Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Valter Nilsson
Trädgården, Stockholm
Häromveckan kom det 12 000 personer till Valter Nilssons dittills största konsert på Bananpiren i Göteborg. Biljettpriset var lågt satt, stadsmissionen var på plats och mellansnacken var politiska. Alla skulle med, inte bara i den Springsteen-inspirerade euforirocken utan också i den här mycket specifika Göteborgsandan där arbetarklassen har tolkningsföreträdet, texterna är som geografilektioner och varje låt har sitt mytiska persongalleri. Småbarnspappan Valter Nilsson – vars fru tyckte att det var att gå lite för långt att döpa sonen till Weiron – har på bara två år gått från okänd till enorm. 2026 ska avslutas med en nyårskonsert på Scandinavium. Han är i rakt nedstigande led Sten-Åke Cederhöks själsliga barnbarn, Håkan Hellströms kralliga lillebrorsa och håller Göteborgsmytens eld vid liv.
I GP har en underhållande kulturdebatt om just detta rasat under våren där tidningens tidigare kulturchef menade att Valter Nilsson sjunger fram ett kritvitt fantasigöteborg – ”ett arbetarromantiskt nöjesfält där sjuttiotalet aldrig försvann” – och fastän ingen i huvudstaden egentligen klagat tillverkade svarande skribenter omedelbart en stockholmshalmgubbe och menade att ingen som inte druckit sig full på Tai Shanghai fattar vad det här handlar om. Och det må vara som det vill med Valter Nilssons proletära äkthet, men han är i alla fall utbildat sjöbefäl, klass 7, och har både lastbilskort och truckkort. Han har skinnväst och hjärtat till vänster. Daniel Suhonen älskar honom.
Och nu ska han upp på scenen på allmänt Brooklyn/Berlin-härliga Trädgården. Det är knappast klasskänslans högborg. Snarare sammanfattas storstadens vänstervärderingar faktiskt ganska bra av det nyproggiga och charmiga förbandet Året var och deras refräng ”Rösta rött, leva blått, jobba svart, äta grönt”.
Så hur går det då?
Jo, det är faktiskt lite som att slungas tillbaka till år 2000 när Håkan Hellström gjorde sin resa från haken till arenorna då när allt var nytt, jungfruligt och inte ännu en producerad extas. Det är samma känsla av medvind, rörelse, spontanitet och momentum. Valter Nilsson och hans niomannaband är ofattbart samspelta, men mer än så – de är uppfyllda av det här, de har roligt och arbetar hårt. De spelar en soulig rock man hört förr, modellerad på gamla E-Street Band, men märkligt nog funkar det. Det är inte min kopp te det här egentligen, men Valter Nilsson gör ett publikarbete man knappt sett förut av en svensk artist och har ett självförtroende stort nog att inrymma ödmjukhet. Det tar en vers, sedan hoppar alla göteborgare i diasporan jämfota. En refräng senare är stockholmarna med. Ja, alla är med. Han säger något om valet, om arbetare som ställs mot arbetare. Sedan fortsätter det bara, tempot stiger, volymen likaså, och även om materialet är lite väl fast i sin formel så lever konserten tiden ut. Det här är dessutom skalbart. Det kommer funka på Scandinavium i vinter och säkert på Ullevi också om något år. Valter Nilsson har de kvaliteterna.
Det är en nästintill perfekt show – ibland så märkligt perfekt att den hade kunnat skapas i något slags rocklaboratorium – och hade jag varit från Göteborg hade jag klämt till med fem makrillar.
Läs fler konsertrecensioner här.
