I min sons skola pratar man hela tiden om att man ska vara en bra kompis. Man ska inte bråka eller kalla varandra fula saker. Alla människor är lika mycket värda.
Tjatigt, tycker han. Fint, tycker jag. För min bild är att väldigt många vuxna verkar ha glömt bort allt det där.
Jag pratar så klart om sociala medier, dessa själsdödande platser som stjäl för mycket av min tid på jorden och som bit för bit håller på att beröva mig tron på mänskligheten.
För någon vecka sedan la exempelvis Svenskmärkning, som ursprungsstämplar svenska livsmedel i mataffärerna, en ”explosiv” nyhet på sin Facebooksida.
”Nu finns det Från Sverige-märkt baklava”, stod det i inlägget. Ett företag som heter Gouda Sweets hade förenat ”svenska råvaror med orientaliska smaker” i sina kakor och därmed uppfyllt kraven för att anses vara svenskproducerad.
”Vårt mål är i all sin enkelhet att göra baklava lika självklart som kanelbullen” säger den kvinnliga grundaren till Gouda Sweets i inlägget.
Det känns som att jag har fört min son bakom ljuset
Alla kan nog ana vad som hände sen. En hatfest i kommentarsfältet med det övergripande temat att Sverige håller på att islamiseras – med hjälp av bakverk!
”Kvinnor i islamist-uniform är väl så långt ifrån Sverige och svenska värderingar man kan komma”, skrev en person och syftade då, antar jag, på grundarens slöja.
”Nog för att baklavan är mäktig men att den skulle leda till masskonvertering…”, började jag skriva men ångade mig. Jag vill inte raljera och jag är trött på att försöka förstå. Så jag skrollar vidare.
Men samtiden går inte att scrolla bort. Nyligen dömdes en kvinna i 60-årsåldern för hets mot folkgrupp. Hon hade kallat en 11-åring som sålt majblommor för ”en jävla blatteunge” på X. Hur ska man förstå det?
Jag tänker på min son och hans vänner, hur omsorgsfullt vi föräldrar har byggt skyddsmurar runt deras värld. Han går i fyran och tror fortfarande att de flesta vuxna är snälla. Det känns som att jag har fört honom bakom ljuset.
Som förälder har jag onekligen levt en sorts dubbelliv.
Ibland är det som att jag gömmer mig i den världen jag skapar åt honom.
På dagarna har jag tagit del av allt hemskt som nyhetsflödet sköljer över mig: barn som används som mördare i gängkonflikter, barn som brändes levande på ett sjukhus i Gaza och annat vidrigt som får hatiska konspirationsteorier om ”baklavaislamism” att framstå som en bagatell.
På kvällarna har jag låtsats att inget av detta finns, att världen är en bra plats och att framtiden är ljus, för det är den bilden jag vill förmedla till honom. Ibland är det som att jag gömmer mig i den världen jag skapar åt honom.
Det finns dock ljuspunkter. Just inlägget om den svenska baklavan visade sig bli en sådan. Det delades i Facebookgruppen ”#jagärhär” som samlar människor som aktivt går in i kommentarsfält för att stoppa spridande av hat.
Inom loppet av några timmar bombarderades inlägget med hjärtemojis och hyllningar av den svenska baklavan. ”Fantastiskt med kunniga svenska entreprenörer!”, skrev en användare. ”Man borde kunna skilja mellan religion och kakor”, skrev en annan.
Det blev nästan för sockersött – ungefär som baklava – men i en värld som håller på att göra mig väldigt bitter, var det precis vad jag behövde.
Läs fler krönikor av Marina Ferhatovic:
”Jag var besatt av att åka till mitt hemland”
”På badhuset drabbades jag av plötslig patriotism”
”När jag återsåg mitt smultronställe skrek jag rakt ut”
