Mitt stilideal har alltid varit påskkärringen, färgglada kläder, smetigt smink efter en hel natts festande, vilt flygande. Smutsig, högljudd, gränslös. En kvinna som rör sig fritt och samlas med andra kvinnor på hemliga platser utanför maktens räckvidd.
Hon dyker upp ibland i medieflödet, som en viskning från en annan tid. I modevärlden, i konsten, i popkulturen. En Vivienne Westwood, en Elsa Schiaparelli. En Frida Kahlo, en Courtney Love. Kvinnor som inte ber om ursäkt för sin närvaro, som bär sin vilja utan att filtrera den. Men de senaste åren har hon blivit ovanligt tyst. Undanträngd av en annan figur, hennes motsats. En Clean Girl som just nu firar stora triumfer i den omtalade TV-serien ”Love Story: John F Kennedy Jr. & Carolyn Bessette” som snabbt blivit en av produktionsbolaget FX:s största tittarsuccéer någonsin och utlöst en våg av nostalgi för 90-talets minimalistiska estetik.
På Tiktok har hashtagen #CKB exploderat och en ny generation vill kopiera Carolyn Bessettes effortless New York-look. Men effortless är en osanning. Clean girl är ett slitsamt och kostsamt projekt, en estetik byggd på kontroll och kläder i neutrala färger, håret i en stram knut, en makeup som kräver tid för att se ut som om den inte finns. Ett glänsande och välvårdat yttre som korrelerar med hennes fräscha och disciplinerade livsstil. En clean girl föredrar pilates, gröna juicer och stilla hemmakvällar framför vilt party. En stadig relation framför engångsligg och spelar hellre svåråtkomlig och mystisk än avslöjar sina begär.
Hon behöver ingen yttre disciplin, hon är en självreglering i nyliberal tappning.
Den svenska diskussionen om serien har i stor utsträckning följt samma logik. Carolyn har reducerats till en fråga om stil. Vad hon hade på sig, hur man får till håret, vilka solglasögon som gäller i vår. En shoppinglista.
För clean girl är också algoritmvänlig. Hon stör inte flödet. Hon är visuellt ren, repeterbar, trygg
Det är inte bara en stil. Det är en uppförandekod. Och som alla uppförandekoder säger den lika mycket om sin tid som om sina bärare.
Clean girl-trenden uppstår inte i ett vakuum. Den växer fram i ett ögonblick präglat av ekonomisk osäkerhet, klimatångest och en kulturell backlash mot 2010-talets individualism och sexuella frispråkighet. Efter #MeToo, efter pandemin, efter år av självoptimering som övergick i utmattning, tycks pendeln slå tillbaka mot ordning, återhållsamhet och respektabilitet.
Det finns också en politisk underton. I en tid där konservativa ideal åter vinner mark, där tradition, kärnfamilj och kontroll lyfts fram som stabiliserande krafter, framstår clean girl som den perfekta estetiska motsvarigheten. Hon är inte hotfull, inte kaotisk, lätt att placera. Och kanske viktigast av allt, hon är lätt att sälja. För clean girl är också algoritmvänlig. Hon stör inte flödet. Hon är visuellt ren, repeterbar, trygg. En kropp som inte tar ut svängarna riskerar inte att bli nedprioriterad. Ett begär som inte uttrycks behöver aldrig modereras.
I Love Story blir allt detta tydligt. Carolyn framställs som perfekt, en ointaglig stilikon. Kameran betraktar henne på avstånd med noggrant komponerade bilder där fokus ligger på silhuetter, tygers fall, hårets rörelse. Ett modefoto, en yta snarare än en person. Sexualiteten framställs med visuell elegans, aldrig konkret, aldrig smutsig, aldrig hennes egen. Hon filmas som något man vill ha, snarare än någon som själv vill. Och det är där clean girl-idealet gör sitt viktigaste arbete, det låter begäret riktas mot henne, men tillåts aldrig utgå från henne.
Genom tystnad, blickar och små gester tvingas vi tolka Carolyn. Hon förblir svårfångad och mystisk. Distansen blir hennes erotiska kapital.
Det är en gammal patriarkal logik i ny, snygg förpackning. Carolyn Bessette må vara vår tids mest eftertraktade silhuett. Men hon förblir just en silhuett.
Så jag börjar leta efter något annat. Någon som vill något. Någon som är mer påskkärring än clean girl och hittar ”Vladimir” på Netflix, baserad på Julia May Jonas roman. Här möter vi en medelålders universitetsprofessor, spelad av Rachel Weisz, vars äktenskap och karriär står och stampar. När den yngre kollegan Vladimir dyker upp väcks hennes lust och hennes långvariga skrivkramp blir förlöst.
Kritiker har beskrivit serien som obekväm, störande, fylld av moralisk ambivalens och maktproblematik vilket ju onekligen låter lovande. Men efter några avsnitt infinner sig en välbekant frustration. För även om berättelsen utgår från professorns begär i en slags female gaze gone rogue, framställs hon samtidigt som löjlig. En cringe girl som visserligen är annorlunda än clean girl, men ändå en lika exploaterad kvinnobild.
Serien leker med tematiken i Vladimir Nabokovs ”Lolita”. Men där hans karaktär, pedofilen Humbert Humbert, har total narrativ kontroll, är retoriskt briljant och skrämmande förförisk i sin besatthet, är Rachel Weisz professor neurotisk, förvirrad och svår att ta på allvar. Hon blir både berättaren och punchline, både subjekt och tragikomisk figur vars begär ständigt undergrävs.
Och där, någonstans, uppstår ett tomrum. Mellan den oklanderliga kvinnan och den löjliga kvinnan finns ett ingenmansland. Det är där den verkligt fria sexualiteten borde få finnas. En sexualitet som inte är till för att betraktas, men inte heller förlöjligas. Som inte måste paketeras i perfektion eller upplösas i skam.
Att skildra kvinnor som begärande, aktiva och motsägelsefulla subjekt utan att straffa dem är inte bara berättartekniskt svårt. Det är också en kulturell utmaning. För kvinnligt begär som inte kan kontrolleras, estetiseras eller förlöjligas är fortfarande farligt.
Och tills någon lyckas fylla det utrymmet kommer både Carolyn och Rachel Weisz karaktärer påminna oss om hur långt vi fortfarande har kvar.
Kanske är det därför jag fortsätter att leta efter henne, påskkärringen. Inte som nostalgisk figur, utan som en möjlighet och ett motstånd. I en tid som dyrkar kontroll, diskretion och anpassning framstår påskkärringen som den verkligt radikala. Hon är inte bara en ofarlig figur som barn klär ut sig till en gång om året. Hon är resterna av något som en gång behövde brännas bort.
Och tills påskkärringen får fira högtid mer än en gång om året kommer vi fortsätta röra oss mellan två ytterligheter, den som inte vill och den som vill på fel sätt.
Och inget av det är särskilt fritt.
Det handlar inte om stil. Det handlar om vem som får ta plats.
Påskkärringen tar den platsen. Hon flyger utan tillstånd. Hon flyger för att det är kul.
Clean girl däremot, står kvar på marken. Fastfrusen i en snygg men obekväm pose. Som om varje rörelse riskerade att spräcka ytan. Som om friheten alltid måste hållas på plats.
