Med avstamp i den 300-årsjubilerande filosofen Immanuels Kants funderinga kring orsaken till krig ägnar sig Torbjörn Tännsjö i DN (14/(8) åt att tänka högt kring möjliga lösningar och landar i slutsatsen att demokratins tillbakagång innebär att den enda lösningen framåt är en världsregering med globalt våldsmonopol. Demokratin går nu igenom sin största prövning sedan 1930-talet och Tännsjös uppenbara okunskap om empiriska fakta leder honom till slutsatser som är vilseledande och därmed djupt problematiska i den historiskt avgörande period för demokratin som vi nu går igenom.
Det faktum att liberala demokratier inte för krig mot varandra, och över huvud taget är inblandade i färre krig och konflikter, är empiriskt väl fastställt. Tännsjö är uppenbart okunnig om detta och avfärdar frågeställningen med hänvisning till att Finland var i krig med de allierade under andra världskriget (korrekt är att Storbritannien förklarade Finland krig efter fortsättningskrigets inledning men att det aldrig förekom några stridshandlingar länderna emellan), ett motargument som forskningen inom området sedan länge avfärdat med hänvisning till att fortsättningskriget var en direkt konsekvens av det sovjetiska anfallet mot Finland under vinterkriget. I sammanhanget kan konstateras att drygt 70 år senare har Sovjetunionens avläggare, Putins allt mer auktoritära Ryssland, genom det fullskaliga anfallet på Ukraina startat den första väpnade storkonflikten på europeisk mark sedan andra världskrigets slut.
Att demokratier ibland startar krig som får förödande konsekvenser är tveklöst sant (Tännsjö nämner USA:s krig i Indokina) men diktaturer har förutom alla de krig de startat, genom sina politiska beslut historiskt dessutom även orsakat ett enormt lidande för sina egna befolkningar (såsom folkmord och svältkatastrofer). The Economist Intelligence Unit, EIU, undersökte frågeställningen i slutet av 2018 och kom fram till att diktaturer genom medvetna politiska beslut sedan år 1900 orsakat 250 miljoner människors död, mer än fem gånger fler offer än vad samtliga krig under samma period krävt.
På denna empiriskt skakiga grund fortsätter därefter Tännsjö sitt resonemang och kommer fram till att demokratins eventuellt fredliga läggning ändå inte skulle spela någon roll – demokratins tillbakagång gör hela diskussionen irrelevant. Lösningen står enligt Tännsjö därmed inte att finna i typ av statsskick utan i överstatlighet – i en världsregering med globalt våldsmonopol. Det är en idé som sysselsatt tänkare under århundraden men som förblir lika ogenomförbar i dag som när Kant funderade över den (vi klarar inte ens att få EU:s begränsade antal medlemsstater att ge upp tillräckligt med självständighet för att dra åt samma håll i avgörande frågor).
Förutom att Tännsjö är dåligt insatt i forskningsläget förbigår också han det faktum att den nu pågående avdemokratiseringen inte följer av någon naturlag. I stället är den resultatet av att medborgare i demokratier med vett och vilja och i ökande omfattning valt att ge sin makt åt politiker som sedan använt den för att avskaffa demokratin. Detta är en utveckling som har skett under en historiskt sett relativt kort tid – drygt ett decennium – och som fått mycket långtgående konsekvenser. Här gäller det dock att komma ihåg att det tog ungefär lika lång tid för det demokratiska statsskicket att i början på 1990-talet gå från att vara i klar minoritet till att bli det dominerande i världen. Det är således inte orealistiskt att vare sig tro att utvecklingen kan vändas eller att en sådan vändning kan ske relativt fort men det förutsätter förstås att samtalet då handlar om just detta och inte om fantasier som avleder uppmärksamheten från vad som faktiskt kan göras.
I en tid då demokratins fiender är på frammarsch världen över är en sådan diskussion i bästa fall distraherande, i värsta fall direkt farlig. Demokratins öde ligger i våra egna händer och ett av de främsta argumenten till dess försvar är just att demokratin faktiskt leder till färre krig och konflikter.
