Maria Stepanova låter sin huvudperson fly från Vilddjuret

En morgon 2023 lämnar ”författarinnan M.” staden B. Hon har inbjudits till en festival i grannlandet. Som medelålders kvinna i ung exil sätter hon värde på att behärska sin nya vardag. Kaffemuggen med gördeln som gör att hon inte bränner fingrarna, vetskapen om varifrån tågen norr- och söderut avgår, storleken en väska bör ha för att rymmas på hyllan … ”Allt detta tycktes bekräfta för henne att hon verkligen hade en plats inte bara på tåget utan också i allt som omgav det, i det nya liv som hon inte hunnit acklimatisera sig till än.”

Att ha eller inte ha en plats i tillvaron – så lyder M:s version av litteraturhistoriens mest bekanta fråga. Att den inte bara är existentiell utan politisk blir snabbt klart. M. stammar från ett land som ifrågasätter angränsande staters rätt till autonomi och året före har invaderat en av dem. Hemlandet ”förmådde varken segra eller försona sig med att det andra landet vägrade låta sig slukas”. Som om detta inte vore nog händer det – ”och det ganska ofta” – att det ”tog sig tid att mörda sina egna invånare, vilket det verkade uppfatta ungefär som sina egna kroppsorgan: svårbegripliga, riskabla, i vägen när man ska jaga och sluka sin föda”.

Läsare lär inte behöva kartbok eller Wikipedia för att identifiera fosterlandet. Eftersom det inte bara handlar om en eurasiatisk landmassa, utan om en världssyn som bygger på historieförfalskning och bristande respekt för gränser – politiskt, socialt och kulturellt – döper M. det till Vilddjuret.

Tåget för västerut, allt längre bort från besten. Djuret tär dock inifrån, i den sortens rådbråkning som inte lämnar vare sig tankar eller känslor intakta. Några timmar senare uppträder störningar även i omvärlden. Tåget försenas och hon missar anknytningen. Efter hel- och halvhjärtade försök att lösa situationen – timmarna går lika pålitligt som fnurror uppstår – strandar hon i en främmande stad. Istället för desperation infinner sig lättnad, till och med en busig befrielse. Det gamla livet, ”så som det nu varit före kriget”, bleknar mindre bort än förvandlas.

Det är knappast bekvämt i lådan som inte utan skäl liknar en kista.

M. låter mobilen ladda ur. Anonym erövrar hon en ny agens genom tillfälligheter. Efter att ha stött på ett cirkussällskap ersätter hon kvinnan som sågas itu. Det är knappast bekvämt i lådan som inte utan skäl liknar en kista. Men när numret är över har M. genomgått förvandlingen som hon halvt om halvt längtat efter. Direktören, som erbjuder jobb, gissar att hon inte tillhör resandefolket utan en annan minoritet som varit landlös i ett par millennier. ”Min vän, du är ex nostris, du är judinna, eller hur?”

Att vara en ”av oss” innebär tillhörighet. M. tilltalas av löftet. Nästa morgon skyndar hon tillbaka till fältet vid motorvägen. Hon kallar sig inte längre M. utan A. – ”för så hette hon nu”. Men tältet har rivits, sällskapet gett sig av. För att stilla nerverna tänder hon en cigarett. ”A., alfabetets första bokstav, tryckte till och med läpparna om filtret, sög i sig röken och blåste ut.”

I denna tankepaus ligger mycket av Maria Stepanovas storhet. Utan möda utforskar hennes nya roman – översatt till lika saklig som poetisk prosa av Nils Håkanson – luckorna i tillvaron. Rik på anspelningar (Nabokov, Sophie Calle, Paul Bowles) och lojal med livets diskontinuiteter skärskådar den brottets etiologi såväl existentiellt som estetiskt, och över lag politiskt.

Varmed vi vore vid titeln. Originalet heter – translittererat – ”Fokus” vilket sannolikt är synonymt med vår ”brännpunkt”. Den tyska översättningen heter ”Der Absprung”, ”Avhoppet”. Håkanson har, gissar jag, inte valt ”Flyktpunkten” för att anspela på perspektivläran, där begreppet syftar på en punkt vid horisonten där samtliga (parallella) linjer strålar samman. Utan för att M. dels flytt från en mental geografi där Vilddjuret härskar, dels söker precisera ett brott på livets bana efter vilket hon inte är samma person. Exilen utgör början på ett nytt sätt att stava existensen, ”A” blir bokstavligt talat anfangen på den Andra.

Med bara en lätt överdrift: hos Stepanova räddar fiktionen liv.

Intervju: Maria Stepanova: Det känns som om hoppet dog med Navalnyj

Läs fler texter av Aris Fioretos och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.