Maria Maunsbach har ett underbart skratt. Man vill få henne att skratta, för att få höra det. Hon skrattar också ofta, kanske oftare än huvudpersonen i hennes senaste roman, ”En magisk man”. Fast vid ett tillfälle skrattar Jenny, som huvudpersonen heter, helt ohämmat.
”Det var ett rent skratt. Det var det renaste skrattet. Jag skrattade som ett lyckligt barn, hörde hur jag kluckade, hur glädjen fullständigt sprutade ur mig, och jag kunde inte sluta. Jag skrattade och skrattade och skrattade.”
Jenny skrattar för att hennes pojkvän, eller vad man ska kalla honom, har visat henne att han kan trycka upp sina pungkulor i kroppen så att själva pungen lämnas tom.
Det är en av många scener som fått ”En magisk man” att bli en av höstens mest omtalade romaner. I recension efter recension har Maria Maunsbach hyllats för den både olycksaliga och mycket romantiska kärlekshistorien mellan Jenny och Mikael – malmöit, flyttgubbe, tidigare MMA-fighter och innehavare av ett par helt ofantligt breda lår. Osannolikt stora lår. Det går nästan inte en sida i ”En magisk man” utan att låren kommer på tal.
”Inuti den frustande svettiga sexromanen finns en annan bok, finstämd som en koral”, skrev Rasmus Landström i Aftonbladet. ”Jag har inte läst en sådan intellektuellt djuptryfflande, språkligt högtflygande bok om kärlek sedan ’Jane Eyre’”, menade Martina Montelius i Göteborgs-Posten. I DN skrev Rebecka Kärde: ”En sådan ocean av ömhet är det få som lyckas framkalla för någon alls. Än färre för en romanfigur.” Och i Expressen konstaterade Valerie Kyeyune Backström: ”Även den pryda måste till slut resignera inför ’En magisk man’”.
Vi träffas på mitt hotellrum på Bokmässan i Göteborg, den enda plats på mässan som jag själv kan se till är folktom och tyst.
– Jag tycker själv att jag har skrivit något väldigt vackert, säger Maria Maunsbach, och så skrattar hon högt och djupt.
– Men även om recensionerna har varit uppskattande har de varit fulla av ord som ”grotesk”, ”äckligt”, ”frosseri”. De skriver det som något bra, men …
… det är inte ord som brukar användas i positiv bemärkelse?
– Nej! Den här bondska kroppsligheten, att ta in den i litteraturen … Är det verkligen ”äckligt”, eller är det något annat? Det måste ha något med förhållandet till kroppsligheten att göra, och kanske litteraturens förhållande till kroppsligheten generellt.
Men det är ju ovanligt att läsa om ett jättebra knull där någon stoppar fingret i någon annans näsa.
Nytt gapskratt. En personlig seger.
Visst är ”En magisk man” en kroppslig, sinnlig, mycket fysisk roman, om ett förhållande som redan från de första sidorna är på väg att ta slut. Mikael är inte en man som stannar, helt enkelt för att han inte tillåter sig att stanna, eller inte kan. Berättelsen växlar mellan att handla om hans uppväxt och liv fram till dess att han träffade Jenny, och själva kärlekshistorien. (Läsaren med gott minne erinrar sig kanske att Maria Maunsbach år 2022 skrev en text i DN med vissa beröringspunkter med romanen.)
Den utspelar sig till stor del hemma hos Jenny, eftersom åren som thaiboxare och MMA-fighter – alla slagen mot huvudet, med förmodade hjärnskador som följd – har gjort Mikael ljudkänslig och lätt paranoid. De lämnar inte lägenheten. Han kommer dit och bankar på dörren, de äter och har sex. Det är allt. Men det är inte så lite.
– Det är nog bara för huvudpersonen själv som Mikael är magisk. Jag tror egentligen inte att han är det för någon annan, funderar Maria Maunsbach.
Men i hennes ögon …
– … så är han väldigt magisk, säger hon.
Ja, närmast ett mirakel, eftersom han lyckas göra något med henne som ingen annan man har gjort – han får henne att släppa honom inpå livet. Hon lyckas öppna sig för honom, men i slutändan inte vice versa.
– Det är nog en ganska könsstereotyp dynamik. För henne är det ett ideal att lyckas med det, och för honom är det tvärtom. I alla de här mycket manliga miljöerna där han har befunnit sig är den ideala fightern ensam och klarar sig själv. Att vara ensam är själva målet.
Samtidigt målas i romanen upp en bild av gemenskapen som kan uppstå på ett thaiboxningsgym i Thailand, där männen kommer varandra mycket nära, både fysiskt och psykiskt.
– Det är ju ett broderskap byggt på ensamhet, invänder Maria Maunsbach. De är solitärer, fast tillsammans. Kärleken kommer med en annan typ av krav.
Varför är kärlekshistorien mellan Jenny och Mikael så … dödsdömd, egentligen?
