Unga poeters ironi, eller brist på seriositet, skapade debatt i våras. Egentligen kunde man kalla det en tidlös poetroll: den heliga dåren, narren. Det är också en typiskt manlig roll, klassens clown. Ironidebatten kallades för textfrånvänd, mer intresserad av att kritisera personan än poesin (Elis Monteverde Burrau, GP 5/3). Nu har de unga poeterna blivit bevakade än mer personfokuserat, i Svenska Dagbladet 28 juli.
Reportaget är skrivet av Jimmy Alm, tidigare känd som Tranemos kommunpoet – ett uppdrag som gjorde honom till måltavla för högerkritik om skatteslöseri på smal kultur. I reportaget kommer han som outsiderbetraktare för att undersöka några rykten om de unga Stockholmspoeterna: Är de coola, är de män, och har de gått på Södra Latin? För att undersöka detta intervjuar Alm Elis Monteverde Burrau, Jonathan Brott, Ali Alonzo och gäster på Babo Magasins fest på Café Opera.
Reportagets fråga om coolhet är vag och frågan om Södra Latin grund. Huruvida männen dominerar är en fråga med större tyngd. Det är synd att den inte bärs upp av denna lättsamma mingeltext, där poeter än en gång uppvisas som excentriska personor att betraktas av en förnuftig borgerlighet. Könsfrågan är hanterad med mycket lätt manshand.
Det är kanske fånigt att vänta sig en mer gedigen text. Alm är poet och inte journalist. Han har dock erfarenheten av att vara kommunpoet och därigenom göras till medialt spektakel. Erfarenheten kunde ha gjort honom känslig för liknande medievinklar, alltså framställningar av poeter som missfoster; samtidigt degenererad elit och bidragstagare. Ändå gör han ett reportage där han med skenbar oskuld går som en Gulliver i stockholmspoeternas avvikande rike.
När litteraturen är i medieskugga kunde man glädjas åt att poesin får plats på kultursidan. Det jag läser är tyvärr mer lyteskomik.
Alm har valt ett annat spår, där Ali Alonzo hänger med kompisar och äter halstrad råbiff.
Poeten Ali Alonzo citeras nonchalant med att han bara vill ”skriva och hänga med kompisar”. Som tidningsläsare frågar jag mig, är detta en riktig beskrivning av en poet som också skriver ledare på ETC och Arbetet? Det hade en reporter också kunnat fråga, om han hade velat skriva en seriös text. Alm har valt ett annat spår, där Ali Alonzo hänger med kompisar och äter halstrad råbiff.
Det finns förstås plats för Hemma hos-aktiga texter om litteraturtidskriften L’Amour – La morts redaktör Jonathan Brotts getchorizo och miljöskildringar från Café Opera. Det är roligt att läsa. Men ansatsen med reportaget sägs ju vara att pröva huruvida coola unga manliga poeter (från Södra Latin) styr Stockholms kulturliv. Det vill säga, hur starkt är patriarkatet i huvudstaden, sju år efter metoo? Det är en viktig fråga, som faktiskt skojas bort här.
Männen i reportagen söks upp och intervjuas i enrum. Kvinnorna verkar raggas upp på måfå på Café Opera, där de får en fråga i vimlet. Hur är det, är du förtryckt? De är yngre och mer oerfarna än de manliga intervjupersonerna. Reportaget känns därför oviktat och ickerepresentativt.
Med falsk välvilja utreds om och om igen frågan om ett fåtal mäns dominans av den nya litteraturen. Resultatet blir att samma män ständigt lyfts fram. De som skriver och publicerar dessa texter bryr sig inte om kvinnor, de bryr sig om klick och kontroverser. I detta fall verkar också en drivkraft vara att dricka öl med Elis och japanskt te med Jonathan. Låt oss kvinnor slippa vara alibi för dessa ärenden.
Maria Bodin är poet och redaktör för Pralin Magasin och Ponton
