Kort efter det amerikanska presidentvalet skriver den kanadensiska författaren Margaret Atwood ett mejl, från sitt hem i Toronto:

”Det här är inte världens undergång, men det kan vara slutet för Amerika som den dominerande makten i världen. Kommer vi verkligen att få koncentrationsläger fyllda av Demokrater? Det är inte troligt, men inte omöjligt. Kommer Trump fortfarande att vara president om tre år? Samma sak: inte troligt, men inte heller omöjligt.”

Hon avslutar:

”Har Europa skäl att vara nervöst? Utan tvekan.”

När Margaret Atwood mejlar har det gått några dagar sedan vi sågs. Dagen innan en majoritet av de amerikanska väljarna lägger sin röst på Donald Trump befinner hon sig i Sverige, det är slutet av en kort skandinavisk turné som inleddes i Odense. Där tog hon emot HC Andersens litteraturpris, innan hon for vidare till Oslo och till Stockholm. På kvällen ska hon göra ett författarsamtal på scen, inför fullsatt salong.

Innan dess, i en hotellsvit med utsikt över kyrktornen, svarar hon en stund på mina frågor.

– Diktaturer är intressanta! Det är intressant hur de uppkommer. Hur de fortsätter, och hur de kollapsar.

Vad hon säger är lika mycket en kommentar om tillståndet för världens demokratier, som om skrivande, hennes eget långa författarskap och de teman hon återkommit till.

Auktoritära ledare, säger jag, behöver sällan tvinga människor att sluta upp för maktövertagandet, de kommer frivilligt.

– De låter sig övertygas. Av vad? Det finns tre sorters personer inblandade i detta. Den första kategorin är de troende, de djupt troende, de som verkligen tror att detta är det bästa: det är så här vi får det klasslösa samhället, ett himmelrike på jorden, eller vad du vill.

I nästa cirkel från kärnan:

– Administratörerna, eller byråkraterna, de som mer eller mindre tror på idéerna men som har sina arbeten inom systemet. I en riktig diktatur är straffet för öppen kritik alltid hårt, man blir skjuten.

– Och sedan: resten av folket. De som ligger lågt, tittar ned – eftersom konsekvenserna av att inte göra det är för stora.

Hon ser på mig med smala ögon, ansiktet inramat av ljusa lockar, en cerise, lång scarf ligger värmande och lent runt halsen, hon bär annars svart. Margaret Atwood talar långsamt och med fast tonfall, rak och aldrig inställsam.

Hon har svarat på många frågor förr.

– Tro nu inte att sådana situationer inte finns i icke-diktaturer. Många människor har hemligheter, tankar och känslor de inte talar högt om, av rädsla för att förlora jobbet, för att bli attackerade i sociala medier eller online, för att deras vänner blir förbannade. Allt detta motiverar.

Vi är alla människor.

– Glöm inte, säger Margaret Atwood, att jag föddes 1939.

Att komma till världen ett par månader efter Tysklands anfall på Polen och utbrottet av andra världskriget har präglat hela hennes liv.

– Jag kände många som deltog i det: i motståndsrörelsen, de som var i armén och kom tillbaka. Det var inte bara flyktingar från länder som Polen och Tjeckoslovakien som kom. Människor flyttade från en plats till en annan av två skäl. Det första var mat och pengar. Det andra var rädsla för sina liv. Jag kände båda sorterna.

Hon lutar sig tillbaka. Blekt höstljus faller in genom stora fönster.

Även en flicka i Kanada märkte krigets skugga under sina första år. Hon föddes i Ottawa, men de skarpaste barndomsminnena kommer från norra Quebec, där familjen bodde under stora delar av året. Fadern var entomolog, insektsforskare, och arbetade i de djupa skogarna där.

Tur att det fanns böcker, så att flickan hade något att göra när hon inte gick på skogsutflykt med sin storebror.

– Jag var påhittig vid den tiden, säger hon när jag undrar hur hon skulle beskriva den hon var som tioåring.

– Det mesta jag gjorde var visuellt, jag skrev inte så mycket men målade desto mer. Men jag var ingen blyg person, när jag var elva och började i en ny skola var jag den som höll öppningsanförandet. Jag var redan då en artist, har aldrig haft scenskräck.

Hon var sexton när hon förstod att hon ville skriva.

Föräldrarna, har hon berättat, gjorde inga skillnader på sina barn, påstod aldrig att det fanns något en pojke kunde göra som inte också var möjligt för henne.

Inte förrän på universitetet möttes hon av kommentarer av typen: ”Vore det inte bättre att du slutade tänka på skrivandet och i stället letade upp en trevlig man att gifta dig med?”

