Margareta låter en fascinerande och frånstötande värld träda fram

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det är sällan man läser en bok av en tvättäkta kunglighet. Eller kanske inte ändå: prins Harrys ”Spare” slog ju Guinnessrekord i säljtakt. Men där var å andra sidan en spökskrivare inblandad, och framför allt saknas den rätta historiska patinan – monarkins raison d’etre.

”Heptameron”, däremot, lider knappast brist på historisk patina. Den är skriven av Margareta av Navarra, älskad syster till kung Frans I, men i första hand framstående intellektuell samt en av Frankrikes första kvinnliga författare.

Som namnet antyder är ”Heptameron” inspirerad av Boccaccios trettonhundratalsklassiker ”Decamerone”, men i stället för florentinska ädlingar på flykt undan pesten behandlar den fransk adel som berättar historier för att fördriva tiden eftersom ett oväder isolerat dem i ett avlägset kloster. Margaretas mening var att boken liksom sin föregångare skulle innehålla exakt etthundra noveller, men hon hann bara med sjuttiotvå innan hon avled 1549.

Liksom i den italienska novelltraditionen är listigheten såväl motor i berättelserna som ett centralt värde. Munkarna är precis så illvilliga som man har rätt att förvänta sig. Särskilt franciskanerna skildras som värre än helvetets djävlar av Margareta, som flera gånger var i konflikt med kyrkan.

Men verkets epicentrum är könskriget – som här verkligen gör skäl för sitt namn. ”Det är mannen och kvinnan mot varandra oupphörligt, hela dan”, enligt Strindbergs devis, och han hade passat väl in bland herrarna i klostret. De använder sina berättelser som bevis på kvinnors hycklande syndfullhet, medan damerna försvarar sig med egna historier. Varje gång någon tystnar utbryter en hetsig debatt om hur man egentligen bör tolka novellen och till vems fördel den talar.

Den konstant som aldrig skiftar i detta myller av stämmor – själva fonden som de stiger upp från – är hederskulturen som bestämmer diskussionens premisser. Med all önskvärd tydlighet framgår det att en kvinnas kropp blir skamlig sekunden någon annan än hennes lagvigde make rör vid den, oavsett om hon är offer för ett övergrepp eller har gett sitt samtycke. Mannens heder å andra sidan beror på hans förmåga att ta för sig av vad han vill ha. Efter en historia om en make som avbryter sitt våldtäktsförsök på kammarjungfrun eftersom hustrun kommer på honom, konstaterar en av herrarna att det är skamligt för en man att inte lyckas med det han föresatt sig, varför förövaren borde ha kastat ut frun och fortsatt sitt övergrepp.

Den moderna, sekulära läsaren hinner knappt nicka instämmande innan samme talare utan förvarning börjar förespråka våldtäkt

Där har vi historisk patina så att man sätter i halsen. Och en rejäl blåsbälg för den som känt sin progressiva glöd falna – efter att ha läst ”Heptameron” blir jag mer övertygad än någonsin om att vi måste fortsätta i rakt motsatt riktning mot världen den skildrar.

Därborta är religionen och de (redan då) gamla höviska idealen kvinnornas enda tillgängliga vapen mot manlig aggression och dominans. Att tala om köttet och sexualiteten i förlåtande termer, som något naturligt, faller därför på männens lott. Men den moderna, sekulära läsaren hinner knappt nicka instämmande till sådana utläggningar innan samme talare utan förvarning börjar förespråka våldtäkt.

De plötsliga växlingar mellan närhet och avstånd som vi som umgås med det här 500 år gamla verket ständigt utsätts för, tar Karolina Ramqvist fasta på i sitt guldlocksliknande förord, lagom personligt och lagom lärt. Distansskillnaderna blir desto kraftigare av Margaretas ofta påfallande moderna psykologiska observationer och den friska svenska språkdräkt som Carin Franzén har skänkt texten.

Här finns gott om livfulla formuleringar att glädja sig åt

Detta ska enligt uppgift spegla originalprosan – och mycket riktigt finns här gott om livfulla formuleringar att glädja sig åt. Som när en hoppfull älskare föreställer sig ”att hon, en ung älskvärd änka vid god vigör, möjligen kunde förbarma sig över dem båda två”.

Samtidigt skriver Ramqvist i sitt förord att berättelserna i nutidsmänniskans ögon, övergödda av förströelse, blir svåra att skilja åt. Mot slutet av de sexhundra sidorna håller jag med. Då är jag glad att ha fått lära känna Margareta och hennes lika fascinerande som frånstötande värld, vars röster hon låtit kollidera med varandra på sidorna som neutroner i en reaktor – men inte förkrossad över att hon inte hann skriva tjugoåtta noveller till.

Läs fler artiklar av Samuel Levander och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.