– Den är dödsdömd för att han är dödsdömd, höll jag på att säga. Men han är inte dödsdömd. Jag tror helt enkelt att den här mannen bara inte klarar av det. Han kan inte. Han är mycket övertygad om att han ska vara ensam.
Maria Maunsbach tystnar och tänker.
– Det är ju helt obegripligt egentligen. Jag skulle aldrig lyckas vara det. Om jag tänkte ”jag ska vara ensam”, och sedan träffade någon, då skulle jag ändra mig direkt.
Ett nytt, högt skratt.
Vi pratar om maten som Jenny lagar till Mikael: sjömansbiff, rabarberpaj, fläskkotlett på ben. Allt hon lagar lagar hon i någon mån som kompensation: för hans (Maria Maunsbachs ord) ”semitrassliga” uppväxt, för att hans mormor inte lagar mat till honom längre, för att de inte kan prata om sin kärlek.
– Hon uttrycker sin omsorg genom maten, den är hennes sätt att kommunicera med honom. Men det är också något sensuellt över maten. Jag ville att det skulle vara lysten stämning – att det inte bara skulle handla om sex, utan om njutning generellt, säger hon.
”En magisk man” är inte den första av Maria Maunsbachs böcker som berör svårigheter att kommunicera över könsgränserna. Hennes två första romaner ”Bara ha roligt” och ”Hit men inte längre” kretsar båda kring relationer där ingen på riktigt pratar med någon annan. Ändå är de böckerna annorlunda än den här.
– I mina första böcker fanns inte kärlek. Här finns verkligen kärlek, och det är problemet. Mikael hade älskat om det inte fanns kärlek.
Han hade älskat att få befinna sig i dina två första böcker?
– Ja, för det hade han klarat av.
Men varför är det så svårt att klara av kärlek?
– Jag tror att han är väldigt van vid att må dåligt. Det är det normala. En lugn och mjuk tillvaro skulle kännas sjuklig för honom, för han är van vid en mycket mer karg miljö, säger Maria Maunsbach.
Hon berättar att hon tidigt i livet drömde om att bli författare, trots att hon knappt visste vad det var – och än mindre kände någon som ens hade varit i närheten av en. Uppvuxen i Skånes inland, i Höör, hade hon en ”mycket, mycket vag uppfattning” om sitt framtida yrke.
– När jag sedan började skriva romaner tror jag att jag undermedvetet lade mig till med den blick jag trodde att man skulle ha. Och först inför min tredje bok började jag tänka: Hur vill jag skriva? Vad är min plikt som författare? Då började jag formulera för mig själv en önskan om en lojalitet till mitt ursprung. Det skånska, bondska språket och berättarkulturen som hör till.
Också för romanfigurerna själva, Jenny och Mikael, är det ömsesidigt viktigt att de båda är skåningar, påpekar jag. I Mikaels röst hör Jenny sina manliga släktingar, männen hon växt upp med och känner sig trygg kring. Mikael konstaterar kort och gott: ”Jag gillar inte när det inte låter skånskt.”
Maria Maunsbach skrattar igen, förtjust.
– Ja, så är skåningar! Det var så himla roligt att skriva Mikaels röst, han pratar verkligen som en malmöit. Det jag skriver nuförtiden har mycket mer med mig som privatperson att göra. Jag är mer mig själv, och då kommer också det skånska in i författarskapet.
Det jag skriver nuförtiden har mycket mer med mig som privatperson att göra. Jag är mer mig själv, och då kommer också det skånska in i författarskapet
Jag undrar om hon tycker att det känns sårbart att skriva så intimt och så naket om sex – extra sårbart, kanske, eftersom det väl alltid är sårbart att skriva en bok och skicka ut den i världen.
– Jag vet inte om det är just sexet, men i den här boken och min förra, ”Lucky Lada och jag”, har jag velat skriva mer ömt, och det upplever jag som en mycket mer sårbar position. Den hårdare och mer cyniska blicken är tryggare, och mycket lättare än att riskera att falla över i något potentiellt klyschigt eller smetigt. Men det gör också att sexskildringarna är mer sårbara än i mina två första böcker, där sexet bara är dåligt. Det mjuka är verkligen en konstnärligt sårbar position.
Själva sexualiteten framstår hos bokens magiska man som just väldigt ljus – där finns inget av hans våldsamhet, ingen drift hos honom att skada.
Om Maria Maunsbach hade skrivit in det beryktade fingret i näsan i sina tidigare böcker, de som i högre utsträckning skildrar dåligt sex, vad hade då hänt?
– Då hade säkert ingen sagt att det var äckligt! Det är det som är roligt, att äcklet tycks uppstå i att det är ljust. Jag har faktiskt tänkt mycket på vad det betyder.
Vad betyder det då?
– Jag har inte riktigt kommit fram till det!
Ett sista gapskratt.
– Jag vill skriva om en arbetarklassig eller bondsk lojalitet med kroppen. Det är så naturligt med kroppen där jag kommer ifrån. Men det är inte riktigt det i litteraturen.
Läs fler artiklar av Greta Schüldt och läs fler författarintervjuer
