Baumgartner arbetar på en ny idé. Det har blivit juni, och nu när han är klar med den lilla boken om Kierkegaard och det skadade knät är så gott som smärtfritt igen, har han i stället fördjupat sig i den snåriga, olösliga gåta som rör kroppen och sinnet och kallas fantomsmärta. Han misstänker att fröet till idén såddes i april, när Rosita berättade om sin pappas olycka med cirkelsågen, för även om hon inte visste så mycket att hon kunde förse honom med några detaljer, fyllde Baumgartner själv i luckorna, och under de efterföljande timmarna spelade han upp den blodiga scenen för sitt inre så många gånger att det kändes som om han med egna ögon hade sett sågklingan skära genom hantverkarens kött. Tack och lov kunde mr Flores två avhuggna fingrar sys tillbaka på handen redan samma förmiddag, men som Baumgartner senare fick reda på, upplever nästan alla som förlorat en arm eller ett ben, i flera år efter amputationen, att den saknade kroppsdelen fortfarande sitter fast på kroppen, ofta i kombination med svår smärta, klåda, ofrivilliga ryckningar och en känsla av att kroppsdelen har krympt eller förvridits och sitter på helt fel plats. Baumgartner har plöjt igenom den medicinska litteraturen på ämnet med samma noggrannhet som alltid och läst vad Mitchell, Sacks, Melzack, Pons, Hull, Ramachandran, Collins, Barbin och ett flertal andra skrivit, även om han inser att det han egentligen är intresserad av inte är syndromets biologiska och/eller neurologiska aspekter så mycket som dess potential som metafor för mänskligt lidande och förlust.

Det här är den trop Baumgartner har sökt efter ända sedan Annas plötsliga, oväntade död för tio år sedan, den mest övertygande och trovärdiga liknelse han kunnat hitta för att beskriva det som hände honom den där varma, blåsiga augustieftermiddagen 2008, då gudarna bestämde sig för att ta ifrån honom hans hustru medan hon fortfarande var i sin ungdoms fulla kraft, och lemmarna slets från hans kropp, alla fyra, armar och ben på samma gång, och att hans huvud och hjärta i någon mån skonades i detta brutala angrepp, beror enbart på att de perversa, hånflinande gudarna gav honom det tveksamma privilegiet att leva vidare utan henne. Han är nu en mänsklig stump, en halv man som har förlorat den halva som gjorde honom hel, och ja, de förlorade lemmarna finns fortfarande kvar, och det gör fortfarande ont i dem, det gör så ont att det ibland känns som om hans kropp är på väg att fatta eld, och förtäras på fläcken.

De första sex månaderna befann han sig i ett tillstånd av så djup förvirring att han ibland vaknade och hade glömt att Anna var död. Hon hade alltid gått upp före honom, var uppe och i gång åtminstone fyrtio minuter eller en timme innan han ens öppnat ögonen, så han var van vid att kliva upp ur en tom säng och halvt om halvt i sömnen gå in i ett tomt kök och göra en kopp kaffe till sig själv, ofta till ljudet av det svaga knattrandet från hennes skrivmaskin i det lilla rummet i andra änden av huset eller så hördes hennes fotsteg från något av rummen på övervåningen eller så var det helt tyst, vilket i så fall bara betydde att hon satt och läste en bok eller tittade ut genom fönstret eller ägnade sig åt någon annan tyst aktivitet någonstans i hemmet. Det var därför de där groteska minnesluckorna alltid inträffade tidigt på morgonen, innan han riktigt vaknat och sömndrucket gick omkring och ägnade sig åt sitt, styrd av vanor som formats under en livstid tillsammans med Anna, som den där morgonen bara tio dagar efter begravningen när han med en rykande kaffekopp slog sig ner på en köksstol och hans blick landade på några uppslagna tidningar som låg huller om buller på bordet. En sida var mer iögonfallande än de andra, och på den såg han vad som verkade vara en rubrik i The New York Review of Books som löd: ”Vad vädret är”. Titeln på boken som artikeln handlade om var Världens vatten, och författaren hette Sarah Dry.

Världens vatten – av Sarah Dry!

Kombinationen var så oväntad och samtidigt så absurd i sin barnsliga symmetri att Baumgartner grymtade fram ett kort, förvånat skratt, drämde händerna i bordet och reste sig upp.

