Från Mari Jungstedts villa på Skarpö i Stockholms skärgård är utsikten vidsträckt. Nedanför kullar och en soldränkt terrass går lätta vågor i Stegesundet.
Huset är bara ett av flera som deckarförfattaren köpt på sig genom åren. Hon delar sin tid mellan Stockholm, Gotland och Storlien. Berättar att det blivit som ett intresse.
– Jag är ingen som gillar att hålla på med börsen, märkeskläder eller briljanter. Men hus gillar jag, för där kan man samlas.
Och det är något speciellt med just Skarpö, fortsätter hon. Här samlar hon familjen på helgerna – sambon, de två vuxna barnen – och här finns hennes arbetsrum.
Kontoret är inte riktigt lika prydligt som resten av huset. Skrivbordet är belamrat med sladdar och i hyllorna trängs de egna böckerna, översatta till runt 20 olika språk. Men i ett hörn står ett iögonfallande undantag: en tom och ren whiteboard. Mari Jungstedt berättar att hon brukar fylla den med post-it-lappar när hon jobbar med en bok. Känslan när hon får riva ner dem är svår att överträffa. Då är allting klart.
Hennes 23:e kriminalroman, ”När stjärnorna faller”, har precis kommit ut i bokhandlarna. Sedan 2003 har hon skrivit en bok om året – utan undantag. Hon är själv förvånad.
– Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli författare, det var alltid en utopisk dröm, säger hon.
Ändå skrev hon sin första ”bok” redan som femåring. Favoritgenren under uppväxten var spänningslitteratur – Sjöwall och Wahlöö gjorde ett särskilt starkt intryck. Att liksom idolerna lyckas skriva ”så spännande att man inte kan lägga boken ifrån sig” framstod som en kittlande utmaning. Så känner hon fortfarande. Hon tar ingenting för givet.
– Det är inte så att jag tänker att för att jag skrivit så många böcker så kommer det att gå bra. Varje historia är unik. Jag har mina post-it-lappar men jag vet aldrig om jag kommer att kunna knyta ihop säcken. Det vet jag först när jag skrivit slutet. ”Jaha, det funkade det här gången också”, konstaterar jag då, ganska förnöjt.
Ett år i Mari Jungstedts liv brukar se ut så här: efter Bokmässan i september sätter hon sig ner för att skriva. Manus lämnas i mars eller april – ”alltid lite för sent eftersom jag är en njutningsmänniska som har svårt att säga nej till trevligheter”. Boken går till tryck i maj och ges ut i början av juni.
– När jag skrivit klart brukar jag hata boken, erkänner hon.
– Jävla pissbok, jag vill aldrig mer se dig, tänker jag. Men sedan blir jag ändå sugen på att få hålla i den. Då känns den som min bebis.
Vid det laget har en ny idé, eller fragment som hon säger, hunnit slå rot. Hon måste nå slutet på en bok för att kunna ge rum åt nästa. Sommarmånaderna ägnas åt research, fragmentet får konturer och förlaget kommer med inspel. Att ta kritik har hon inga problem med. Hon tror att det är ”den pragmatiska journalisten” i henne som gör sig påmind; hon som pluggade på journalisthögskolan och jobbade på public service innan romandebuten ändrade på livets riktning.
Hur undviker man att upprepa sig efter 23 böcker?
– Oj, jag har inte ens tänkt den tanken. Jag har aldrig letat efter en idé, de kommer liksom till mig. Jag tänker inte heller i långa dramatiska kurvor utan jag tar allting bok för bok.
Har du någonsin känt att du inte orkat skriva?
– Nej, faktiskt inte. Jag har skrivit mig igenom skilsmässor, separationer, flyttar, dödsfall i familjen. Skrivandet är en vän att hålla i handen.
De senaste åren har hon också skrivit sig igenom en långdragen rättstvist. Allt började med att hon, efter sin skilsmässa 2012, hyrde ett hus på Kanarieöarna och hittade kärleken i en norsk författarkollega. Snart hade de gett ut en gemensam deckare i en planerad Gran Canaria-serie, men redan innan den andra delen var klar tog förhållandet slut. Efter att Mari Jungstedt färdigställt boken trillade en stämning ner i brevlådan. Hon och Albert Bonniers förlag anklagades för upphovsrättsintrång. 2023 kom en fällande dom från Patent- och marknadsöverdomstolen, men för bara några månader sedan tog historien en ny vändning. Högsta domstolen valde att fria.
– Jag vill inte gå in på några detaljer, men jag kan säga att jag tycker att det är skönt att det är avslutat och att jag nu kan blicka framåt, säger Mari Jungstedt i dag.
