Vi lever i en nationalistisk tid, men vi lever inte särskilt nationalistiska liv.
99,5 procent av världens befolkning bor just nu i nationalstater, vilket är ett historiskt rekord. Samtidigt rör sig hundratals miljoner över världen, bortom nationsgränserna. Migrationen ökar inte bara inom länder, och till andra länder, utan vi ser även nygamla former av cirkulär migration, där miljontals flyttar mellan olika regioner, säsongsbetonat.
Under de kommande decennierna uppskattas klimatförändringar och extremväder att leda till att minst två miljarder människor behöver flytta.
Samtidigt stretar nationalisterna emot så gott de kan. Högerpopulistiska regeringar i väst försöker bygga allt högre murar, men vill dessutom genomföra en nostalgisk fossilpolitik som drastiskt förvärrar klimatkrisen, vilket bara ytterligare ökar behovet att byta land för just de migranter som nationalisterna så desperat vill stoppa.
Att läsa Ghosh känns ofta som att hitta ett telegram från en nära framtid
Vi rör oss alltså mot en rörligare värld. Den brittiska journalisten Gaia Vince har kallat det här ”nomadernas århundrade”, och två nya böcker fördjupar förståelsen av denna rörliga värld och vår flytande modernitet.
Författaren och essäisten Amitav Ghosh gör tappra försök, både i romaner och reportage, att förklara vår paradoxala samtid just genom att förena perspektiven från migranter med teman som rör klimatförändringarna, men också genom att blicka tillbaka till andra turbulenta perioder i globaliseringens och kolonialismens historia.
Att läsa Ghosh känns ofta som att hitta ett telegram från en nära framtid. Inte minst för att hans födelseland Indien både är den snabbast växande regionen i världen och den mest akut underbevakade i västerländska medier. Allt ivrigare knackar den indiska berättelsen på dörren till vår offentlighet, men sällan släpps den in.
Ghoshs nya essäsamling ”Wild fictions” känns oumbärlig just för att den tillför ett så naturligt globalt perspektiv till frågor som allt för ofta diskuteras ur ett provinsiellt europeiskt perspektiv. Bara att Ghosh själv talar så många av språken från den indiska halvön ger honom möjlighet att tillföra närhet och nyansrikedom i mötena med indiska, pakistanska och lankesiska migranter runtom i Europa, där det ofta uppstår en intim förståelse som är svår för europeiska reportrar att åstadkomma.
Han har en journalistisk förmåga att fånga minnesvärda detaljer hos migranterna han möter runt om i Europa
Ghosh är mest känd som skönlitterär författare. I ”Wild fictions” ägnar han sig åt en hybrid av intellektuell geopolitisk analys och faktiskt fältarbete, som berikas av hans språkliga förmågor och långa erfarenhet av att utforska skärningspunkten mellan migration, klimatförändringar och den digitala offentlighetens kaos.
Han har en journalistisk förmåga att fånga minnesvärda detaljer hos migranterna han möter runt om i Europa. Mobiltelefonen framstår närmast som helig för många migranter – där finns deras enda livslinje till släktingar, deras bankkonton, bilder på anhöriga, förmågan att kommunicera med potentiella arbetsgivare. I Italien träffar Ghosh en bengalisk man som beskriver hur han attackerades av ett gangstergäng i Libyen, som försökte stjäla hans mobiltelefon, men han lät sig hellre torteras än att avslöja var han gömt den.
Ghosh visar hur sociala medier inte krossat drömmen om att fly till rikedom i väst, utan tvärtom spär på dessa förhoppningar. När miljontals migranter delar med sig av skönmålade bilder från sina nya länder till anhöriga ökar längtan att flytta. Den högerradikala Silicon Valley-miljardären Peter Thiel brukar citera filosofen Rene Girards idéer om ”mimetiskt begär”, som drivkraft för sociala plattformar. Vi vill leva som de vi ser omkring oss.
Med de sociala medierna skapas nu, enligt Ghosh, en historisk ”homogenisering av detta begär” som ”sträcker sig över hela jordklotet och in i de djupaste vrårna av den mänskliga själen”. Sociala plattformar har ”säkerställt att ingen, någonstans, utesluts från dessa begär.” De flesta migranter nekas däremot frukterna av välståndet i det land de flyttar till.
De ser en vilseledande bild av anhöriga och influerare som skryter om sina rikedomar i Tyskland eller Dubai, och flyttar själva dit bara för att bli försäljare av kitschiga souvenirer för svältlöner, eller skuldsatta och papperslösa trälar i gulfstaternas kafalasystem.
En pakistansk man som driver en framgångsrik kirurgklinik i Lahore, där han tillhör den övre medelklassen, väljer att flytta till ett avsevärt fattigare liv i en italiensk stad, övertygad om att han kommer att leva la dolce vita, men fastnar i stället i förödmjukande serviceyrken i gigekonomin.