Hon blev förbluffad av förolämpningen.

Margaret Atwood fyller 85 år om ett par veckor, men har inte slagit av på tempot.

Efterfrågan är inte underlig, hon är en världsberömd författare med en produktion av ett sextiotal böcker, romaner, noveller, poesi och barnböcker, hon är översatt till ett fyrtiotal språk, har belönats med mängder av utmärkelser och omnämns i Nobelprissammanhang (minst en ledamot ur Svenska Akademien sitter i publiken i Stockholm under kvällens scensamtal).

Dagarna före presidentvalet parodieras hon i ”Saturday night live”, ett annat säkert tecken på berömmelse. Samma kväll gästas programmet av den verkliga Kamala Harris.

Det verk som stått i centrum under senare år är genombrottsromanen ”Tjänarinnans berättelse” som fick ny aktualitet genom tv-serien ”A handmaid’s tale” – och den politiska utvecklingen i USA.

Boken är en framtidsskildring av ett USA där konstitutionen ställts över ända och där kvinnor förslavats, där de är reducerade till avel och där allt motstånd noga måste döljas – i en regim styrd i guds namn.

Boken kom 1985 och hade skrivits året dessförinnan, i Västberlin där Atwood tillbringade en tid omgiven av det kommunistiska öst och där hon regelbundet hörde skotten avlossas på andra sidan muren, som ett hot och en påminnelse.

När boken kom, och sex år senare en filmatisering av den, möttes historien av diametralt skilda reaktioner, berättar hon under kvällens författarsamtal: britterna skrockade och tyckte att hon hade vild fantasi. I Kanada blev folk nervösa och i USA kom båda reaktionerna – en del menade att det fulländade, liberala USA aldrig skulle vara mottagligt för sådana tokiga idéer; andra sprejade ”A handmaid’s tale is already here” på väggarna.

Uppföljaren ”Gileads döttrar” kom 2019 och är Atwoods senaste roman.

Donald Trumps valseger riktar ånyo ljuset mot ursprungsverket: när resultatet är klart får jag en bild av en vän i Washington, det föreställer fem Barbiedockor i röda, hellånga klänningar och vita hättor – en välbekant kvinnouniform för den som sett tv-serien – sittande leende på rad invid en liten damm där höstlöv flyter, under en uppochnedvänd amerikansk flagga. Är det hit vi är på väg?

Installationen står mitt i stan och har ett eget Instagramkonto.

Sedan den garanterade aborträtten försvann i USA sommaren 2022, i samband med ett beslut av Högsta domstolen, har jämförelserna med ”Tjänarinnans berättelse” återkommit, gång efter annan.

Margaret Atwood är inte förvånad över vad som hänt med aborträtten i USA, den har ju motarbetats åtminstone sedan åttiotalet, säger hon. Men att inbilla sig att det som hänt är något nytt, är ett misstag, menar hon:

– Historien är full av försök att förtrycka unga kvinnor. Du vet: inga bebisar, ingen mänsklighet. Utan pojkbebisar, inga arvingar.

Det där har alltid stressat män och makthavare.

– Kontrollen av reproduktionen har varit central i många samhällen. I Kina ville man begränsa den, hur många barn, vem ska föda dem, uppfostra dem?

I USA strävar abortmotståndarna mot en återgång till ett puritanskt samhälle:

– Titta på vad de har i sikte, de vill förbjuda preventivmedel och sexualundervisning, de vill förbjuda människor att korsa delstatsgränser för att få abort.

Den som är rik, tillägger hon som en parentes, kan förstås alltid lösa sina problem.

Den amerikanska konstitutionens strikta uppdelning mellan stat och kyrka har inte hindrat flera delstater från att använda Bibeln i maktutövningen. I Oklahoma står budorden numera på väggarna i alla skolor. I Alabama motiverades ett domstolsavgörande om provrörsbefruktningar med bibelcitat.

– De som gärna använder Bibeln tycks omåttligt intresserade av frågor som Bibeln inte tar upp. Samtidigt negligerar de annat som Bibeln uttryckligen förbjuder, som blandningen av linne och bomull.

Hon ler, men ser uttråkad ut.

– Kom igen, säg något nytt.

Det handlar inte bara om kontroll av reproduktion, försöker jag, utan också om kontroll av information: under de senaste åren har bokutrensningarna blivit ett nytt inslag i det amerikanska kulturkriget. Och bland de tusentals titlar som plockats bort från skol- och folkbibliotek finns flera titlar av Margaret Atwood, bland dem ”Oryx och Crake” från 2003 – eftersom romanen innehåller scener med nakna människor. Själv är författaren snarast stolt över att hennes böcker anses så störande att hon rensats ut.

