Från tidningskioskernas reklamtavlor är det omöjligt att missa filmregissören och aktivisten Alice Diops ansikte. Hon blickar ut mot förbipasserande med en sammanbiten min. ”Det är på liv och död nu”, säger hon på omslaget till vänstertidningen Libération.
Tonläget fångar både oron och den politiska energin i Paris inför ett val som kan leda till ett av Europas mest högerextrema parlament. För första gången sedan 1940-talets Vichy-regim kan Frankrikes nationalister få verklig makt.
Framgångarna för Nationell samling har genererat landsomfattande motreaktioner från den brokiga koalition som nu försöker försvara den franska demokratin. Vid tunnelbaneuppgångarna vid miljonprogramsområdet Place des Fêtes i Paris 19:e arrondissement står unga kvinnor och delar ut flygblad som varnar för nationalisternas främlingsfientliga partiprogram. Ett Frankrike med nationalistledaren Jordan Bardella som premiärminister väcker en djup rädsla bland de som först kan drabbas av nationalisternas politik: svarta och muslimer i storstädernas utkanter.
Här i nordöstra Paris har stödet för nationalisterna i princip obefintligt. Kvarteren måste vara Bardellas mardröm, med marknader för nordafrikanska bakverk, keramik och färsk frukt; antikvariat som skyltar med Dagerman, Brecht och Baldwin; en egyptisk tabac där lesbiska par dricker öl mitt på dagen.
Efter nationalisternas framgångar i EU-valet blev en slarvig karta med grafik över väljarmönstren i Frankrike viral på sociala medier. Kartan färgade hela landet i nationalisternas färg, så att deras 34 procent väljarstöd täckte 99 procent av det franska landskapet. Det enda undantaget var en pytteliten illröd klick runt Paris.
”Men Paris är ju inte Frankrike” skrev en tysk tankesmedja på X (tidigare Twitter). Frasen upprepades snart av opinionsanalytiker, journalister och politiska tyckare.
Det är klart att Paris är Frankrike. I själva verket var Paris politiska profil inte ens särskilt unik. Två av tre medborgare i Frankrike röstade inte på nationalisterna i varken EU-valet eller parlamentsvalets första omgång. Nästan alla stora och mellanstora städer i Frankrike röstade överväldigande på vänsterkoalitionen eller Emmanuel Macrons mittenparti. Enda undantaget var de ultrakonservativa pensionärsstäderna längs Rivieran. Många städer hade fler vänsterväljare än Paris, exempelvis universitetsstäder som Rennes, Nantes och Montpellier.
Så ser den moderna politiska geografin ut. Den nationalistiska vågen sveper över världen, men den missar städerna. Försöken att förstå varför handlar nästan alltid om landsbygden, sällan om städerna.
I kommentarer och analyser om Frankrikes politiska geografi får vi i stället veta att storstädernas väljare inte riktigt räknas, att Paris invånare inte ska betraktas som lika autentiska franska medborgare som andra.
De som hånar storstäderna hoppas att de ska framstå som antielitister, men i själva verket osynliggör de bara de fattigaste och mest utsatta medborgarna
Att förminska storstädernas politiska agens har blivit kutym i den politiska debatten. När Donald Trump vann presidentvalet i USA röstade åtta av tio New York-bor emot honom, vilket fick många att slänga ur sig att ”New York inte är USA”. Efter brexit-omröstningen var det likaså många som såg det koncentrerade EU-stödet i London och konstaterade att ”London inte är Storbritannien”.
De som hånar storstäderna hoppas att de ska framstå som antielitister, men i själva verket osynliggör de bara de fattigaste och mest utsatta medborgarna, som koncentreras i metropolernas utkanter.
En tredjedel av alla lägenheter i centrala Paris är nu logements sociaux, kraftigt subventionerade bostäder som bibehåller stadens mångfald. Två av tre invånare i Paris bor inte i stadskärnan utan i de vidsträckta förorter och kransområden som kallas Grand Paris; hemvist för nästan fem miljoner människor. De flesta är hårt slitande familjer med löner under det nationella genomsnittet. När vi säger att Paris inte är Frankrike är det dessa miljoner som raderas.
När jag pratar med väljare i Paris höghusområden inför nyvalet är den vanligaste känslan jag möter en djup rädsla; de är rädda för de nya byråkratiska trösklar som Bardella utlovar för utrikesfödda, rädda för politiskt våld och trakasserier, rädda för en brutal poliskår och en sanktionerad rasism. I ett reportage i Le Monde beskriver svarta och muslimska föräldrar i Paris förorter hur svårt det är att förklara den här rädslan för barnen.
I den södra utkanten av Paris träffar jag Baptiste Roger-Lacan, som forskat om fransk extremhöger i många år. Han säger att oron är motiverad. Runt 80 procent av poliserna röstade på Nationell samling. Blir Bardella premiärminister kan de se det som en frisedel att bli otyglade. ”De kan skjuta lite mer, puckla på folk lite mer, för de vet att det inte kommer att få några konsekvenser. Blir det kravaller så kommer de utropa särskilda kriszoner där de kan vara mer brutala”.
