Att flytta är att dö en smula.
I alla fall för mig. Det kan bero på att min första flytt i själva verket var en flykt från ett krigshärjat land. Den blinda, språklösa delen av mig där känslor bor minns det mycket väl och skickar vågor av oro före, under och efter hela flyttprocessen.
Men i detta lilla mörker, omgivet av det större mörkret som är vår samtid, hittade jag en liten källa till tröst och en välbehövlig distraktion. Jag pratar om Marketplace, Facebooks köp- och säljsida.
Det började med att jag la ut en annons för min gamla säng där. Den var förvisso gratis men jag var ändå förvånad över den enorma responsen. Ännu mer förvånad blev jag över reaktionen hos kvinnan som fick den – hon betedde sig som att hon hade vunnit på lotteriet.
Sporrad av detta la jag upp mina gamla Ikea-byråer. En av dem köptes av en tjej som dök upp med sin pappa. Hon hade letat efter just något i den storleken för ett hörn i hallen som hade gapat tomt. Efteråt skickade hon bilder för att visa hur fint det blev. Det blev väldigt många hjärtemojis i den tråden.
En kvinna köpte mitt helt vanliga, fem år gamla spegelskåp. Glädjestrålande berättade hon att de skåpen hon tittat på är för höga, just mitt passar måtten i hennes badrum. Mannen som dök upp med henne log obekvämt, det var uppenbart att han inte förstod hajpen.
Det hela gick mycket snabbt. Vi kom, vi såg, vi swishade.
Men jag förstod precis. Vid det laget var jag själv djupt inne i Marketplace-träsket – varje dag inledde jag med att scrolla igenom det ändlösa flödet, snärjd av de mäktiga algoritmerna som redan lärt sig mina intressen och, känns det som, min smak.
Där hittade jag nya delar till min vägghylla så att jag kunde bygga ut den till att täcka halva väggen i vardagsrummet. När alla böcker, foton, tavlor och diverse krimskrams kom på plats kände jag mig äntligen hemma i lägenheten.
Vilket bra sätt att konsumera på, tänkte jag självbelåtet.
Så jag fortsatte att scrolla. Efter lampor, stolar, köksbord och snart även efter sånt jag inte ens visste att jag behövde. Som en byrå med dörrar i rotting, med de perfekta måtten för min hall.
Den var alldeles för dyr men det spelade ingen roll. Jag hade drabbats av samma lyckokänslor som jag sett hos de köpare som har knackat på hos mig.
Det hela gick mycket snabbt. Vi kom, vi såg, vi swishade.
Väl hemma mattades euforin av ganska snabbt. Jag upptäckte flera skador på möbeln som enligt beskrivningen skulle vara i nyskick. När jag öppnade en av dörrarna gick spikarna som håller gångjärnet på plats sönder och hela dörren hängde.
Jag ville gråta. I min desperation greppade jag efter en tub superlim. Locket satt åt hårt så jag försökte lossa det med tänderna vilket slutade med att jag råkade spruta en rejäl mängd lim i min mun. Limmet fastnade omedelbart på tungan, tandköttet och tänderna.
Tyvärr fungerade det inte lika bra på gångjärnet. I stället använde jag silvertejp. Med limsmak i munnen och tårar i ögonen skrev jag ett upprört meddelande till säljaren.
Jag trodde inte det skulle leda till något, jag borde ju ha undersökt möbeln innan jag betalade.
Till min stora förvåning svarade hon och gick med på att sänka priset. Det var så oväntat anständigt, att jag faktiskt blev rörd.
Det krävs inte mycket nuförtiden, tänkte jag, att få mig att både tappa tron på människor och att återfå den.
När jag tog bort silvertejpen någon vecka senare satt gångjärnet kvar. Limmet hade härdat – dock även på mina tänder. Min tandläkare skrattade gott medan hon skrapade bort det.
Läs mer
Marina Ferhatovic: Jag trodde inte att jag skulle glömma hennes namn