De republikanska framgångarna i valet väntas öka utrensningarna, och ta dem från lokala nivåer till fler delstater och kanske nå nationell nivå.

Men när jag frågar om vad det betyder att människor i USA i allt högre grad skapar sin egen verklighet, och inte längre delar uppfattning om vad som är sant – något som ofta kommer upp när stödet för Trump ska förklaras – ger hon samma svar:

– Och du tror inte att det har hänt förut?

När frågan om bokförbuden kommer upp under författarkvällen säger Atwood glatt att förbuden kanske kan göra litteraturen mer åtråvärd. Sexig! Och i en tid då det stora problemet, enligt många bibliotekarier och lärare, inte är att barnen kastar sig över böcker, utan att de läser för lite – vore det bingo.

”A handmaid’s tale” är inte Margaret Atwoods enda framtidsscenario som lästs som en spådom. I ”Oryx och Crake” skildras en apokalyptisk värld där människan – med ett par undantag – utrotats efter en klimatkatastrof. Romanen sätts nu upp i London som balett, och författaren ska förstås dit och titta senare i år.

Men någon siare är hon inte, säger hon:

– Jag skulle inte kalla vad jag skrivit för ”prognoser”, jag skulle kalla dem ”gissningar” över en framtid som skulle kunna vara möjlig. Det finns flera tänkbara framtider, jag tittar på en av dem: om vi väljer att gå en viss väg, är detta vad som kan ske.

På plattformen Substack, där Margaret Atwood sedan två år tillbaka skriver kortare texter och reflektioner, tycks hon emellertid inte ha något emot rollen som spådam – de senaste inläggen går under vinjetten ”Oraklet gormar”.

Framtidsvisionerna i romanerna kommer inte som ingivelser från ovan, de tar form som skrivandet alltid börjar för henne, med en bild, eller ett samtal, en karaktär eller en plats – aldrig med en färdig hypotes eller teori, förklarar hon, och även om hon har en uppfattning om ungefär vad en roman går ut på när hon börjar skriva (hon börjar alltid för hand), är mycket okänt också för henne.

– Att veta allt skulle vara som att fylla i färgerna i en målarbok där konturerna är ritade. Jag skulle bli fruktansvärt uttråkad.

Och hon skriver – alltid – för att det är lustfyllt.

– Tror du att jag drivs av självplågeri?

Nog finns många författare och konstnärer som drivs av … ångest?

Hon ler och viskar:

– Det är nog bara män, i så fall.

Margaret Atwood hör till de extremt produktiva författarnas skara, med ungefär en bok om året, år efter år.

– Jag vet inte vad som skulle få min fantasi och nyfikenhet att upphöra. Döden, antar jag.

Åldrande är för övrigt ett tema i novellsamlingen ”Gammal kärlek”, som kom förra året och där en av historierna handlar om ett gäng gamla akademiker som unnar sig en drink eller två tidigt på dagen, och som avslutar den med diskussioner om det sexliv som var.

Med tanke på hennes schema, med resor, sociala medier (hon är aktiv på X, tidigare Twitter, och har nästan två miljoner följare), är det tur, säger hon, att hon kan skriva var och när som helst – fast hon medger att balansen mellan det utåtriktade livet och författarens behov av enskildhet är svår, och att hon alltid egentligen behöver skrivtid. Just nu för sina memoarer, som nästan är klara.

– Det är inte så stor skillnad mot att skriva skönlitteratur. Jag tar bara upp katastrofer och dumheter. Sådant som är intressant, som ”när jag nästan dog”. Ingen vill läsa ”jag åt en fantastisk lunch” eller ”jag skrev en ny bok”.

Kanske är det just en livshållning som vilar på fantasi, lust och driv som ger Margaret Atwood hopp, kanske är det faktiskt en logisk konsekvens.

– Att känna hopplöshet är meningslöst. Den som saknar hopp blir passiv. Man måste hålla på, ända tills exekutionsplutonen laddar sina vapen.

Margaret Atwood

Född den 18 november 1939 i Ottawa. Bosatt i Toronto. Har en examen i engelska från Harvarduniversitetet.

Har sedan debuten med en poesisamling 1961 skrivit ett otal verk: romaner, noveller, poesi, libretton, barnböcker och facklitteratur. Hon har alltid målat parallellt med skrivandet.

Till de mest kända romanerna hör ”Tjänarinnans berättelse” (1985), ”Alias Grace” (1996), ”Den blinde mördaren” (2000), ”Oryx och Crake” (2003) och ”Gileads döttrar” (2019).

Hon är flerfaldigt prisbelönad, bland annat med Bookerpriset (2000 och 2019).

Share.
Exit mobile version