Anna, lyssna på det här, sa han och började gå mot vardagsrummet. Du kommer att kissa på dig av skratt.

Hon måste vara i vardagsrummet, tänkte han, för skrivmaskinen var tyst och det hördes inget från övervåningen. Alltså måste hon sitta uppkrupen i soffan med en bok, och blyertspennan i högsta hugg, redo att stryka under intressanta stycken, och om hon inte använde pennan just då satt hon med största sannolikhet och tuggade tankspritt på metallen som höll fast det lilla rosa suddgummit. Alla dessa bilder spelades upp för hans inre medan han gick där i en dimma av glömska – och sedan klev han in i det tomma vardagsrummet och mindes. Med ens kom han att tänka på begravningen, och så förflyttades han tio dagar bakåt i tiden, stod där tillsammans med de andra vid den öppna graven i den tunga, oroliga luft som hade förts dit av den tropiska storm som med tilltagande vind avancerade upp längs kusten, och kastbyarna var så häftiga att en av dem slog hatten av hans systers huvud och skickade i väg den genom luften, ett virvlande svart föremål som sicksackade fram över himlen likt en rubbad fågel innan den slutligen landade i de översta grenarna av ett träd.

Sorgterapeuten sa: Du är i chock. Du har inte tagit in det som hänt dig än.

Det som hänt, svarade Baumgartner, hände inte mig, utan Anna. Och på grund av det är hon död och eftersom jag såg hennes döda kropp på stranden, och eftersom jag bar den döda kroppen i mina armar, så har jag till fullo tagit in det som hände henne. Det jag inte kan släppa är att hon tvunget skulle tillbaka ut i vattnet en sista gång, trots att det hade börjat blåsa ännu mer och vågorna dundrade in mot stranden, allt större och större, men när jag sa att det började bli sent och att vi borde gå hem, skrattade hon bara bort det och sprang ut i bränningarna. Det var sådan hon var, en människa som gjorde som hon ville, när hon ville och aldrig accepterade ett nej, en impulsiv och levnadsglad människa, och därtill en utmärkt simmare.

Du känner skuld, sa terapeuten. Det verkar vara det du försöker säga.

Nej, jag känner ingen skuld. Det hade varit lönlöst att försöka övertala henne. Hon var inte någon man kunde köra med eller ge order till. Hon var vuxen, inte ett barn, och hennes vuxna beslut var att gå tillbaka ut i vattnet och jag hade ingen tanke på att försöka hindra henne. Jag hade ingen rätt att göra det.

Kanske inte skuld, då, men ånger eller till och med självförebråelse.

Nej och nej. Jag ser på dig att du tror att jag försöker sätta mig på tvären, men det gör jag inte. Det är bara det att vi måste reda ut ett och annat innan vi kan sätta i gång och börja prata. Ja, hon skulle fortfarande ha varit vid liv om hon inte hade gått tillbaka ut i vattnet, men vi skulle aldrig ha hållit ihop i över trettio år om jag hade varit någon som försökte hindra henne från att gå tillbaka ut i vattnet om hon ville det. Det är farligt att leva, Marion, vad som helst kan hända när som helst. Du vet det, jag vet det, alla vet det – och om de inte gör det, tja, då har de inte varit uppmärksamma, och om man inte är uppmärksam, då lever man inte fullt ut.

Hur känner du dig, här och nu?

Förtvivlad, förkrossad. Som om jag gått i tusen bitar.

Splittrad, med andra ord, inte riktigt dig själv.

Ja, det stämmer väl. Men inte mer än att jag förstår vad det är jag går igenom just nu, jag kan helt ärligt säga att jag inte tycker synd om mig själv, och jag hänger mig inte åt självömkan, ropar inte i himlens sky: Varför jag? Varför inte jag? Människor dör. De dör när de är unga, de dör när de är gamla och de dör när de är femtioåtta. Jag saknar henne, det är allt. Hon var den enda människan i hela världen som jag älskat, och nu måste jag hitta ett sätt att leva vidare utan henne.

Romanen ”Baumgartner” är översatt till svenska av Anna-Stina Johnson och ges ut på Albert Bonniers förlag.

Läs mer om Paul Auster

Share.
Exit mobile version