Den biografiska filmen kan vara rätt knepig. ”På låtsas och på riktigt”, som Uje Brandelius sjöng. Så även denna, som till stor del handlar om inspelningen av ”Sista tangon i Paris”. Trots att min nyktra hjärnhalva säger att det bara är en fiktion så tror den andra halvan, berusad av filmnörderi, att den befinner sig på plats. Alltså där och då, när megastjärnan Marlon Brando och regissören Bernardo Bertolucci skapade en klassiker – och samtidigt traumatiserade den 19-åriga skådespelaren Maria Schneider.
Filmens unga Maria Schneider är en värmesökande missil. En kvinna som dels bär på den stilla desperationen hos ett oönskat barn, dels ett tungt faderskomplex. Med andra ord inte de bästa premisserna för någon som ska ge sig in i 1970-talets manschauvinistiska, franska filmbransch.
Efter några småroller får hon plötsligt erbjudandet att spela den kvinnliga huvudrollen mot den 30 år äldre ikonen. Ganska snart är vi framme vid den nuförtiden famösa våldtäktsscenen. Bertolucci ändrar i manus precis innan tagning så att en jobbig scen blir rent djävulsk, och Brando utsätter Schneider för ett sexuellt övergrepp. Det skedde i konstens namn, hävdade Bertolucci efteråt. Han ville få en äkta reaktion från Schneider. Det fick han.
Efter det tvingas den knäckta unga kvinnan löpa gatlopp i medierna (och socialt) för sin ”gudlösa” insats och hon drogs sakta ner i en ond spiral av drogberoende och självdestruktivitet.
Till skillnad från denna veckas svenska seriepremiär ”Skiftet”, som också skildrar kvinnors utsatthet i manliga miljöer, berättar filmskaparen Jessica Palud (”Revenir”) inte medelst plakat och simpla nidbilder. Hon pekar istället på hur den tidens samhälle var marinerat i det patriarkala tänkandet, hur de allra flesta (även kvinnor) bar det inom sig, bar det vidare, som en oomtvistad naturlag. För Schneider fanns ingen pardon.
Anamaria Vartolomei gör sin huvudroll med eldig inlevelse och Matt Dillon är nästan porträttlik som Brando, med tillhörande underbett – men det handlar väl i ärlighetens namn mer om imitation än agerande från Dillons sida. Rollen är bara funktionell, närmast en figurant. Jessica Palud berättar på ett rakt, konstlöst vis men filmen fyller onekligen sitt syfte, ger oss en djupare bild av Schneiders helvete.
Den påminner också om hur nya normer och erfarenheter tvingar oss att se på gamla verk med nya glasögon (min gamla favorit ”Manhattan”, från 1979, där Woody Allens drygt 40-åriga rollfigur dreglar över en 17-årig flicka, känns exempelvis inte riktigt lika fräsch i dag).
På samma sätt blev minnet av den ”heta” sexscenen mellan Marlon Brando och Maria Schneider nedsolkat i efterhand, när det kom fram att vi alla hade bevittnat ett verkligt övergrepp. Att ”Sista tangon i Paris” fortfarande anses infekterad bevisades 2024 då en visning i Frankrike ställdes in på grund av protester.
Kan det till och med vara så att Jessica Palud med sin film, trots goda intentioner, utsätter Maria Schneider för kränkningen ännu en gång? Om än i fiktiv skrud. Möjligen. De är knepiga, de där biografiska filmerna.
Se mer: Tre sevärda filmbiografier: ”Ed Wood” (1994), ”The aviator” (2000), ”Mank” (2020).
Läs också:
Eva af Geijerstam: ”Bertolucci gav oförglömliga bilder av Italiens historia”
