Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Ulrika Nielsen
”Corpus & Animus”
Schildts & Söderström, 92 sidor
”Fram till idag hade hon aldrig tänkt på att hon har en mjälte. Plötsligt kom hon bara att tänka på den, varpå hon ryckte till, som inför något som glömts på spisen. Var är den? Hon klämde på bukens högra del, sedan den vänstra.”
Kvinnan som plötsligt kommer att tänka på sin mjälte, berättas om i Ulrika Nielsens ”Korta texter om det öppna och oförklarade” som kom 2019. Det var första delen i en ”oplanerad trilogi” som nu avslutas med ”Corpus & Animus”. Mittendelen, ”Tingen”, nominerades till Runebergpriset, ett av Finlands största litteraturpriser, som senast gick till Monika Fagerholm. Av de tre böckerna är det också ”Tingen” som lyser starkast. Tillsammans bildar de en enhet som ger vardagen lyster och gör det välbekanta främmande.
”Corpus & Animus” startar vid hjärtklinikens ultraljudsenhet: ”Jag såg mitt eget hjärta.” Jag har också legat på en sådan brits och sett mitt hjärta slå, på en skärm utanför kroppen. Liksom barnens, innan de föddes. Det är bokstavligen ett ut-och-invänt perspektiv som kan få existensen i gungning. Nielsen skriver, och nu drar jag för enkelhetens skull ihop radbrytningarna: ”Klaffarna mellan förmaken och kamrarna grep mig särskilt: så små och så starka, tålmodiga och hängivna uppdraget men sanningen är ju att Valva tricuspidalis och Valva mitralis inte känner mitt namn; ett hjärta vet inte var det är och vem det tjänar, vet inte att jag finns.”
För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan, för att travestera Knausgårds inledning till ”Min kamp”. Men, har hjärtat verkligen ett eget liv, enkelt eller svårt, tålmodigt eller hängivet, vetande eller icke-vetande? Och mjälten, hur var det egentligen med den? Hur hänger jaget och själen och kroppen ihop?
Nielsen, som både är prosaist och poet, rör sig ledigt över genregränserna. De förekommande citaten kan lika gärna härledas till en fysiker som Ulf Danielsson eller en poet som Emily Dickinson. Hon har också, liksom många finlandssvenska författare, en särskild humor som ibland blänker till. Läkarstudenten försjunken i sina tankar noterar förvirrat de orimligt långa köerna till ett kafé innan polletten trillar ner: ”det är kanelbullens dag”.
Trots sina lyriska svindelsprång håller Nielsen alltid kvar markkontakten. Det är den vardagliga ankringen som ger hennes texter grund och stadga. Särskilt tydligt är det i ”Tingen”. Där kan en vanlig krukväxt, som en ormbunke, visa sig bära oanade betydelser. Då just den plantan kommer från en faster som inte längre lever.
De där bågarna mellan sak och tanke blir inte riktigt lika stora i ”Corpus & Animus”, kanske på grund av att både kroppen och själen redan från början är så mättade med mening. Det är inte konstigt att haja till vid en ultraljudsundersökning, häpnaden och den litterära sensationen blir därför inte lika överraskande. Vi förväntar oss att bli berörda och blir det. Men det är de poetiska bilderna som fastnar:
Du känner att du är
fast förankrad i världen
men om ditt hjärta slutar slå
lossnar förtöjningarna på tre minuter.
En liten rökpelare kan anas
ovanför din kropp
medan du pressas genom den glesa väven
och glider ur kronologin.
Var börjar människan, och var slutar hon? ”Corpus & Animus” ställer fler frågor än den ger svar. Egentligen hade boken kunnat heta samma sak som trilogins första: ”Korta texter om det öppna och oförklarade”. De här korta texterna öppnar medvetandet mot det oförklarliga inom oss, som blir märkligare ju längre in man tittar. ”Varje atom i en människas kropp/ har sitt ursprung i exploderade stjärnor.” Det är sant och tydligt, ändå helt obegripligt. Liksom det faktum att förtöjningarna en dag skall lossna, och en liten rökpelare segla upp och glida undan.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
