Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Om man vill behålla föreställningen att diktaren står närmare det sublima, det vackra bortomvärldsliga, ska man inte vara på Facebook. Det är ungefär lika delar smärtsamt och fascinerande att se representanter för en generation kvinnliga svenska författare sprida skit i kommentarsfälten. Födda mellan 1940- och 1960-talen och inte sällan mycket missnöjda med yngre kvinnor. Lite poesi, lite romankonst – och så lite systerlig misogyni på det!
Fördelen med det ensidiga generationskriget på Facebook är att jag har tvingats tänka till. Ska detta bli jag om 20 år? Kan man bli äldre som kvinna utan att se yngre kvinnor som arvfiender?
De retoriska frågorna blir mer akuta efter att jag läst kritikern och journalisten Selma Brodrej som i Dagens ETC undrar varför hon genomgående kallas ”liten fitta” i Aase Bergs senaste dagboksdel, ”Vi är framme snart”, och på vilket sätt detta är en del av Bergs ”djupt feministiska” projekt.
Bakgrunden är att Selma Brodrej fick i uppdrag av DN att gästrecensera Aase Bergs förra dagbok eftersom Aase Berg är medarbetare i tidningen. Brodrej formulerade en del invändningar mot Bergs bok ”Jag är aldrig hemma”, vilket sedan ledde till ytterligare debatt, när Aase Bergs vän Marianne Lindberg De Geer tyckte att Brodrejs recension var en sorts kvinnohat.
Är det några som kan krympa vår värld till en isoleringscell, så är det författare och kritiker.
Det könskodade raseriet mot en yngre kvinna är en sak för sig
Redan har andra röster hörts i den här diskussionen, låt oss för tydlighets skull kalla den ”Lilla fittan-debatten”. Martina Montelius påpekar i GP att Aase Bergs dagboksprojekt trots allt är en form av fiktion och Annie Crona skriver i Dagens ETC att det tyvärr inte är helt ovanligt att ”äldre kvinnor blir så rasande på yngre kvinnor att de inte lyckas vara sakliga”.
Och det är inte det minsta orimligt att en författare blir upprörd över en recension, oavsett om det var en vettig recension eller ej. Men det könskodade raseriet mot en yngre kvinna är en sak för sig och Annie Crona är något på spåren.
Även om Berg och Brodrej inte ska tvingas bära bördan av mina erfarenheter av feministiska generationskrig, så väcker den uppseglande debatten … minnen.
Varifrån kom viljan att trycka till den yngre kvinnan, när jag var hon? Alltför medberoende försökte man intala sig att till exempel en överjävlig äldre akademiker med bakgrund i 70-talets kvinnorörelse förmodligen ”inte hade haft det inte så lätt på sin tid, hon är skadad av att försöka slå sig fram i en patriarkal universitetsmiljö!”
Eller när kvinnor ur samma 70-talsmiljöer visade sig ha så nära till att betrakta yngre kvinnor som sjukligt lössläppta på grund av högklackat, smink och okomplicerade sexuella relationer med män: ”De kan inte hjälpa det! Allt var så ideologiskt reglerat på deras tid, det var liksom först frikyrka, sen Grupp 8, det är lutherdomens smitta!”
Nu är jag själv medelålders nog för att irriterat se hur yngre kvinnliga skribenter tycks skrämmande villiga att beundra bara män, till exempel göra en fetisch av det svenska 80-talets esteticism. Ett dialektiskt uppror och identitetsbyggande, kulturmannen som rött skynke eller samlarbild, välj din stil!
Den yngre kan alltid slå tillbaka och kalla den äldre gammal, irrelevant, övertygad som man kan vara om att man är utvald till evig betydelse, att kroppens åldrande är en abstraktion, en sjukdom som inte drabbar alla.
Naturligtvis kan det finnas en sorg uttryckt som ilska hos en äldre generation över att kunskapsöverföring är så svårt, över hur den ansamlade bildningen om till exempel kvinnors kamp och inte minst skrivande genom historien inte tas emot av de yngre. Men det kanske också är något fel på metoden ”Se världen exakt som jag, annars är du dum i huvudet”?
Det är inte utan att jag undrar om den ständiga misstanken gör sig sig gällande – den att bara en kvinna i taget kan få tillträde till makten
Det är inte utan att jag undrar om den ständiga misstanken gör sig gällande – den att bara en kvinna i taget kan få tillträde till makten. Man kan kalla det internaliserat kvinnohat. Man kan också se att villkoren länge såg ut så – kvinnan var enstaka och hon var undantaget som bekräftade ett orubbligt patriarkat. Men riktigt så illa är det inte längre. Det går förmodligen att överleva på fler sätt än genom att hårt och bestämt sparka undan konkurrensen.
Jag föreslår inte ”systerskap” som lösning på kvinnornas generationskrig, eftersom det ordet så ofta av just äldre generationer har använts som en kod för lydnad. Jag tror i stället på att låta sig styras av pragmatism, om välviljan inte kommer spontant. När fascistiska ideal börjar få inflytande över synen på könen och på jämställdheten är det kanske värt att lägga mindre kraft på fittiga fraktionsstrider.
Läs fler texter av Malin Ullgren
