen
