Markus Öhrn: ”Det är klart att jag har undrat varför ingen ringt från Stockholm”

Finland syns på andra sidan Torne älv, de äldre talar meänkieli och byn har tre namn: den heter Vitsaniemi på finska, Vittaniemi på meänkieli och Risudden på svenska. Från älvens svenska sydsluttning har man efter 1809 haft utsikt över kejsardömet Ryssland och ett självständigt Finland i allians med såväl Sovjet som Tyskland.

Nu flyter vattnet stilla genom den flacka älvdalen. Siken ska snart gå till och enstaka båtar syns på håll.

Markus Öhrn har sedan han gick ut Konstfack 2008 varit verksam på två platser; i ett gränslöst Teatereuropa med fina teaterhus, prestigefyllda festivaler, källare och tillfälliga scener, och så här i Tornedalen. Nu har han ett svenskt år. Under våren gjorde han sin första stora utställning i Stockholm, på Bonniers konsthall, och till hösten börjar han repetera Lars Norén på Dramaten. Det är ett riskprojekt. Norén är den stora dramatikern, men också en författare vars eftermäle fortfarande är under förhandling.

Fast nu, denna andra helg i augusti, står han på en pall i Vitsaniemis gamla skolmatsal och håller invigningstalet till ett av Kultursveriges mer omöjliga och udda arrangemang: konst- och teaterfestivalen Festival. Markus Öhrns teater- och performancegrupp Institutet flyttade hit från Malmö för fem år sedan, då han tog över som konstnärlig ledare efter Anders Carlsson, och har sina lokaler på övervåningen. På bottenplanet har byalaget möteslokaler, kök och vävstuga. De samsas här, och det är damerna i byalaget som lagar maten under helgen. Makaronigratäng, korv och potatissallad och en soppa med potatis och lax från älven.

– Det är helt okej att tycka att det ni upplever här är konstigt, säger Öhrn från pallen och fortsätter:

– Det kanske är konstigt.

Besökare och bybor har bänkat sig vid långborden, tillresta konstnärer från avlägsna storstäder och från Norrlandskusten, grannar och släktingar. Det är en märklig blandning av vägföreningsmöte och svartklubb, men en invand blandning. Festivalen har arrangerats sedan 2019, folk har med andra ord vant sig och kulturkrocken uteblir.

Kanske också för att Markus Öhrn är en produkt av bägge världar. Han växte upp i Råneå nedåt kusten. Föräldrarna, sjuksköterska och revisor, stammade båda från Tornedalens byar och även sedan han flyttat söderut stod han kvar med ena foten i mormor Eva-Britts hemby Niskanpää. Hon – en mormor som skötte allt men hölls tillbaka av en patriarkal make och som på sin dödsbädd anförtrodde barnbarnet Markus att hon ångrade att hon inte varit mer destruktiv i sitt liv – var för övrigt huvudpersonen i Öhrns utställning som visades på Bonniers konsthall under våren.

Hennes sista önskan uppfylldes av en grupp italienska hemmafruar i liksminkning som i ett videoverk slog sönder bilar, sköt med vattenpistol på medpassagerare i kollektivtrafiken, misshandlade nakna män och drog runt som huliganer. Under utställningens söndagar var det mässor och predikningar i en hemmasnickrad læstadiansk tradition.

Markus Öhrn gör en variant på samma performance under festivalen tillsammans med sin bror Linus Öhrn och artisten Mirella Hautala. I svarta kläder och masker genomför de en ”liikutuksia” – en variant på den extatiska hänförelse som fick læstadianerna att tala i tungor, skratta och gråta om vartannat. Det är mörkt, som ofta när Öhrn kombinerar något slags black metal-estetik med religiositet. Han har gjort pjäser om Josef Fritzl, porr, våld i nära relationer, om manlighet och död, ofta med skådespelare i masker. Teman som visat sig populära på teaterbiennaler och festivaler.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

– Ändå vill jag säga att det inte är så att min konstnärliga praktik går ut på att provocera för sakens skull. Det här är mitt konstnärliga språk och det balanserar på gränsen till spekulativt eller reproducerat.

– Jag jobbar med saker jag själv har erfarenhet av. Det finns alltid en självupplevd substans och jag är noga med sammanhangen. ”Våld i nära relationer” (en femtimmars performance som skrämde slag på DN:s utsända kritiker) var ett beställningsverk för Wiener Festwochen 2018 där vi hade ett samarbete med ett Frauenhaus i Österrike som erbjuder skyddat boende för kvinnor. Därefter spelades den på festivaler runt om i Europa där den kontextualiserades av samtal. Förhoppningsvis får publiken vara med om något som får dem att ifrågasätta sina egna normer. Jag är väldigt noggrann med substansen.

