Vackra Bohuslän. Jag minns min första resa dit. En kompis hade fått sommarjobb på en vägkrog längs med E6:an och ville att jag skulle hälsa på. Det var en underbar sommardag och vi var i tidiga 20-årsåldern. Hela världen glittrade i grönt, guld och blått.

Vi åkte med hans bil förbi sanslöst vackra vikar omgivna av mjukt böljande klippor.

Har det här funnits här hela tiden, ett stenkast från Göteborg? tänkte jag. Vi var hänförda, men vi märkte något annat också. Han, med kurdiska rötter, var först med att sätta ord på det.

– Vi är de enda svartskallarna här, sa han skrattandes.

Kommentaren förstärkte intrycket av att ha upptäckt en hemlig plats och förunnats något alldeles speciellt. Samtidigt kom en annan känsla över mig, ett slags ängslighet och självmedvetenhet – jag hade fått ett anfall av plötsligt utanförskap.

Vi satte oss i en bar, där vi hittade den enda andra invandraren bakom disken, drack öl och glömde alltihop.

Det kanske är detta första besök som spökar när jag nu besöker Bohuslän. Förra veckan hyrde vi en stuga i en liten vik som jag föreställer mig tidigare måste ha varit en fiskeby. Tiotal hus i trä, de flesta skinande vita, som ser ut att ha kastats över klipporna.

Trots att jag numera är en vuxen person, med ett vuxet jobb och ett rätt så svennigt liv, kände jag mig omedelbart som en inkräktare. Alltså någon med en inneboende potential att störa idyllen, som ständigt måste avväpna omgivningen genom att prata perfekt svenska, inte ta för mycket plats och på alla sätt passa in.

Med allt detta i kroppen gick jag trevande ut på en upptäcktsfärd i viken med min familj. Men jag hann inte mer än ta några steg på en av bryggorna då jag hörde en röst från ett närliggande hus.

Det var en man som ropade, på norska, att det där var en privat brygga.

– Åk hem till Norge, sa jag inte men det skulle kunna sammanfatta vad jag kände just då.

I stället mumlade jag något om allemansrätten och begav mig tillbaka till stugan för att googla. Om jag ska vara nationalistisk vill jag åtminstone vara påläst.

Min kille tyckte att jag överdrev. Det är väl bra att de som bor här har koll på folk som rör sig runt grannars tomter när de inte är här, menade han. Det skapar trygghet, tyckte han.

Jag googlade på ändå. Jag läste orimligt mycket om tomtgränser och hemfridszoner men blev inte klokare. Tillhör bryggan tomten? Kan man störa hemfriden om husägare inte är där? Jag vet inte. Jag gav upp någon gång mitt i natten.

I stället satsade jag på att klämma in en liten livstid i de få dagar vi hade där. Jag hittade på ett förflutet jag aldrig upplevt, fantiserade om hur det kan ha sett ut i viken innan det blev ett turistparadis och sörjde det förlorade som de tysta, tomma husen viskade om.

Jag satte mig i gräset bakom ”vår” stuga och läste. Målmedvetet skapade jag minnen och smultronställen som ska bli mina utposter i detta ännu främmande landskap.

Till slut gav jag mig ut på en annan, mindre omtvistad, brygga för att ta mig ett dopp. Min kille, som egentligen inte förstår det här med att bada när det är kallt, hejade på. Kanske för att han visste att jag i havet alltid känner mig hemma, på ett sätt som upphäver både tomt- och landsgränser.

Efteråt sprang jag barfota mot huset medan solen gick ner och hela världen glittrade i grönt, guld och blått.

Share.
Exit mobile version