I december förra året panikköpte jag ett klippkort på närmaste badhus för min friskvårdspeng. I slutet av juli, upplystes jag om att klippkortet går ut 1 september och att jag hade 17 gånger kvar.
Perfekt. En deadline. Tidspress. Exakt den sortens motivation behöver jag.
Det hjälpte saken att badhuset även har gruppträning. Jag bokade olika pass varannan dag och njöt av allt det opretentiöst mänskliga ett badhus mitt i ett bostadsområde bjuder på.
Pojkar i lägre tonåren som lär sig simma, Balkangubbar som hänger i ett hörn och tjötar, kvinnor över 60 som rullar höfterna på zumbapassen och färgstarka instruktörer som ger allt.
Ett pass lyckades jag dock inte boka. Redan minuten efter att tiden hade släppts var det fullbokat med 20 på väntelistan. Vad för slags magi sker där? Och framför allt: hur kommer man in?
Och så plötsligt dök det en dag upp i badhusets app, med tolv lediga platser kvar. Vattenfys 45 minuter. Med ivriga fingrar tryckte jag på boka.
Lite mysko var det att det gick så lätt, tänkte jag. Det fick snart sin förklaring. När jag kom fram på utsatt tid upplystes jag av receptionisten om att passet hålls i utebassängen.
– Men det regnar ju! sa jag.
– Ja, men bassängen är uppvärmd, sa hon och tittade på mig oförstående.
Det är viktigt att förstå att detta inte var något lätt sommarregn. Det liknande snarare ett tropiskt skyfall. Stora tunga droppar dunsade ner mot marken som ruttna plommon.
Det är viktigt att förstå att detta inte var något lätt sommarregn. Det liknande snarare ett tropiskt skyfall.
Men andra gick mot omklädningsrummet och jag tänkte inte vara sämre. Jag bytte om, svepte om mig handduken och tog på mig regnjackan.
Jag gick in i poolen, som var försumbart varmare än luften, och fick då syn på instruktören: en man med hästsvans som stod under ett gigantiskt parasoll med en blinkande högtalare bredvid sig.
– Nu kör vi, ropade han och drog igång musiken.
Jag tog mig tafatt igenom de första låtarna omgiven av pensionärer som målmedvetet rörde sig i takt till något slags tysk hårdrock medan regnet piskade dem i ansiktet.
Vinden tilltog och jag fick så mycket vatten i ögonen att jag fick blunda. Det var något mäktigt med att försvinna i sig själv så där, hann jag notera innan det hördes ett skrik.
Jag öppnade ögonen. Instruktören stod kvar på sin plats men något var annorlunda – det gigantiska parasollet var borta! Det hade lyfts av vinden och flugit över våra huvuden till andra sidan av bassängen.
Nu måste de ändå avbryta det här, tänkte jag.
– Det är ingen fara, allt gick bra! Nu kör vi, ropade instruktören.
Alla började skratta. Och mycket riktigt fortsatte passet.
När allt var klart svepte jag min dyblöta handduk om mig och kände mig oövervinnerlig. Endorfinstinn och genomvåt fylldes jag av en ömhet för dessa åldrade motionärer, den orubbliga instruktören och kommunala badhus.
I vilket annat land hade pensionärerna ens övervägt att träna i en bassäng i ösregn?
I vilket annat land hade man genomfört detta pass? I vilket annat land hade pensionärerna ens övervägt att träna i en bassäng i ösregn?
Detta är mitt Sverige. I de sämsta möjliga förutsättningarna hittar man något pyttelitet positivt att hålla fast vid och gör det bästa av situationen.
Jag log för mig själv hela vägen hem. Jag hade drabbats av plötslig patriotism och det var oväntat härligt.
I september köper jag ett nytt klippkort. Nu kör vi!
Läs fler texter av Marina Ferhatovic
