Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Om man höjer kraven på skolan och eleverna, samtidigt som resurserna inte ökar i takt med kostnaderna, så kommer ansvaret för undervisningen successivt att flyttas från lärare till elever och föräldrar. Det är precis det Alex Schulman sätter fingret på i sin text (DN 1/12) när han beskriver hur han blir ”en idiot och ett vrak” av den svenska skolan och ställer frågan hur skolsystemet kan bygga på föräldrars förmåga att hjälpa till med läxor.
Vill man förstå hur vi hamnade här behöver man gå tillbaka till 1990-talet, till exempel till en skolutvecklingsöverenskommelse mellan Kommunförbundet (nu SKR) och lärarfacken. Där beskrevs uttryckligen att undervisningen skulle ändras från ”traditionell förmedlingspedagogik” till ett arbetssätt ”där eleven tar ett mer självständigt ansvar för sitt eget lärande” och där det blir centralt att ”eleven ska lära sig lära och själv kontrollera att man lärt sig”. Det som tidigare var lärarens ansvar flyttades delvis över på eleven och vidare till hemmet.
Parallellt genomfördes stora förändringar av skolans styrning: kommunaliseringen, övergången från regel- till målstyrning och ett fokus på ”effektivisering”. Skolan började drivas som ett företag, där politiker ville få ut mer för varje skattekrona genom att kräva effektiviseringar i skolornas budgetar.
När ekvationen inte går ihop är den ”lösning” som återstår att lägga över mer ansvar på hemmet
När politiker räknar in framtida effektiviseringsvinster redan i budgeten ökar pressen på lärarna. Effektiviseringskrav (läs: nedskärningar) har blivit ett stående inslag i styrningen av skolan. Årligen ska skolan bli lite mer effektiv, utan att någon kan förklara hur, i en verksamhet där kvaliteten uppstår i mötet mellan lärare och elev. Samtidigt pressar målstyrningen, och de öppna formuleringarna i läroplanerna, upp kraven på att eleverna ska nå högre och mer komplexa mål.
Man behöver inte vara något geni för att förstå att den här politiken inte fungerar. Den bygger på en naiv tro, som lärarfacket sedan länge har lämnat men politiker biter sig fast vid – att det magiskt ska uppstå effektivare arbetsmetoder bara för att budgeten kräver så. När styrningen säger att eleverna ska ta större ansvar för sitt eget lärande, samtidigt som resurserna inte räcker till mindre undervisningsgrupper, speciallärare eller tid för för- och efterarbete, tvingas lärare springa fortare i korridorerna och föräldrar täcka upp där skolan inte hinner med.
Lärare har fått mer undervisning, fler uppgifter, högre dokumentationskrav och större ansvar för att varje elev når sin fulla potential, men mindre tid per elev. Samtidigt har kraven på elevernas kunskaper och förståelse höjts. När ekvationen inte går ihop är den ”lösning” som återstår att lägga över mer ansvar på hemmet: veckobrev med instruktioner, läxor som förutsätter att någon vuxen sitter bredvid och krav på att föräldrar ska följa upp, stötta och hålla koll.
Resultatet är en skola där barns möjligheter att klara sig i allt högre grad hänger ihop med vilka föräldrar de har, i stället för vilken undervisning de får. Föräldrar med tid, ork och studievana kan hjälpa sina barn i ett system där ansvar glidit från professionen till hemmet. Föräldrar som är slutkörda efter jobbet, själva hade det tufft i skolan eller brottas med annat har inte samma chans att kompensera för systemfelen.
Så länge styrningen av skolan ser ut som den gör kommer utvecklingen att fortsätta
Det Schulman beskriver, känslan av att bli ett vrak av alla krav, är en logisk följd av en styrning som flyttar över ansvar från skolan till elever och föräldrar. Detta är inte bara ett arbetsmiljöproblem för lärare, elever och föräldrar, utan ett demokratiskt problem för hela samhället. När hemmen ska bära ansvaret inte bara för att påminna om läxor och förhöra glosor, utan även hjälpa till med mer analytiska delar av undervisningen, urholkas idén om en likvärdig skola.
Så länge styrningen av skolan ser ut som den gör kommer utvecklingen att fortsätta, oavsett hur många föräldrar som med all rätt skriver krönikor om hur de går sönder på vägen.
Läs mer:
Alex Schulman: Jag blir en idiot och ett vrak av den svenska skolan