Markus Öhrn hade hunnit fylla 30 år när han började på Konstfack. Efter gymnasiet i Skellefteå gjorde han Asienluffen, paddlade forskajak, klättrade, säsongade i Chamonix, jobbade som forsränningsguide. En kille med riskbeteende, beskriver han själv sitt yngre jag, en äventyrssnubbe.

Att utbilda sig var främmande, att jobba med konst närmast otänkbart. Men när hans bekanta från Skellefteås musikliv blev äldre och började på folkhögskolor föddes ändå tanken. Och efter några år sökte han till en fotolinje på Buskeruds folkhögskola i Norge och kom in.

– Det var underbart att stå i ett mörkrum, men något mer blev det inte då. Identiteten stod i vägen. Jag kunde liksom inte se mig själv göra något sådant. Så jag fortsatte resa men tog väl en del bilder också. Jag var nere i ett svartvitt dokumentärträsk med Anders Petersén och skulle plåta de utslagna. Men så hamnade jag på utställningar med Cindy Sherman, Annica Karlsson Rixon och Annika von Hausswolff som jobbade i en helt annan tradition. Då började jag med iscensättningar i stället, i färg. Bilder ur mitt eget liv. Min egen uppväxt. Och så skickade jag in dem till Konstfack och kom in.

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Om det finns ett tema för årets festival är det minne. En frigrupp uruppför en balett på rullskidor kallad ”Vinterkriget” som de utvecklat under sitt residens på Institutet. Publiken sitter i skydd undan regnet, spejar ut över stubbåkrarna med kikare och hör samtidigt ett ljudspel om minnen av krig och trauma i hörlurar.

Men helgens stora premiär är Institutets egen uppsättning ”Nedsläckning”, ett slags surrealistisk fantasi kring en verklig händelse som regissören och manusförfattaren Karl Sjölund hittade en notis om i ett lokalt annonsblad. Pjäsen handlar om Tornedalens demensförenings sista möte, då föreningen läggs ned i brist på medlemmar. En professionell skådespelare och tre amatörer från byn gestaltar en resa mot den totala glömskans nirvana medan kvällen mörknar ute. Sedan är det finsk karaoke och tangodans i byns gamla biograf Björkhyddan där burkölen säljs till självkostnadspris.

Festivalens biljetter är slutsålda, vilket innebär en publik på drygt 250 personer under de två dagarna. Det här handlar inte om kvantitet.

Vitsaniemi har ungefär 75 invånare, lite fler än före pandemin som fick några uttråkade stockholmare att vända hem och jobba på distans. De flesta bofasta är äldre men byn har två barnfamiljer och i grannbyn finns en friskola. Nästgårds kämpar en driven kvinna för att starta Tornedalens konsthall och projektet börjar närma sig byggstart. Det blivande museet har numera en heltidsanställd curator, rekryterad från Stockholm.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

På Konstfack handlade det mesta om estetik och perfektion. Markus Öhrn byggde dockor, miljöer och modeller som han plåtade. Hantverket var det centrala.

– Jag började med video, det var liksom nästa naturliga steg. Och så fick jag jobb som b-foto på en Ruben Östlund-produktion och såg honom göra 60 omtagningar av varje scen. Det manliga regissörsgeniet som satt och svettades och bad någon flytta en kaffekopp hit och dit. Efter det hade jag aldrig kameran på ett stativ igen. Det blev som en enorm motreaktion, jag tänkte att så här kan man inte hålla på! Det måste handla om energin och driften.

– Sedan hände nästa grej, av en ren slump. Jag anlitades för att filma en slutproduktion med finska skådisar och ett tag senare, när jag flyttat till Berlin för att leva ut konstnärsgrejen, hörde de av sig och frågade om jag vill regissera.

Nästa projekt blev en pjäs fritt baserad på den då färska Josef Fritzl-historien i en källarteater. Men egentligen var det inte den österrikiske våldsverkaren Öhrn brydde sig om, utan om sin egen morfar Fritjof, en man som betalade räkningar och som alla litade, men också hade en källare, bildligt talat.

– Då tog jag ut svängarna. Det blev mer köttigt och performativt.

Fritzlpjäsen blev en succé, genombrottet följdes dock av en omedelbar genomklappning. Markus Öhrn trodde sig plötsligt om för mycket och gjorde ett verk om pornografi han inte kunde försvara när kritiken kom. Det blev en lärdom att bära med sig: vikten av att bottna i substansen och veta vad man gör och varför.

– Det går alltid att hänvisa till någon filosof och gömma sig i det teoretiska, men sedan dess har jag varit noga med kontakten med mig själv, framför allt. Att ha den kompassen. Vissa kanske tycker att man ska undvika det fula, men jag kan gilla att vara symtomet och visa upp det för att publiken ska kunna reflektera. Man behöver inte försöka laga allting.

