”Om du ser någon som håller på att drunkna frågar du inte om den personen kan simma. Du hoppar i.”
Livet igenom har jag varit på jakt efter förebilder, jag vill kalla dem hjältar. De som vågat stå upp mot ondska, de som riskerat sina liv för att rädda medmänniskor. Jag tänker och tror att vi alla behöver hjältar, ljus i mörkret. De kan ge oss tröst, kanske förändras vi en smula i mötet med dem. Tänk om andras mod smittar?
Jag behövde hjältar som stöttepelare i den värld som tidvis ockuperade min hjärna. Bilderna, groteska fantasier – Förintelsen, Auschwitz, min mamma var där. Det var henne, min mormor och mammas systrar jag såg framför mig.
Hur kändes hungern? Svälten? Kan man äta gräs? Mättar det? Hur luktade röken som ringlade ut från krematoriernas skorstenar? Flammorna – hur såg det ut när himlen brann? Kunde man skratta i Auschwitz? Hur var det att skiljas från sin mor, min mormor? För mig, när jag var barn, var kanske den tanken den allra mest outhärdliga.
Alla mina släktingar mördades. Jag har alltid sörjt att jag inte haft dem, längtat så innerligt efter dem. Samtidigt: hur saknar man någon man aldrig ens träffat? Jag befolkade ett tomrum med fantasimänniskor.
Men Förintelsen började inte med Auschwitz, symbolen för dödsmaskineriet. Ett preludium till pogromen den 9 november 1938, anledningen till att vi samlas här i dag, utspelade sig redan tre år tidigare, i juli 1935 i Berlin.
Dit hade den unge amerikanske journalisten Varian Fry kommit för att rapportera vad som hände i Tyskland. Han blev vittne till något som skulle förändra hans liv. Chockad såg han hur en pöbel gick till attack mot kvinnor och män, som knuffades ner på trottoaren där de blev sparkade på, spottade på. Ordet jude flög i luften. Död åt judarna.
Fry skrev sen som i trance i New York Times vad han bevittnat. ”Och ingenstans, noterade han, lyfte polisen ett finger för att rädda offren från denna brutalitet.”
Varian Fry, som själv inte var jude, återvände till USA, men han glömde aldrig det han blivit åskådare till.
Fry upplät sitt hem i villa Bel Air utanför Marseilles till en fristad för de förföljda
Fem år senare, 1940, reste han till Marseille i södra Frankrike, som ännu inte var ockuperat av Tyskland, dit hundratusentals människor flytt från hela Europa. Fry var den ende i den hjälporganisation i New York han själv varit med om att starta som vågade åka. Mitt framför näsan på Gestapo, som med jämna mellanrum besökte Marseille, skulle han hjälpa dem som var nazisternas och Vichyregimens fiender, författare och konstnärer, judar, icke judar.
Fry upplät sitt hem i villa Bel Air utanför Marseille till en fristad för de förföljda. Där arbetade han och hans medarbetare med att utfärda falska utresetillstånd och visum till ett alltmer motvilligt USA. Flyktingarna lotsades över Pyrenéerna längs stigar i bergen till den spanska gränsen varifrån de tog sig vidare.
Ni har nu förstått vart jag vill komma. Varian Fry är min hjälte, märkligt nog ganska okänd för de flesta. Tillsammans med sina medarbetare räddade han minst 2 000 flyktingar, bland dem Marc Chagall, Hanna Arendt, Lion Feuchtwanger. Han var en sådan person som inte stod ut med att bara vara åskådare. Han måste agera. Av det för honom enkla och självklara skälet att han inte kunde annat.
”Min pappa lärde mig att om du ser någon som håller på att drunkna frågar du inte om den personen kan simma. Du hoppar i, du sträcker ut din hand.”
Så enkelt, så tveklöst, svarade Irena Sendler efter kriget på frågan hur hon vågade riskera livet för att rädda judiska barn ut ur Warszawas getto.
Orden från en älskad far blev Irenas ledstjärna genom livet. Det betyder något vad vi lär våra barn. Hur vi förhåller oss till omgivningen, till världen.
Irena Sendler var socialarbetare i Warszawa. Hon var av födseln katolik som de flesta polacker, men hon växte upp i ett område med många judar, som blev hennes vänner. Irenas pappa, som dog när hon var liten, var läkare och till skillnad från många av sina kolleger, som vägrade att behandla judar, tog han emot många judiska patienter.
Ungefär ett år efter Tysklands invasion av Polen 1939 underrättades Warszawas judar om att de inte fick bo kvar i sina hem – den tiden var förbi. De skulle förpassas till det som kom att bli Warszawas getto – 400 000 människor fångade som i en råttfälla.
Tänk er att flera hundra tusen stockholmare plötsligt låstes in i ett muromgärdat område. Mitt i city i huvudstaden. Invånare som tidigare tagit sig till jobbet, gått på teatern, tränat på gymmet, roat sig på krogen, rört sig fritt i sin stad.
Och utanför pågick livet som vanligt.
Irena Sendler, som då var trettio år, kunde inte leva som vanligt. Hon lyckades skaffa ett passerkort under täckmanteln att hon skulle inspektera de sanitära förhållandena i gettot. Tyskarna var livrädda för att bli smittade av tyfus som härjade bland de hopträngda människorna. Hon förde med sig medicin och mat för att så gott hon kunde hjälpa de döende invånarna.
