Hur kul är klimakteriet? Ganska kul ändå, insåg komikern Marika Carlsson när hon själv fått hjälp och kunde se klarare genom vallningar, frossa och humörsvängningar.
– Jag började skriva och testa lite skämt och märkte att ”det här flyger ju”. Kvinnorna i publiken skrattade och då kände jag att jag hade ett embryo. Jag utgår ofta från vad som är kul för mig och vad som är viktigt för mig. Då var det en period när klimakteriet var det enda som snurrade i mitt huvud, det var kaos.
I mars ger sig komikern, som tidigare gjort shower som ”En negers uppväxt” och ”Smalast när man dör vinner”, ut på turné med en ny föreställning, ”Marika och klimakteriet”.
– Efter min förra föreställning hade jag bestämt mig för att inte göra någon mer show om mig själv. Men sedan kom klimakteriet och då tänkte jag: ”Shit, varför pratar vi inte om det här? Varför vet jag så lite? Varför skämtar vi så lite om det här?”
Om någon hade frågat henne för tio år sedan, hade Marika sagt att hon visste allt hon behövde veta om menscykler och klimakteriebesvär. Hon är utbildad undersköterska, hennes mamma är sjuksköterska och mormor är barnmorska.
– Jag trodde att jag hade örnkoll. Vi har alltid pratat kroppar och vätskor och klimakteriet hemma, det är inget konstigt. Men sedan när det drabbade mig visade det sig att jag var jätteokunnig. Att man kan få ledbesvär eller sova dåligt eller få sådana humörsvängningar att man inte tycker något är kul, det var jag inte införstådd med.
Kände du dig orolig för att du inte skulle kunna stå på en scen och vara rolig igen?
– Nej, snarare tvärtom, ju mer jag drabbas av något dåligt desto mer tycker jag att mitt jobb är roligt, för då kan jag slippa mig själv för en stund. Får jag en vallning på scenen så får jag det.
– Det är för övrigt en intressant sak, man pratar så mycket om vallningar, men jag fick jättemycket frossa. Jag fattade inte varför jag frös så himla mycket. Jag började googla och jajemen, en viss procent får sådana symtom. Det handlar ju om att temperaturregleringen i kroppen fuckas upp.
Går det att skämta om allt tycker du?
– Ja, men om man väljer väldigt svåra ämnen så får man ha ett förbannat bra skämt. Att göra det för bara sakens skull, alltså för provokationens, är för mig helt meningslöst. Men om man faktiskt vill säga någonting, ta upp något som är känsligt och tabubelagt, då tycker jag absolut man ska göra det.
Marika själv hade egentligen tänkt bli skådespelare och drömde om ett liv på teatern, men en envis teaterlärare propsade på att hon borde testa ståupp, och till slut anmälde hon sig till en kurs för komikerna Adde Malmberg och Thomas Oredsson – och blev fast.
Kursen avslutades med ett uppträdande på Norra Brunn.
– Det jag minns framför allt är glädjen av att stå på scenen och höra publikens fnissande, eller i min värld gapskrattande. När jag gick av scenen visste jag att det här måste jag göra igen. Jag ville bli lika duktig som Adde.
Skämtar du på ett annat sätt i dag?
– Ja, det tror jag. Humorn utvecklas hela tiden och går åt olika håll. Jag känner att jag är lite old school i mitt sätt att skämta. Det går så snabbt i dag. Jag tror att jag håller på att jobba med någon sorts acceptans av att jag faktiskt är medelålders och inte hänger med i allt längre.
Trots många år i rampljuset är Marika beredd på att nervositeten kommer krypande när premiären närmar sig.
– Min fru tycker inte att jag är världens härligaste att bo med perioden kring en premiär. Just nu mår jag bra, för att det är långt till mars. Men jag kommer att vara nervös. Det ska man vara. Som Adde Malmberg sa till mig en gång: ”Det är bra att vara nervös Marika, det betyder att du vill någonting.” Det brukar jag tänka på. Att det är ju det, jag vill ju något, jag vill en massa.
Med sin föreställning hoppas Marika, förutom att roa, kunna sprida fakta som hon själv önskar att hon haft tidigare. Även om ämnet är mindre tabubelagt i dag, är det många som kämpar ensamma.
– Jag ställer mig i den vind som redan blåser och försöker få den att blåsa lite kraftigare. Jag vill sprida kunskap, men framför allt vill jag ge en känsla av att man inte är ensam. Innan man får rätt vård känner man sig så jäkla vilsen. Man vet inte vart man ska ta vägen. Ofta måste man kriga ensam, tyvärr, för att få hjälp.
Vad drömmer du själv om i dag?
– Just nu drömmer jag bara om att den här föreställningen om klimakteriet ska bli smashing. Att folk ska komma och nästan skratta ihjäl sig. Jag vill att kvinnor som går in och är ledsna ska gå ut och vara glada.
Läs fler DN möter och DN gratulerar