Ofta är det migranter från globala syd som flyttar runt i världen på jakt efter bättre jobb, förhoppningar om en livsstil som liknar den de sett på internet
De nomader som skildras här är inte pr-konsulter som sitter med en flat white i Lissabon, men det är inte heller enbart desperata flyktingar. Ofta är det migranter från globala syd som flyttar runt i världen på jakt efter bättre jobb, förhoppningar om en livsstil som liknar den de sett på internet. Det är varken en europeisk eller amerikansk dröm som eftersträvas, utan en inbillad, digital drömvärld.
Den brittiska författaren Rana Dasgupta gör i ”After nations” en intressant historisk fördjupning av den gränslösa värld som Ghosh beskriver. Boken är ett ambitiöst försök att förklara den nationella identitetens ursprung och rådande kris. Dasgupta har tidigare skrivit flera hyllade romaner och reportageböcker om globalisering och gör nu en odyssé genom åtta sekel av nationalstatens historia.
Det börjar med ögonblicket han ser som nationalstatens faktiska födelse, inte som byråkratisk formalitet utan som det Dasgupta kallar en teologisk idé. Han beskriver ögonblicket då Ludvig IX, omkring år 1238, köpte Jesus törnekrona från en kejsare i dåvarande Konstantinopel. Kronan placerades i spektakulära Sainte-Chapelle i Paris, som byggdes för ändamålet (den flyttades under revolutionen till Notre-Dame, där den finns i dag.) Händelsen illustrerade försöket att ge nationalstaten legitimitet genom att låna den symboliska, andliga kraft som fanns hos kyrkan och religionen.
I ”After nations” återkommer Dasgupta ofta till de symboliska värden som formade nationalstaten, alla de omätbara egenskaper som bidrog till våra ”föreställda gemenskaper”, som det heter i statsvetaren Benedict Andersons berömda bok.
Dasgupta visar i utförliga historielektioner hur fyra av världshistoriens stormakter – Frankrike, Storbritannien, USA och till sist Kina – exploaterat denna teologiska kraft, det som europeiska statschefer i dag gärna kallar ”andligt kapital”. Kapitlens kronologi är förstås ingen slump. Det börjar i Paris och slutar i Peking. Bilden av Kinas visioner för världsherravälde är både nyanserade och skrämmande. Jag vet inte om jag håller med Dasgupta om att Kina under Xi kan förväntas vara försiktiga med att använda våld för att expandera. De numera dagliga militärövningarna utanför Taiwan tyder knappast på en fredlig vision i Peking.
Mer relevant är Dasguptas skildring av motsättningarna i berättelsen om Kina som en barmhärtig kraft i det globala klimatarbetet. Landet exporterar innovativa gröna energisystem över världen men förstör samtidigt de kolsänkor som faktiskt kan rädda planeten från klimatkrisens värsta konsekvenser. På bara tio år har Kina skövlat tio procent av hela Afrikas skogar, där de ofta samarbetar med organiserade utomrättsliga nätverk och extremister, som Boko Haram i Nigeria, för att plundra landets dyrbara träd. En majoritet av världens möbler byggs i dag i Kina, som är beroende av råvaror från Afrika.
Dasgupta lyckas dock inte övertyga mig om att nationalstaten är dödsdömd, än mindre att det skulle vara önskvärt
Dasgupta lyckas dock inte övertyga mig om att nationalstaten är dödsdömd, än mindre att det skulle vara önskvärt. Tankesmedjan Berggruen Institute, som Dasgupta är kopplad till, har länge haft fokus på nationalstatens kris och det akuta behovet av nya, multilaterala institutioner. Men en av de främsta tänkare som fått institutets årliga filosofipris, Martha Nussbaum, har argumenterat övertygande för att nationalstaten varken är överflödig eller förlegad, utan nödvändig för att försvara humanitära värden, minoriteters rättigheter och vettiga modeller för deltagande demokrati.
Dasgupta menar, om jag förstår hans komplexa väv av argument, att vi inte kan nöja oss med att reformera nationalstaten, utan måste sträva efter att skapa nya postnationella, planetära institutioner, som kan ersätta eller komplettera nationernas traditionella roll att skapa mening och gemenskap för stora befolkningar. Allt för att bättre spegla den flytande, internationella värld vi redan lever i.
En mer konkret och praktisk fråga som växer ur båda dessa böcker är hur vi, här och nu, ger politisk representation till de hundratals miljoner migranter och moderna nomader som bor i länder där de ofta saknar rösträtt. Den cirkulära migration som Dasgupta beskriver i framför allt globala syd betyder att det främst är de fattigaste som förlorar demokratisk representation.
Det har länge pratats om de bortglömda väljarna på landsbygden i väst, men de människor som verkligen utestängs ur demokratin i dag är migranter i städerna, både i Europa och i resten av världen. Oavsett om de levererar pizzor, undervisar på våra universitet eller opererar bort tumörer, oavsett om de kallar sig nomader, migranter, flyktingar eller expats, så förtjänar de en chans att påverka samhället de lever i.
Författaren och journalisten Martin Gelin är medarbetare i DN Kultur
Läs mer:
Kristina Lindquist: Amitav Ghosh avslutar ett enormt skådespel om det stora opiumkriget
