Sarah jobbar som undersköterska på Södersjukhuset men är föräldraledig med sitt andra barn. Det som stressar henne mest just nu är att hålla lämnings- och hämtningstiderna för treårige Noah, nu när hon är föräldraledig. Hennes man Philip Bergman arbetar som kock på dagtid. När de träffades arbetade han bara kvällar.
– Det är jättebra att han har hittat det här jobbet! Jag hoppades att jag inte skulle behöva jobba så mycket kvällar som det visar sig att jag behöver på mitt jobb. På ett sätt är det skönt att jobba kvällar för då slipper jag ha 24/7 ansvar för familjen. Jag litar ju på att min man klarar av det och skulle något hända så känner vi tillit till varandra, berättar Sarah.
Känner du att din man upplever samma stress som du?
– Han tar det mer chill. Jag oroar mig mer i förväg. Barnen är lugnare med honom men de väljer alltid mig i första hand. Särskilt om de gör sig illa, säger Sarah.
När föräldraledigheten med sjumånader gamla Hollie är över kommer de båda att jobba heltid igen. Philips arbete är lite mer flexibelt, medan Sarah har stämpelklocka.
– Skulle jag gå tio minuter tidigare så förlorar jag tio minuter på mitt lönekonto.
Ibland frågar även arbetsgivaren om Sarah vill jobba över. Och resan från arbetet på Södermalm till hemmet och förskolan i Högdalen i södra Stockholm kan kännas lång.
– Jag hatar att jag har blivit så beroende av klockan. Och även av att kollektivtrafiken fungerar.
Sarah Bergman känner att hon inte räcker till när hennes barn är ”så himla många timmar” på förskolan. Så säger hon:
– Man trodde inte att man skulle ha så mycket känslor och kärlek för sina barn. Men det har man.
Apollonia Meleouni, 32 år, och hennes man Alexandre bor i Kärrtorp. De har nyligen slutat inskolningen av Ákilla, ett och ett halvt år.
– Vi har inte någon erfarenhet av att ha barn på förskola och då försöker man anpassa sig efter hur alla andra gör. Har barnen napp? När lämnas de och när hämtas de?
Både Apollonia och hennes man serverar på olika restauranger i Stockholm.
– Det är ett pussel för att få det att funka.
En av de första fredagarna kom Apollonia och hämtade klockan 16.40. Då var det bara Ákilla kvar på förskolan. Alla andra barn hade redan hämtats och avdelningens ordinarie personal var inte kvar.
– Han var med en fantastisk person i personalen men varken han eller jag kände personen och jag såg hur ledsen Ákilla var, förklarar Apollonia.
Både hon och hennes man blev båda ”chockade” över situationen och Apollonia tror inte att hon som mamma kände mer stress än vad hennes man gjorde.
– Men det gör ju att jag försöker stämpla ut tidigare. Jag undrar verkligen har alla andra gör? En del kan säkert ta med sig jobbet hem på ett eller annat sätt, men det kan man ju inte på restaurang, säger hon och fortsätter:
– Jobbar alla hemma och flexar? Jobbar folk sedan igen det på kvällen? Jag vet verkligen inte. Antagligen har man en väldigt bra planering.
Apollonia menar att det egentligen vore mer rimligt att hämta barnen klockan sex för att få livspusslet att gå ihop.
– Jag har fått höra att det är galenskap att ha ett sånt litet barn på förskola, men sådana kommentarer rör mig inte i ryggen. Vi måste betala hyran, pengarna från Försäkringskassan är slut. Jag är stolt att jag har min son på förskola, säger hon och fortsätter:
– Och jag är superstolt över Ákilla som är så modig. Det är jätteviktiga kvalitéer att klara av någonting som känns så jobbigt som att säga hejdå på morgnarna till sina föräldrar, sina två viktiga pelare i livet.