Han är redaktör på tidskriften Le Grand Continent, som precis publicerat en uppmärksammad opinionsundersökning där 54 procent av nationalisternas väljare själva säger att de är rasister. Det är sällsynt att väljare i dag erkänner rasism, men här gjordes intervjuerna ansikte mot ansikte av ett stort opinionsinstitut, och en klar majoritet sade ändå rakt ut att de är ”väldigt rasistiska” eller ”ganska rasistiska”. Dagen därpå tvingas en kandidat för nationalisterna hoppa av efter att det uppdagats bilder där hon bär nazistiska kläder.
Oavsett hur det går i valet på söndag kommer nationalisterna få mer makt. Många svarta parisare pratar nu om Macron som en pyroman, som spelar tärning med landets demokrati och med minoriteters trygghet.
Runt 80 procent av poliserna röstade på Nationell samling. Blir Bardella premiärminister kan de se det som en frisedel att bli otyglade
I debatten om nationalism var det länge populärt att prata om den brittiska författaren David Goodharts uppdelning mellan ”anywheres” och ”somewheres”, en klumpig teori som formulerats i respons till Brexit. Goodharts vision beskriver inte en existerande verklighet, utan en rad seglivade myter som med åren blivit vedertagna i den politiska debatten.
Teorin påminner om Trump-rådgivaren Steve Bannons uppdelning mellan ”globalister” och ”nationalister”, och har även ett eko av klassiska, antisemitiska troper om rotlösa kosmopoliter.
För Goodhart är det bara den vita, lantliga arbetarklassen som är ”somewheres”, som känner sig rotade i sin geografiska miljö och identifierar sig med sin nation, medan hela storstädernas befolkning och i princip alla som identifierar sig i kontrast till den nationalistiska högern avfärdas som ”anywheres”, förmodat välbärgade människor som glider runt mellan olika flygplatslounger.
Den franska statsvetaren Jérôme Fourquet gjorde en mer nyanserad analys av politisk geografi i ”L’Archipel français” (”Den franska skärgården”), en uppmärksammad bok som kom 2019. En minnesvärd observation är att Marine Le Pen i valet 2017 förlorade alla städer och byar med stationer där snabbtågen TGV stannar. Det tycks kanske bekräfta just bilden av att Macrons väljare är bortskämda, kringflackande McKinsey-konsulter. Men de allra flesta av Frankrikes TGV-stationer ligger inte i myllrande metropoler (Frankrike har faktiskt inte så många sådana) utan i små och mellanstora städer mitt i landet, som Libourne, Poitiers och Valence. Men även där var stödet för Le Pens nationalism mycket lägre än i städer utan tågstationer.
Det behöver alltså inte vara själva stadsmiljön som minskar stödet för extremism och antidemokratiska partier, utan det verkar räcka med att över huvud taget ha tillgång till andra miljöer, möjligheter till kommunikation, bildligt och bokstavligt. Tågen binder ihop den franska skärgården och får invånarna att känna att de är delaktiga i ett större sammanhang.
Inför söndagens val i Frankrike mobiliseras en historisk offensiv, en nästan ofattbart bred och brokig, prodemokratisk koalition, för att tämja extremhögern. Den spänner från traditionellt konservativa, moderata katoliker och nyliberaler i Macrons mittenparti, till socialister, gröna och vänsterradikaler. Som Gideon Rachman skriver i Financial Times måste Frankrikes konservativa nu ”bestämma sig för om de faktiskt är för demokrati, eller bara mot invandring.”
I motståndet mot Le Pen och Bardella kan vi kanske tala om en ny urban front för demokratin, en koalition där stadskärnan och förorterna, rika och fattiga, enas över ideologiska gränser.
I den kommande boken ”Hopp! Mot frihetens fiender” skriver Per Wirtén om staden som demokratisk arena och hänvisar till Jürgen Habermas idé om ”konstitutionell patriotism”, en gemenskap som bygger på värderingar snarare än på blod och jord, där ”invånarna är solidariska med en grundlag eller konstitution – med demokratins och det öppna samhällets principer – i stället för en ödesbestämd folkgemenskap.”
Jag undrar om jag inte såg en glimt av denna ickenationalistiska patriotism, mångfaldens demokrati, i Paris förra veckan, på torgen nedanför miljonprogrammen, i de liberala och progressiva enklaverna i Gambetta och Belleville, i det myllrande folkvimlet i Seine-Saint Denis, Bardellas gamla hembygd, där 90 procent nu röstar emot hans främlingsfientliga politik.
Finns det en postnationalistisk framtid så skrivs den här.
Martin Gelin, tidigare DN:s korrespondent i New York, har nyligen flyttat till Paris. Läs fler texter av honom här. Och mer om det franska valet här.
