”Beroendeframkallande” skrev Helena Lindblad i DN om de tidigare delarna – ”De andras land” och ”Dansa med mig” – i Leïla Slimanis Marockotrilogi, där författaren följer familjen Belhaj från 1940-talet och framåt. När författaren nu för den stökiga fransk-marockanska familjen in i 90-talet, och sätter punkt på 20-talet, blir det fråga om en separation.
Adjö – eller au revoir? Nu när vi har bekantat oss med denna besynnerliga släkt, deras egenheter och olater? Grymma författare värmer upp intresset för några gestalter för att låta det slockna och gå vidare till några andra?
Men ack, detta är den engagerade läsarens ständiga lidande. Böcker tar slut. Och så står man där.
Leïla Slimani, som fick sitt internationella genombrott med den psykologiska thrillern ”Vaggvisa”, tackade nej till att bli Frankrikes kulturminister, men ja till ett annat samarbete med president Macron. Och med sin stora familjesaga förmedlar hon hur sjuttio års såriga relationer mellan Frankrike och Marocko gestaltas inom en familj.
Författarens mormor var fransyska, gifte sig med en man från Marocko – ett omaka par – och deras barn och barnbarn delar väsentligen öden och erfarenheter med familjen i berättelsen.
Inspirerad av familjeromaner som Leo Tolstojs ”Anna Karenina” låter Leïla Slimani läsaren lära känna en marockansk släkt som utvandrar från Nordafrika till Europa och Paris
I den tredje delen ”Jag tar med mig elden” föds det två flickor i familjen Daoud, där modern Aïcha är gynekolog och dotter till den egensinniga och driftiga Mathilde från Alsace. Den äldsta av barnen, Mia, försöker i svartsjuka ta livet av sin söta och glada baby-lillasyster Inès.
Syskonhatet bedarrar, flickorna går i Franska skolan, får franska vanor och framför allt Mia har lätt för sig i skolan, med ett undantag: ”Det arabiska språket ville inte veta av henne”. Språket har inte ett särskilt högt anseende i den franskorienterade familjen, men Mia får trots det en privatlärare i arabiska, en magister Slimani, som dyker upp ett par gånger i romanen.
Mia är lång, bredaxlad, kortklippt och klär sig som en pojke. Hon deklarerar tidigt: ”Jag kommer aldrig att bli kvinna”. Detta i ett land som från 70-talet – ”en sagolik tid då religionen inte hade samma tyngd” – alltmer genomsyras av fientlighet mot homosexuella.
Leïla Slimani är en fena på att skildra sex, något som seriöst intresserar både Mia och den guldlockiga skönheten Inès. Författaren har också blick för när attraktionen upphör och övergår i motvilja, pinsamhet och äckel. Den oemotståndliga Inès får utan större ansträngning sin lärare (som har fru och barn) besatt. Läraren och hans elev inleder vildsinta kopulationsakter på alla upptänkliga ställen, tills polisen kommer på dem. För henne bryts förtrollningen tvärt, elden falnar. Han däremot tigger och ber – för döva öron. ”Deras förhållande hade ingen framtid och det var hon som på krönet av sina sjutton år blev tvungen att förklara det för honom.”
Riktningen i romanen är obönhörligt Frankrike. Mia, författaren, som för berättelsen – och elden – vidare, reser först. Hon börjar på minus, i tristess, vandrar ensam på promenader vid Seine i en grå och kylig stad. Sen kommer hon igång, utbildar sig, får jobb, tjänar pengar, hittar vänner och häftiga gayklubbar. Men det tar i hjärtat både för henne och för läsaren att lämna dem alla därhemma: frivola Selma, excentriska Mathilde, morfar bonden Amine, modern Aïcha, den bokläsande och nytänkande fadern Mehdi, som liksom författarens egen far på juridiskt felaktiga grunder sätts i fängelse. Och det blir en del begravningar att gå på.
I en explosiv scen har gamle Amine just dött och hemmet förvandlats till ett sorgehus. Det är den 11 september 2001 och i stället för att gå in i sorgen som traditionen bjuder sitter sällskapet förhäxade framför tv-skärmen, vilket gör änkan Mathilde rasande. Hon lyfter upp sin fotsida jallaba, klättrar upp på stegen till taket för att slita ut antennen till parabolen. Nu var det Amine som skulle sörjas, inte amerikaner i skyskrapor. Men det hjälper inte, 11 september blir ett förödande datum för människor i den arabiska världen.
Inspirerad av familjeromaner som Leo Tolstojs ”Anna Karenina” låter Leïla Slimani läsaren lära känna en marockansk släkt som utvandrar från Nordafrika till Europa och Paris. De är högutbildade, välbeställda, talar perfekt franska och vet hur de ska uppträda; på sätt och vis privilegierade samtidigt som de är immigranter. De har ett annat utseende, andra erfarenheter, andra självklarheter. Att byta land tar lång tid och kräver stor ansträngning. Mia och Inès anpassar sig, men förlorar de inte samtidigt något av sig själva, sin integritet, sin familj, sitt hemland? Och varför är relationen till arabiskan så komplicerad?
Vi är verkligen hemma hos dem, i deras kök, vid deras matbord, i deras huvuden
Marockotrilogin är inte stilmässigt experimentell, den kan placeras i en traditionell västerländsk berättartradition där också författarens litterära skolning ligger. Mia och Aïcha turas om att vara jag-berättare, vid några tillfällen i forsande medvetandeströmmar. Vi är verkligen hemma hos dem, i deras kök, vid deras matbord, i deras huvuden. Böckerna är kunskapsrika, innehåller mycket om decenniernas politiska utveckling och den hårdnande islamismen, men diskret förmedlad, ibland i undertexten. Det är alltid människorna och deras känslor och handlingar som står i fokus. Det är magnetiskt, rörande och gripande.
Var kommer du ifrån, egentligen? Det är frågan invandrare ständigt får. Och just den frågan har Leïla Slimani anslagit tusen sidor i tre mycket läsvärda böcker för att svara på.
Läs fler bokrecensioner och andra texter av Maria Schottenius
