Jag brukar skämta om att min farbror är amerikan, född i Bosnien. Han har alltid varit sådär extrovert och amerikanskt optimistisk.
I Roanoke, i delstaten Virginia, där han lever sedan mitten på 90-talet, fick dessa personlighetsdrag blomma ut. Mitt starkaste minne från ett besök där var när han stod vid parfymdisken i ett varuhus och i en halvtimme provade parfymer, pladdrandes med försäljaren – som inte alls upplevde detta som speciellt konstigt.
Ibland leder migrationen till att man hamnar helt rätt, tänkte jag.
Sedan är USA också ett mycket speciellt land, med en, åtminstone på ytan, tydlig kulturell identitet att förhålla sig till.
Det är flaggor överallt. Varje dag svär skolelever trohet till flaggan i skolan. Nationalsången spelas på lokala basketmatcher.
Sverige känns som att det befinner sig på exakt motsatt sida av spektrumet i detta. Varje år, den 6 juni, återpublicerar jag ett visst inlägg från 2017 – för att det är lika sant varje år.
”Jag hade nog inte ens vetat att det är Sveriges nationaldag om det inte vore för alla juggar på Facebook”, skrev jag då.
Jag tyckte det var komiskt hur många av mina vänner med invandrarbakgrund la upp bilder på svenska flaggor och blommor med texten ”Grattis Sverige” medan det från mina svenskfödda vänner var helt tyst.
De flesta förklarade det med att de inte har någon personlig anknytning till just det datumet, att midsommar är Sveriges egentliga ”nationaldag” och att det var något förlegat, till och med lite pinsamt, med att vara stolt över sitt land.
– Vad betyder det att vara svensk egentligen? sa en vän.
Den meningen har jag fått höra väldigt många gånger och den gör mig full i skratt. Det mest typiskt svenska måste ändå vara att antyda att det inte finns någon svenskhet.
Det mest typiskt svenska måste ändå vara att antyda att det inte finns någon svenskhet.
De flesta av oss som åtminstone initialt har stått utanför och betraktat detta land, dess kultur och människor, vet ju till hundra procent att det inte stämmer.
Visst, svensk kultur, precis som alla andra kulturer på planeten, är inte statisk. Men det går ändå att ha en ögonblicksbild, en mosaik av beteenden och traditioner, som ser ut på ett visst sätt i vår tid.
Problemet är att det är väldigt svårt att definiera kulturer. Så fort man försöker hamnar man antingen i snäva förenklingar som många inte känner igen sig i, eller i generaliseringar som går att applicera på många håll i världen.
Som att svenskar är bra på att köa. Eller att svenskar gillar att fika. Eller att man äter köttbullar. Det blir som en karikatyr.
Man kan också välja den andefattiga vägen och definiera svenskhet utifrån vad det inte är – infoga valfri invandrargrupp.
Men jag föreslår en annan lösning. Om man någon gång är förvirrad över vad det innebär att vara svensk, fråga oss som invandrat. De flesta av oss har studerat ämnet från dag ett. För mig är det något av ett specialintresse.
I somras tog jag exempelvis min son till utomhusbadet i Frihamnen i Göteborg, trots blåst och lätt regn, för det var något vi hade bestämt samma morgon när det såg ut som att det skulle bli soligt. Sedan skrev jag på Instagram att något typiskt svenskt är att genomföra en plan nästan helt oberoende av hur förutsättningarna har förändrats.
”Vem som helst kan njuta av adriatiska havet, men det krävs riktig målmedvetenhet för att njuta av svensk sommar”, avslutade jag.
Det tycker jag är något att vara stolt över.
Läs fler texter av Marina Ferhatovic
