”Jag tror inte att Förintelsen ägt rum, men jag önskar att det varit så.”
Vilket ultimat antisemitiskt uttalande, jag hörde det för en tid sedan i en BBC-dokumentär om förintelseförnekare. Först förnekelse av att sex miljoner människor utplånats från jordens yta för att de var judar. Sedan ett beklagande att så inte skett. Som den franske filosofen Alain Finkelkraut formulerat det: Först tog antisemiterna judarnas liv, sedan vill de också ta ifrån dem deras död.
Vad får man säga? Hur mycket antisemitism och rasism tål yttrandefriheten? Från och med den 1 juli är det, efter krav från EU-kommissionen, förbjudet att förneka att Förintelsen ägt rum. Även tryckfrihetsförordningen ska regleras, vilket blir klart först i januari 2027 eftersom det kräver en ändring i grundlagen. Att lagstifta om sanningen är ingen självklar väg att välja i ett försök att rensa upp i sörjan där antisemiter och konspirationsteoretiker vadar.
Det kan slå tillbaka. Om jag känner antisemiterna rätt, vilket jag tror mig göra, kommer de att triumfera och få vatten på sin kvarn. På regeringens hemsida framgår visserligen att lagstiftningen även gäller ”vissa andra internationella brott” men det är Förintelsen den riktar in sig på. De som hatar judar kommer säkert att säga: Se där! Omhuldande av judar, de får som vanligt positiv särbehandling. Själv har jag svårt att finna något positivt i behovet av lagstiftning kring sanningen om ett folkmord. Ingen vore lyckligare än jag om den var en lögn.
De flesta förnekare bär inte uniform, de ropar inte ”sieg heil”, ser inte ut som Ku klux klan. De kan framtona som anständiga forskare och historiker från den akademiska världen.
Förnekelse av Förintelsen är ett fenomen som funnits ända sedan andra världskriget, medan Förintelsen fortfarande pågick. Den tar sig olika uttryck. Det finns de som hävdar att Förintelsen är en enda stor bluff påhittad av judarna själva, med benägen hjälp av krigets allierade. Att krematorierna inte existerade, att Hitlers masterplan inte var att utrota varenda jude. De säger att det inte alls fanns hål i taken till gaskamrarna i Auschwitz där gasen Zyklon B skulle tömmas. Inget hål, inget Auschwitz, själva sinnebilden för massmördandet.
Sedan finns kålsuparteoretikerna. De som förminskar och relativiserar. Det var minsann inte bara judarna som led under andra världskriget, vilket naturligtvis är sant. Men det var judarna som skulle utrotas. Vi har också de som försöker att vara lite mer modesta, de som tillstår att judar dödades, men att det var långt ifrån några sex miljoner. Ofta landar dessa ändå till slut i att omfattningen av Förintelsen är ett utstuderat påhitt av judarna själva för att få pengar av Tyskland.
Till råga på allt har judarna lyckats plantera sin infernaliska lögn i en hel värld. Här kommer Sions vises protokoll väl till pass, falsariet från början av 1900-talet om en judisk sammansvärjning med målet att uppnå världsherravälde. En välanvänd och sliten konspirationsteori som tas i bruk närhelst behov uppstår. Det behöver inte finnas en enda synlig jude i sikte för att han ska ta skepnad som syndabock.
De flesta förnekare bär inte uniform, de ropar inte ”sieg heil”, ser inte ut som Ku klux klan. De kan framtona som anständiga forskare och historiker från den akademiska världen. En av de kanske mest kända är David Irving som i sina böcker ifrågasatte Förintelsen i ett försök att ge Hitler upprättelse. När historikern Debora Lipstadt anklagade Irving för lögner stämde han henne för ärekränkning. I en mycket uppmärksammad rättegång i London för drygt tjugo år sedan var det alltså Lipstadt som stod inför rätta.
Men hon och hennes advokater accepterade aldrig att det skulle bli en rättegång om huruvida Förintelsen ägt rum, det skulle inte få ifrågasättas i en domstol. Lipstadt riktade i stället in sig på att bevisa att hon hade rätt i påståendet att Irving spred lögner utifrån att han var en antisemit. Deborah Lipstadt vann. I domstolen fastslogs att antisemiten Irving uppsåtligt förvanskat och manipulerat historiska bevis.
Förnekelse och konspirationstänkande, hur obestridlig sanningen än är, kan vara så svårt och ohanterligt att bemöta.
Att sanningen står under attack är både en klyscha och ett så kallat understatement, men nu använder jag det uttrycket i alla fall. Förnekelse och konspirationstänkande, hur obestridlig sanningen än är, kan vara så svårt och ohanterligt att bemöta. Vi har både sett och hört Jimmie Åkesson konspirera och förneka det uppenbara och hänvisa till satir.
Amerikanen Lenny Bruce som stod på scenen på 50- och 60-talet, och som brukar kallas den förste ståuppkomikern, hade ett bejublat nummer han kallade ”Just deny it”. Om din partner kommer på dig med någon annan i sängen – bara förneka. Blåneka. Lenny Bruce var komiker, Jimmie Åkesson är politiker. Politiker får mer än gärna vara roliga, men politik är ingen komedi. Ska vi skratta? Vi kanske ska bli ursinniga?
Jag svarar med ett citat av den ryskamerikanska journalisten och författaren Masha Gessen: ”Med tanke på vår benägenhet att normalisera är det viktigt att behålla sin förmåga att bli chockad. Detta innebär att folk kommer att kalla dig oförnuftig och hysterisk och säga att du överreagerar. Det är inte kul att vara den enda hysteriska personen i lokalen. Var redo!”
Läs mer:
Margit Silberstein: Vad har inte hänt i Almedalen, är nog den rätta frågan