Irena har i efterhand berättat om de plågsamma samtalen för att förmå föräldrar att lämna ifrån sig sina barn
När ryktena våren 1942 om massmord på judar blev allt intensivare och gettot skulle tömmas, deportationerna närmade sig, drog Irena i gång en ny aktion. Gettobarn skulle smugglas ut, de allra minsta i kartonger, i tvättkorgar, genom kloaker, i säckar, i likkistor till den så kallade ariska sidan för att där överlämnas till polacker som var beredda att gömma judiska barn. Många barn placerades också i kloster.
Irena har i efterhand berättat om de plågsamma samtalen för att förmå föräldrar att lämna ifrån sig sina barn. Varje gång fick hon samma fråga: Vilka garantier har du för vårt barns säkerhet?
”Jag kan inte lovar er något annat än att jag i dag kommer att riskera livet genom att försöka”, svarade hon.
Barnen som skulle föras ut från gettot fick öva på att berätta en påhittad historia om vilka de var. De fick absolut inte tala jiddisch, deras hår färgades blont, de drillades i ritualer som ett katolskt barn måste vara förtroget med. En yttre förvandling – men vad kunde omvandla blicken i gettobarnens sorgsna, rädda ögon?
Mellan våren 1942 och januari 1943 räddade Irena Sendler och hennes medarbetare ungefär 2 500 barn. Noggrant hade Irena skrivit ner namnen på dessa barn och namnen på de nya föräldrarna. Ifall, vilket var sällsynt, en mamma eller pappa skulle överleva och kanske återförenas med sin pojke eller flicka. Pappersbitarna la hon i glasburkar som gömdes under ett träd i en väns trädgård.
Irena blev 98 år gammal. Till dem som ville hylla hennes insatser sa hon: ”Låt mig eftertryckligen understryka att vi som räddade barnen inte är några hjältar. Ordet irriterar mig faktiskt mycket. Motsatsen är sann – jag fortsätter att ha samvetskval för att jag gjorde så lite.”
Jag antar att de orden ingår i definitionen av en sann hjälte.
Så när en minister bär Davidsstjärnan i solidaritet med dem som inte vågar, betyder det något
Barnen i gettot berövades sin identitet i hopp om överlevnad. Utan att jämföra Förintelsen med hur det är i dag tänker jag ändå på att det är svårt att vara jude, att visa sig som man är. Många avstår från att bära Davidsstjärnan, själva symbolen för judendomen, en del av rädsla, andra för att de inte orkar förklara sig, stå till svars för vad som händer i Mellanöstern. Det är hemskt och sorgligt. Och ensamt, en känsla av övergivenhet tror jag är överskuggande för många judar. Så när en minister bär Davidsstjärnan i solidaritet med dem som inte vågar, betyder det något. Tack Anna Tenje. Eller när en före detta riksdagsledamot tar på sig Davidsstjärnan efter en attack mot synagogan i Göteborg. Tack Nalin Pekgul, som jag vet fortfarande bär sin Davidsstjärna.
Jag har aldrig försökt dölja att jag är judinna. Men att tillhöra en minoritet har sina komplikationer. Mina föräldrar oroade sig för att jag och min bror skulle känna oss alltför annorlunda, utanför. När julen kom och mina kamrater besökte oss visste de att vi inte firade jul. Vi som är judar ser ju inte Jesus som Messias, Guds son, som kom till jorden för att frälsa mänskligheten. Vi väntar fortfarande. Men mina kompisar kunde inte begripa varför vi inte hade en julgran. Inga stjärnor, inga tomtar. Mamma löste problemet. Hon rådde mig att säga att hon var allergisk mot barrträd, därför kunde vi naturligtvis inte släpa in en gran i vårt hem. En medicinsk åkomma blev en vit lögn. Kanske ingen föredömlig pedagogik. Men ändå.
Något som förföljer mig är tystnaden. Stumheten hos dem som stod bredvid, åskådarna. Jag ser framför mig rader av judar som vandrar med Davidsstjärnan fastsydd i kläderna på väg till Umschlagplatz, uppsamlingsplatsen för deportation till Auschwitz, Treblinka eller något annat läger. Destination döden. De vandrade inför publik. Före detta grannar som nyfiket kantade gatorna eller de som tittade ut bakom gardinerna. Jag kan inte ens föreställa mig den avgrundsdjupa övergivenhet som de vandrande judarna måste ha känt. Sveket, de trodde att de hade vänner.
Att hoppa i behöver ju inte vara på liv och död som för Irena Sendler eller Varian Fry
Janusz Korczak, läkaren och pedagogen som drev ett barnhem för föräldralösa barn i Warszawa, en av mina verkligt stora hjältar, sa: ”Det finns inget vi vänjer oss vid så fort som andra människors olycka.”
Låt oss vara på vår vakt!
”Om du ser någon som håller på att drunkna frågar du inte om personen kan simma. Du hoppar i.”
Att hoppa i behöver ju inte vara på liv och död som för Irena Sendler eller Varian Fry. Tack och lov!
Men vi kan nog ta små skutt ut ur komfortzonen i vår egen tillvaro. Ett steg kan ju vara att skapa lite dålig stämning vid bordet och säga ifrån, stå upp, när vi hör åsikter om hur olika grupper av människor är. Bestämd form pluralis: Judarna, muslimerna, romerna. Vi och dem.
Till slut handlar det om självaktning, att kunna se sig själv i spegeln, eller att väja för sin egen blick. Vad vi gör och hur vi är i det lilla spelar roll.
Artikeln bygger på ett tal Margit Silberstein höll i Stora synagogan i Stockholm den 9 november för att minnas pogromen i Nazityskland 1938.
Lästips: Varian Frys insats skildras i Uwe Wittstocks bok ”Marseille 1940” (Nirstedt/litteratur)
Läs mer:
Per Svensson: Marseille 1940 är en ö i tiden – men det finns en bro till Tidö slott