I stället för att fortsätta skriva om Gran Canaria vände hon blicken mot en annan del av Spanien: Costa del Sol. Nu har hon skrivit tre deckare om den svenska journalisten Lisa Hagel och den spanska poliskommissarien Hector Correa som löser mordgåtor i Málaga. Tillsammans rör de sig bland små gränder, gated communities och intrigtäta svenskkolonier.
För Mari Jungstedt, som också skrivit 18 böcker som utspelar sig på Gotland, blir miljön som en extra karaktär. Ambitionen är att läsaren ska känna att den får följa med till platsen.
– Det är inte som att jag gör research genom att bara sitta och googla, utan jag åker till alla ställen jag skriver om. Jag går på de små stigarna, besöker tanterna i deras kök… Jag tar mig in på alla möjliga konstiga platser.
Den senaste boken i Málagaserien, ”När stjärnorna faller”, vänder blicken mot lyxvillor, tennisklubbar och yachter. Men bakom de glänsande fasaderna finns en annan verklighet. Liksom i sina tidigare böcker utforskar Mari Jungstedt hur tuffa uppväxtförhållanden kan fortsätta att göra sig påminda även långt efter att barndomen tagit slut.
– Det var ju därför jag började skriva. Utsattheten under barndomen är min drivkraft, säger hon.
I botten finns egna erfarenheter av en periodvis tuff uppväxt med utanförskap och en alkoholiserad förälder.
– Jag saknade ett bra vuxenstöd när jag växte upp. Det är nog därför som jag hela tiden återkommer till det här temat. Att se barnen och ge dem stöd, det är så himla viktigt. Jag skriver för att jag vill göra barnets röst hörd.
När vi rör oss ut ur arbetsrummet kväver Mari Jungstedt en gäspning. Hon kom hem från Svalbard mitt i natten, berättar hon, så hon är lite trött.
När jag frågar om hon reste dit för nytta eller nöje ser hon först hemlighetsfull ut, sedan börjar hon berätta. Det har blivit dags för något nytt. I stället för Málagaserien: Polarserien. Idén tog form när hon för två år sedan följde med sin kockkompis Alexandra Zazzi till Svalbard och fortsatte att växa när hon köpte sin timmerstuga i Storlien.
– Jag köpte den för att jag fick lite Putinpanik och tänkte att det vore bra att vara nära norska gräsen, men det är en så spännande plats. Det är lite Twin Peaks över den, kontrasternas kontrastsamhälle, avdankat men charmigt. Där finns fjällhandeln och baren, men också kungens stuga uppe på berget. När du kommer upp med liften är där bara fjäll. Man känner hela naturen.
Polarserien kommer att utspela sig i hela Arktis, berättar hon, men navet är en liten polisstation i just Storlien. Lämplig tajmning, påpekar jag, med tanke att Viveca Stens böcker om Åremorden precis blivit Netflixserie.
I vilken utsträckning läser du andra svenska deckarförfattare?
– Nästan inget alls. Vi är goda vänner, stöttar varandra och känner ingen konkurrens, men jag har aldrig brytt mig om vad andra gör. Jag är som tjuren Ferdinand som sitter och luktar på sina blommor, fast i stället sitter jag på min kammare och skriver mina små berättelser.
Kan du känna dig ensam?
– Nej. När barnen var små och jag åkte i väg med mitt manus tyckte de alltid synd om mig för att jag skulle vara ensam. Men jag kände mig inte ensam, jag fick ju umgås med mina karaktärer!
”Cirkusen runt omkring”, som hon kallar den, är inte heller något för henne. Hon vet att filmrättigheterna till Málagaserien blivit köpta, men inte mycket mer än så. Säger att hon inte håller koll på försäljningssiffror eller topplistor. Men visst händer det att hon tar beslut även utanför kammaren. Nästa bok, den första i Polarserien, ges ut på Norstedts. Efter över 20 år på Albert Bonniers förlag gick hon till konkurrenten.
– Jag är 62 och tänkte att om jag ska prova något nytt så är det nu. Lite som när man byter jobb.
Vad det betyder för hennes Gotlands- och Málagaserier vet hon inte riktigt.
– Jag lever ju väldigt mycket i nuet. Nu vill jag skriva den första boken i Polarserien, sedan får vi se. Jag har inte tröttnat på vare sig Gotland eller Málaga och det kan hända att det blir fler böcker. Men en ny historia trängde sig in och nu måste jag skriva den. Så fungerar jag.
Läs fler texter om aktuella böcker.
