Förra året tog jag för första gången in på ett finare hotell i Kroatien. Det hade allt. Det låg på en landsremsa mellan två vikar långt ifrån närmaste bebyggelse. Infinitypoolen hade utsikt över stranden. Maten var utsökt. Solnedgångarna från balkongen fantastiska.
Om man inte är som jag, behöver man aldrig lämna hotellområdet. Själv blev jag rastlös redan andra dagen och började inspektera omgivningen. Från den närmsta viken ledde en igenväxt stig till nästa vik. Därifrån följde jag en annan utmanande skogsstig, klättrade nerför en klippa och hittade – mitt ultimata smultronställe.
Det är en reva mellan två klippor med en ”strand” på ungefär två meter. Längst in i revan finns en liten grotta där man kan gömma sig undan solens strålar. Ovanför bildar pinjeträden ett tak som ger skugga när det är som varmast.
Full av förväntan klättrade jag nerför den välbekanta klippan när jag möttes av en syn som fick mig att skrika rakt ut
Jag blev som besatt. Varje dag vaknade jag i ottan för att ta mig dit, simma och tillbringa morgontimmarna med att läsa böcker skrivna av dystra östeuropéer, hypnotiserad av syrsornas sång och vågornas mjuka svall. Inget kunde rubba den känsla av välbefinnande jag kände där.
I år tog vi in på samma hotell. Medan familjen sov smög jag redan nästa morgon ut, slängde i mig frukosten och följde skogsstigarna till stranden. Full av förväntan klättrade jag nerför den välbekanta klippan när jag möttes av en syn som fick mig att skrika rakt ut.
Mitt på den lilla stranden, prydligt inpackade, låg två parasoller, en supbräda, en badmadrass, två solstolar och badleksaker. Någon hade alltså lämnat hela sin strandpackning över natten i ett försök att paxa platsen åt sig själv.
Om man inte är som jag, muttrar man lite surt åt det hela och vänder. Själv la jag min handduk bredvid deras grejer och kastade mig i havet. Sedan låg jag i pinjeträdets skugga och väntade. Två timmar senare dök de upp, ett tyskt par med ett barn och en äldre kvinna – i total chock över att se mig där.
Jag kände något som jag bara kan kalla för skadeglädje. Den här typen av dålig stämning gillar jag.
Det blev början på ett långt ställningskrig. Jag intog positionen längst in i grottan, där jag hade fin skugga, och bredde ut mig. Men de var ju fler och hade, som sagt, massa grejer. De satte två parasoller vid strandkanten vilket gjorde att jag var helt avskuren från vattnet.
Jag ringde min kille för att förklara att jag absolut inte kan komma tillbaka till hotellet nu, jag försvarar ju mitt territorium. Jag passade på att beklaga mig högt, förvisso på ett språk de inte förstår, men jag tror att budskapet gick fram. Pappan i familjen svarade nämligen med att ta fram en högtalare och spela reggae på hög volym.
Allt började, milt sagt, spåra ur. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv att tänka att jag hade något slags förtur till denna plats för att jag har rötter i detta land. Är det såhär det känns att vara främlingsfientlig? tänkte jag och började vackla i min övertygelse.
Då fick barnet i familjen en total härdsmälta. Plötsligt kunde jag inte längre värja mig mot det komiska i hela situationen. Det är omöjligt att vara arg på föräldrar som försöker resonera med en femåring som gråtskriker: Ich mag nicht ćevapćići.
Jag fick ögonkontakt med den lille pojken och log stort. Han kom av sig helt och log tillbaka. Föräldrarna tittade på mig tacksamt. Resten av dagen fortlöpte i krystad samlevnad.
Det är fortfarande en dödssynd att paxa en bit strand över natten, men det är nästan lika illa att slösa bort en dag vid adriatiska havet med att försöka lära andra turister hur man beter sig.
Läs fler texter av Marina Ferhatović