Vädret slår om och den värme som legat över norra Norrland de senaste veckorna blåser bort och ersätts av ett ihållande regn som samtliga besökare tycks förberedda på. Regnställ och gummistövlar grävs fram ur bilarnas bagageutrymmen och kommer till väl pass under promenaderna mellan skolan, Björkhyddan och ängen där rullskidebaletten utspelar sig.

I den mögeldoftande källaren under skolan finns ljudverket ”Viskande väggar”, om misogyna myter på Balkan, och ur älgslakteriet dånar Kali Malones minimalistiska orgelverk ”Does spring hides it’s joy”. Myggorna och knotten blir alltmer påtagliga.

– En plats som denna fanns inte när jag växte upp. Den kultur som vi skapar här gick inte att få kontakt med då, så det har känts viktigt för mig att skapa den här infrastrukturen, och jobba med relationerna med byn.

Efter tio år i Berlin ville Markus Öhrn hem till Sverige. Under ett veckoslut letade han hus i södra Norrland och hamnade efter ett budgivningsdrama på en gård utanför Färila i Hälsingland. Men jobben har fortsatt att finnas nere i Europa.

– Att flytta till Stocksbo har varit väldigt bra, särskilt för min konstnärspraktik. Att inte hela tiden befinna mig i händelsernas centrum utan mer kunna gå in och ut ur rollen, att inte hela tiden vara i något slags representationskontext. Jag är ju inte konstnären Markus Öhrn när jag jagar eller cyklar downhill. Jag har blivit helt besatt av det, och det har varit nyttigt att hitta tillbaka till den där adrenalinsnubben som testar gränser. Konsten har mått bra av det.

– Jag var lite orolig för att bli bortglömd eller att sakna pulsen när jag flyttade, men nätverket finns ju där och det är en växelverkan som funkar. Jag åker ner till Europa ett par månader i taget och regisserar. Då får jag gå på krogen och dricka bra viner och prata av mig.

Om bara någon månad börjar det praktiska arbetet med ”Fem scener Norén”, ett slags medley av Lars Norén-motiv där Markus Öhrn valt scener som han tycker fångar den kollektiva idén om Norén som den ser ut hos en publik som inte sett någon av hans pjäser. En projektion som säger något om den svenska familjen. Han har läst en massa, både pjäser och dagböcker, och arbetar just nu med manuset.

– Jag har fått frågan många gånger vilken som var den första pjäs jag såg. Bortsett från någon turnerande skolpjäs från regionteatern så var inte teater tillgängligt för mig under min uppväxt. Jag såg min första pjäs 1999. Min mor har aldrig sett en Norénpjäs, men hon vet ändå vad en Norénmiddag går ut på. Det vill jag försöka förmedla på Dramaten, den essensen.

Den som är bekant med Markus Öhrns sätt att göra teater kommer att känna igen sig. Skådespelarna kommer att spela fysisk teater i masker med pitchade röster, det kommer att vara atmosfärer och rök. Ett helt vitt rum i full belysning. Scenbyten bakom ridå, kanske video också.

– Norén hade en väldig autenticitetslängtan. Det började med familjen, sedan de utslagna, och därefter rasisterna. Jag har inte alls en sådan längtan. Jag behöver inte jobba med rasister för att beskriva rasism. Jag kan bara gå tillbaka till vad jag själv matats med, säger Markus Öhrn och fortsätter:

– Men visst känner jag en press. Dels för att det är Lars Norén, dels för att det är det första stora verket jag sätter upp på en svensk scen. Det är klart att jag ibland har undrat varför det dröjde så här länge. Varför ingen ringt från Stockholm. Om jag ska vara ärlig tycker jag att det var tyst ganska länge. Kanske handlar det om traditionerna, att min estetik, mina ämnen och mitt sätt att jobba skiljer sig så mycket från det som man håller på med på svenska scener.

Hur då?

– Jag har märkt att i projekt jag är med i här i Sverige fokuserar man på kvantitet i återrapporteringen, det finns nog en besatthet av publiksiffror, biljettförsäljning, beläggning och extraföreställningar. Ingen frågar hur det gick konstnärligt eller vad processen gett.

Och ja, hur mäter man värdet av festivalen i Vitsaniemi? Ett par hundra personer, i en nedlagd skola vid Sveriges slut som förundras tillsammans. Varken den regionala ekonomin eller besöksnäringen lär se statistiskt mätbara resultat. Men nog ser man en känsla av mening sprida sig hos alla som är här, bybor som stadsbor.

Läs fler texter av Po Tidholm