Tidsstandardiseringsinfrastruktur

Man behöver inte vara poet för att reagera på antalet stavelser i ordet tidsstandardiseringsinfrastruktur som förekommer i boken ”Tid för enhetlighet. Astronomerna och standardiseringen av tid i Sverige”, skriven av Gustav Holmberg och Johan Kärnfelt. Här exemplifieras det tiostaviga ordet bland annat av Aktiebolaget Svensk Normaltid, ett privat företag grundat runt sekelskiftet 1900. Deras affärsidé: de hyrde ut ur som visade exakt, svensk normaltid. Detta utgjorde en del av den historiska process som rörde standardiseringen av tid vilket skedde i samband med utvecklingen av moderna infrastrukturer, i synnerhet byggandet av järnvägens stambanor.

För att undvika katastrofer som tågolyckor och annat blev inrättandet av en gemensam borgerlig tid, det som i dag kallas normaltid, akut. Sedan dess har precisionsinfrastrukturen förfinats och dagens tidsskalor är inte längre baserade på astronomiska iakttagelser, utan på atomtid. Med andra ord är det knappast brist på exakthet som fortsatt skapar ”tågkaos” på våra järnvägar. För trots samtidens avancerade standardiseringspraktiker kommer världsomspännande systemfel att uppstå; mikrosekunder finns, människor finns, naturen finns. En väsentlig del av modernitetens projekt har inneburit att ordna tillvaron. Men ju mer vi ordnar, desto fler restprodukter skapas, skriver litteraturforskaren Sven Anders Johansson i sin nya bok ”Till ambivalensens försvar”, med en hänvisning till sociologen Zygmunt Bauman. I ett tidsligt sammanhang utgörs sådana restprodukter inte bara av mikrosekunder, utan även av andra tider, tid som svårligen låter sig mätas eller förklaras i termer av atomtid, och som faller utanför det som ingenjörslandet lyckats standardisera. Men en sak taget. Det finns trots allt en ordning.

Normaltid

Vid mitten av 1800-talet ställdes svenska klockor i enlighet med solens rörelse, dvs lokaltid. När klockan var 12.00 i Göteborg var den 12.24 i Stockholm. Detta skapade som sagt problem när man började åka tåg längre sträckor; härav uppkomsten av järnvägstid som ställdes efter Göteborgstiden. Varför? För den västliga tiden gick efter övriga Sverige och på så sätt skulle man åtminstone inte missa sitt tåg. Stävjades kaoset? Knappast. Tågtidtabellerna blev om möjligt ännu mer obegripliga, och vissa tågstationer hade klockor med två minutvisare där den ena visade järnvägstiden, och den andra den lokala tiden. Så, år 1878, efter mer än 10 års överhettade debatter i riksdagens kamrar, enades man om att den nya gemensamma tiden skulle följa 15-gradersmeridianen som löper ungefär mitt emellan rikets två största städer.

Sommartid

För drygt 100 år sedan (1916) infördes sommartid på prov i vårt land. Holmberg och Kärnfelt nämner att det tidigare hade prövats i brittiska kolonier, men det var Tyskland som blev först med att införa sommartid.  Skälet? För att dra nytta av dagsljuset och spara energi. Det svenska försöket pågick i ett år men lades ner på grund av utbredda protester, framför allt från bönder, fiskare och andra vars liv och arbeten följde naturens klocka; det gick inte att skörda när det fortfarande var dagg i grödorna, eller att beordra fiskarna att nappa en timme tidigare i gryningen. Nej, vi behöver ingen sommartid i Sverige. Våra morgnar är alltid ljusa. Våra dagar är oändligt långa. Ändå infördes sommartiden igen, 1980.

Spill

När cesiumatomen har vibrerat niomiljarderetthundranittiotvåmiljonersexhundratrettioentusensjuhundrasjuttio gånger har det gått exakt en sekund. Så exakt mäts tid i dag. Ändå har man sedan 1972 behövt lägga till en skottsekund då och då. Det får nämligen inte finnas några glapp mellan atomtiden och jordens naturliga tid, ty då kan allt kollapsa: GPS, kommunikation, finans, astronomi, el- och energi osv. Nu har man beslutat att skottsekunderna ska avskaffas före år 2035. Men jordens tid är aldrig helt regelbunden. Tidvatteneffekter från månen och solen, jordbävningar, vulkanutbrott och klimatförändringar kan påverka jordens rotation och därmed förlänga eller förkorta dagen. På sikt går det långsammare. På dinosaurernas tid var ett dygn kortare än i dag. Tjugotre timmar? Tjugo, nitton? Det finns rester, spill, gnistor av ljus och mörker som svårligen låter sig standardiseras. Oförklarad tid som kräver en annan blick för att synliggöras.

Vargtimmen

Vargtimmen är ett begrepp som låter uråldrigt, men är egentligen ett nyord. Ursprunget lär vara Ingmar Bergmans film med samma namn. Den är från 1968. Ändå tycks ordet inpräglad i den svenska folksjälen som ropade den från historiens djup. Svensken vet att vargtimmen inträffar runt kl 3 på morgonen, mellan natt och gryning. Begreppet lanserades färdigt och klart med en fast uppsättning av moderna myter och vidskeplighet, till exempel att det är vid denna tidpunkt flest folk dör, tar livet av sig, föder barn och jagas av inre demoner.

