”Sjukdomen får dig att försvinna iväg lite i taget och låter dig se det hända”, skrev den brittiske fantasyförfattaren Terry Pratchett. Förra veckan var det tio år sedan han avled i Alzheimers sjukdom, bara 66 år gammal.
Nu hoppas forskare att hans böcker också kan hjälpa oss att hitta nya metoder för att upptäcka demenssjukdom långt innan vare sig den drabbade själv eller omgivningen märker vad som håller på att ske.
Terry Pratchett är kanske mest känd för sina 41 böcker om Discworld, Skivvärlden på svenska, en platt värld som bärs upp av fyra elefanter på ryggen av världssköldpaddan Store A’Tuin, som simmar genom rymden.
Själv minns jag mycket väl när en vän i början av 90-talet för första gången satte en Discworld-bok i händerna på mig (”Witches abroad”, som heter ”Häxor i faggorna” på svenska). Under tio år läste jag vad jag kunde komma över av Pratchett, och älskade allt: humorn, parodin på annan fantasy, sagor, mytologi och Shakespeare (med teatern The Dysk i stället för The Globe), samhällskritiken och figurerna, som överbibliotekarien som råkat bli förvandlad till en orangutang och definitivt inte vill bli människa igen, och döden, som bara talar i versaler. Och förstås de oändliga fotnoterna, som berättade helt egna, minst lika halsbrytande historier.
År 2007 fick Terry Pratchett sin alzheimerdiagnos. Tidskriften New Scientist beskriver den utlösande händelsen: när han sa till sin assistent Rob Wilkins att S:et hade försvunnit från hans tangentbord (S:et var kvar).
Psykologiforskaren Thom Wilcockson vid Loughborough University och hans medarbetare har nu analyserat språket i 33 av Discworld-böckerna. 29 av dem skrevs före diagnosen, fyra efter.
Redan 2011 publicerades en studie som undersökte texter av de brittiska författarna Iris Murdoch, Agatha Christie och P D James. Thom Wilcocksons forskargrupp använde samma metod, och fann att, precis som hos Murdoch (som dog med Alzheimers) och Christie (som misstänks ha drabbats av demens), så förändrades Pratchetts språk märkbart med tiden. I sina senare böcker använder han i genomsnitt fler ord, men med mycket mindre variation mellan orden än tidigare. Hans språk ser alltså ut att ha blivit ordrikare men enklare.
(P D James, som gav ut böcker tills hon var över 90, visade inga tecken på demens, och språket i hennes böcker förändrades inte heller på samma sätt.)
Pratchett-studien är ännu inte publicerad, och därför inte granskad av andra forskare. Men Thom Wilcockson menar att den begynnande demensen syns tidigt i böckerna. Förändringen är tydlig redan i boken ”The Last Continent” (”Den sista kontinenten”) från 1998, alltså nästan tio år innan Terry Pratchett fick sin diagnos.
Att upptäcka Alzheimers tidigt är viktigt för att kunna hejda och lindra sjukdomen. Thom Wilcockson forskar i vanliga fall på andra tidiga tecken på demens, framför allt förändringar i ögonrörelser. Om resultaten från Pratchetts böcker går att använda för att hitta demens hos andra än professionella författare vet han inte, och inte heller om språkförändringarna ser likadana ut hos alla alzheimerpatienter eller om de är specifika för just Terry Pratchett.
Men Thom Wilcockson hoppas att det i framtiden kan gå att upptäcka spår av demens i hur vi använder språket i mejl och textmeddelanden.
Terry Pratchetts humor verkar i alla fall inte ha påverkats av hans diagnos. Han blev också mycket engagerad i demensforskningen, och ville sprida kunskap om Alzheimers och även befria världen från sjukdomen. Och, som Thom Wilcockson uttrycker det: tio år efter Terry Pratchetts död kan vi fortfarande lära oss mer om demens med hjälp av hans språk.
Läs mer:
Fall bland äldre kan vara tecken på demens
Levnadsvanorna som minskar risken för demens
Så effektiva är de nya läkemedlen mot Alzheimers sjukdom
