Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Från Gagnef i Dalarna till Kalix i Norrbotten är avståndet strax över 100 mil för den som väljer inlandsvägen över Hälsingland, Härjedalen, Jämtland och Västerbotten. Enligt Google maps en nätt resa på tolv timmar och 29 minuter.
Klockan är 07.16 när jag sätter mig bakom ratten i Gagnef. Batteriet på elbilen är fulladdat och det regnar lätt. Första delen av färden går norrut genom Siljansbygden. I Rättvik köper jag en kopp kaffe och surdegsmacka och tänker att det vore fränt att åka hit till sommaren och kolla på raggare i fossila bilar, under den årliga bilträffen Classic car week.
Passerar Furudal och fortsätter vägen upp mot Los och möter kanske två bilar under närmsta timmen. Lämnar Hälsingland och kör in i Härjedalen. Anländer Ytterhogdal efter nästan tre timmar bakom ratten, det är dags för första laddningen. Smidigt, här finns kraftfulla snabbladdare. Går in på Ica och köper mineralvatten och en trisslott. Tio minuters laddning är allt som krävs för att jag ska ta mig upp till Jämtland och Östersund.
Efter totalt fem timmars körning är jag i Östersund där resans längsta laddstopp väntar men också lunch och en trisslott. Det blir en tunnbrödrulle med extra räksallad. Tur att de flesta bensinstationer nuförtiden har en liten kafédel med bord och stolar. Det passar oss batteribilstrafikanter som emellanåt behöver vänta lite längre.
Från Gagnef till Kalix är det strax över 100 mil
Grafik: DN
Med ett nästan fulladdat batteri styr jag mot Västerbotten och Dorotea där en ensam snabbladdare väntar bakom Systembolaget. Anländer efter drygt två timmar. Finaste sevärdheten längs vägen var virkeslagret i Hoting och dess enorma ansamling timmer.
Har kommit ungefär halvvägs, 50 mil. Bilturen börjar kännas i gubbkroppen som dagen till ära utrustats med stödstrumpor. Avslutar pausen med några stretchövningar som ingen Doroteabo behöver bevittna. Jag är ensam vid laddstolpen bakom systemet.
Hittills har resan varit enkel. Härifrån väntar mörker och regn. Vägarna är kurviga, smala och saknar viltstängsel. Etappen går upp mot Lycksele och regnet tilltar genom tallskogar och myrmarker.
Lycksele välkomnar med ljuset från ortens pampiga hotell vid Umeälven. Är sugen på kaffe. Glömmer bort att köpa en trisslott. Laddningen funkar utmärkt och regnet har övergått till duggande.
Gäspar till när laddkabeln sätts tillbaka i sin hållare. Lämnar Västerbotten och styr mot hemlänet Norrbotten. Duggregnet var kortvarigt. Snart regnar det så hårt att vindrutetorkaren går på max. Behöver något uppiggande. Iron Maidens ”Brave new world”-platta hjälper till. Färden ut mot kusten och den hägrande E4:an vid Piteå blir ändå slitig.
Äntligen når jag Piteå efter två och en halv timme. Här räcker att kräma upp batteriet så jag tar mig de sista tretton milen till Kalix. Köper mig en trisslott och skrapar äntligen fram en vinst på 60 kronor!
Sista sträckan går som en dans.
Strax efter klockan åtta på kvällen backar jag upp mot laddaren hemma vid huset.
Slutsats. Det går ypperligt att färdas med elbil i de mest ensliga delarna av Sverige. Det enda som krävs är lite planering. Samtliga laddare fungerade felfritt och där jag inte hade rätt app fungerade det smidigt att betala med Swish. Värt att notera att körningen gjordes när termometern höll sig på rätt sida om nollstrecket. Vid kall väderlek blir räckvidden som bekant kraftigt begränsad med en batteribil. Men fortfarande finns tillräckligt med laddare så att en hyfsat modern elbil med bra räckvidd hade klarat körningen även vid minusgrader.
Kul att utmana sig själv och de egna föreställningarna. För vem vill bli ihågkommen som en bakåtsträvare?
Läs fler texter från DN Motor.