Vid första påseende tycks vargtimmen inte skilja sig nämnvärt från exempelvis insomnia i allmänhet, eller varför inte poetens andra natt, beskriven av den franske författaren Maurice Blanchot. Den andra natten härbärgerar ett spektralt skuggliv som följer poeten – ty det är mest poeter, helst franska, som upplever den – in i dagen i form av nattliga ärr, spöklika hågkomster och glöd som bränner bakom ögonen. Men likheterna till trots föreligger en skillnad. I idén om den andra natten tycks en naturlig uppdelning mellan natt och dag utgöra dess outtalade premiss, medan vargtimmens fasa är avhängig det motsatta; nämligen att vi inte längre vet vad som är dag och natt. Det som får blodet att flyta uppströms under vargtimmen är den specifikt nordiska erfarenheten när den mörka natten byts ut i en alltför tidig och långdragen övergång till gryning. Inte dagsljus, utan något annat. Ett liminalt tillstånd som dröjer sig kvar, mardrömslikt.

Skandinaviens tidiga gryningar tumlar inte ner från himlarna likt en deus ex machina, jagar inte iväg demonerna och räddar den ömkliga själen som är nästan förlorad. Nej, den tvekar, gråaktigt. Öppnar tanken på glänt mot outhärdliga insikter, som att på vissa breddgrader begränsas skräcken och rädslan inte till natten, tvärtom trivs de lika bra, om inte bättre, i halvdagern. Benämningen vargtimmen må vara en nyskapelse, men dess förmåga att etableras så snabbt implicerar att fenomenet redan hade en särskild plats i den svenska folksjälen. En existentiell erfarenhet – melankolisk utan tvekan – betingad av den nordliga versionen av kampen mellan ljus och mörker som traderats i generationer.

Entre chien et loup

I Frankrike existerar en tidsrymd som kallas ”entre chien et loup”. Tidsmässigt är den vargtimmens antites; den infaller i skymningen, i det fallande ljuset då man inte kan se skillnad mellan hund och varg. Den franske författaren och dramatikern Jean Genet beskriver denna timme som grå, och den är snarare rum och rymd, än tid. Här blir vi lika mycket våra skuggor, som oss själva. Vi förvandlas, med en rysning av fruktan, och av välbehag. För en del av oss, belägen djupt inuti, vill inget hellre än att hunden ska vara en varg. Platsen där skräck gränsar till begär och passion är en av de farligaste som finns. Den är besläktad med en mörk, subversiv litterär tradition som i dag lever en tynande tillvaro, mer hatad än vargen. Desto viktigare att den formuleras som tid, för platser kan suddas ut, undvikas, förbjudas till och med, men tid?

Extra

I dag vill många återigen slopa hela grejen med att ställa om klockan från normaltid till sommartid. Det är krångligt, förvirrande, och det kostar staten en massa pengar. Att det därtill är onödigt för länderna nära polerna vet vi sedan länge. Det som ändå gjort mödan värd har varit när klockan slår tre på natten den sista söndagen i oktober varje år och klockans visare hoppar tillbaka så att festen kan fortsätta i en timme till. Kanske är dessa extra 3600 sekunder särskilt njutbara i Sverige eftersom det betyder att ögonblicket då vargen kommer kan skjutas upp ytterligare. Men smakar det så kostar det. Vad är då priset för den extra timmen? Repliken kommer blixtsnabbt: Att vi förlorar en timme i mars så klart. Svar: Nej, det finns ett annat, ett högre.

Kl 16.30 om hösten

Justeringen från sommartid tillbaka till normaltid på den plats där jag befinner mig, Stockholm, Sverige, innebär att solnedgången förlorar vissa klockslag. Exempelvis går solen aldrig ner klockan 16.30 om hösten. Lördagen den 26 oktober innevarande år (2024) går solen ner kl 17.08. Sedan ställer vi om klockorna och på söndagen den 27 oktober går solen ner mer än en hel timme tidigare, kl 16.05. Alla solnedgångar mellan dessa klockslag är därmed förlorade. Därefter fortsätter det i sin vanliga, makliga takt: måndagen 16.03, tisdagen 16.00 osv. Men solen går aldrig ner klockan 16.30 – eller ens däromkring – om hösten. Denna tidsrymd har tidsomställningen snabbt och lustigt vräkt ner i natten, trollat bort. Så ter sig klockslaget 16.30 märkligt oavslutat, på grund av detta glapp.

Vad sker med en tidpunkt som inte markeras med ett naturligt slut, som inte ser solen rinna ner över horisonten? Februari, invänder förstås de rationella. Vi har ju februari, då går solen ner kl 16.30. Visst. Men poeter och andra som älskar naturen, himlen och det som faller vet att februari och oktober har väldigt lite gemensamt. Och den absurda invändningen att min längtan, ja mitt ursinniga begär att se solen gå ner klockan 16.30 i Stockholm, Sverige, en seneftermiddag i oktober, skulle ”uppvägas” av ett debilt glädjevrål över de extra 3600 sekunderna, får mig att vilja yla som en varg mot allt som aldrig fick en värdig död. Men jag väntar tills de sover. Jag väntar, oryggligt, till klockan tre på natten, normaltid. Eller på ren svenska (folkmun): Vintertid. Vintertid. Vintertid.

Mara Lee är författare, poet och översättare. Hennes senaste bok är ”Främlingsfigurer” (2021, Albert Bonniers förlag)

Share.
Exit mobile version