Jag försöker träffa två av mina närmaste vänner för lunch en gång i veckan. Häromdan skrev jag en skämtsam agenda för mötet där en av punkterna var ”allmän negativitet”.
För oss är det inget konstigt – att negga tillsammans är basen för vår vänskap.
Det är också ett härligt andrum från många andra sammanhang där man spenderar så mycket av sitt liv, och där det finns ett underförstått krav på att vara glad och positiv. Jag är, rent ut sagt, urless på att vara glad och positiv.
Så vi neggar rätt mycket kring det också.
Det låter kanske som ett dystert sätt att umgås på och det blir det säkert också om man är amatör. För det handlar om hur man neggar.
Det ska göras lättsamt, rent av slentrianmässigt. Man ska hålla sig på ytan av sina mörkaste tankar, enbart nudda vid svärtan och sedan sömlöst gå vidare till nästa grej. Helst av allt ska det avslutas med ett rått skratt.
Man ska hålla sig på ytan av sina mörkaste tankar, enbart nudda vid svärtan och sedan sömlöst gå vidare till nästa grej
När vi analyserar detta beteende går vi alltid tillbaka till vår uppväxt i länder där frågan ”hur mår du” till en bekant på gatan kan besvaras med allt från en innerlig suck – som låter en förstå att det inte finns några ord för hur kasst allt är – till en utförlig redovisning av hela ens läkarjournal.
Om någon skulle svara ”bra” eller, gud förbjude, ”jättebra” skulle jag på allvar bli orolig.
Och nej, jag säger inte att det är ett bra sätt att förhålla sig till livet på. Särskilt i en värld som bjuder på så mycket negativt är det bra att hålla fast i de faktiska ljusglimtarna. Jag fattar också det fina i att inte vilja förpesta energin på exempelvis en arbetsplats med gnäll eller lasta över sina problem på andra.
Men att tvångsmässigt fokusera på det positiva, att lägga något klämkäckt som ett lock på varje negativ känsla, är inget bra sätt att leva sitt enda liv. I synnerhet i en värld som bjuder på så mycket negativt känns det världsfrånvänt.
Jag pratar om balans.
Jag tror att vi får ärligare samtal och mer sårbara utbyten, blir lyckligare människor, om vi lättar något på positivitetsnormen.
Kanske är lättsam negativitet en ventil vi alla behöver, ett sätt att pysa ut lite av den där uppdämda hopplösheten kring allt man inte kan förändra – genom att beklaga sig över sitt låga järnvärde, sin idiot till partner eller att helgutflykten med lilla familjen blev en pärs för alla inblandade.
Kanske kan vi till och med prata om det allt mer tryckande världsläget, orättvisorna och katastroftankarna.
För det handlar inte om att lösa några problem över en lunch, utan om att förstå att glädje och svärta i livet inte är ömsesidigt uteslutande – snarare tvärtom.
Därför blev jag så glad av en intervju med KAJ efter att de vunnit Melodifestivalen.
De fick frågan vad som är typiskt svenskt. Efter att ha funderat lite landade de i att man i Sverige förväntas vara peppad hela tiden.
– Skippa peppen och embrace att livet kanske inte är så kul hela tiden, var deras tips till svenska folket.
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Läs fler texter av Marina Ferhatovic
