Vi närmar oss tioårsdagen av Donald Trumps totala dominans över amerikansk politik.
Det var den 15 juni 2015 som Trump gled ner för rulltrappan i Trump Tower och lanserade den presidentkampanj som oåterkalleligt förändrade USA. Hur kan vi, efter dessa tio år, förstå kärnan i Trumps ideologiska projekt? Vad är målet med allt det här?
När Ezra Klein, en av de smartare liberala rösterna i USA, fick just den frågan nyligen sade han att det mest talande uttrycket hittills för Trumps andra mandatperiod är en video med ljudet av rasslande kedjor från nyligen infångade papperslösa migranter. Videon har postats på sociala medier och presenterats som så kallad ”ASMR” – ett slags ljudporr – där vi alltså ska njuta av kedjornas ljud. Det är en öppet sadistisk och människofientlig video, grymheten mot migranterna är själva poängen. För tio år sedan skulle en sådan video bara ha varit tänkbar från nynazister eller nihilistiska dödskulter på högerextrema forum. Nu kom videon från Trumpadministrationen. Så har det ideologiska fönstret vidgats. Så har den högerextrema idévärlden normaliserats.
Det är i ljuset av det som vi måste betraka den konflikt som nu utspelas i Kalifornien. Trump talar som vanligt om att han vill åstadkomma ”lag och ordning”. Men målet är tvärtom att skapa kaos.
Men det som sker nu är på sätt och vis ett lokalt och decentraliserat inbördeskrig. Två oförenliga visioner om USA:s framtid står mot varandra
Genom att skicka nationalgardet och marinsoldater till Kalifornien, mot delstatstyrets egen vilja, begår Donald Trump, enligt guvernören Gavin Newsom och hans digra stab jurister, som nu har stämt Trump, ett brott mot USA:s grundlag,
”Det är svårt att tänka sig ett tydligare tecken på vägen mot en diktatur” skriver Michelle Goldberg i New York Times.
USA rustar nu upp för den största inhemska konflikten sedan 1968. Då stod amerikanska städer i brand. Hundratusentals människor demonstrerade mot rasism och diskriminering, vilket ledde till våldsamma konfrontationer med polisen.
Den gången talade tunga journalister som Garry Wills och Olof Lagercrantz, som reste till USA för att rapportera om kravallerna, om ett nytt inbördeskrig. Det ordet är alltid lite missvisande, eftersom det för tankarna till Gettysburg och vidsträckta slagfält. Men det som sker nu är på sätt och vis ett lokalt och decentraliserat inbördeskrig. Två oförenliga visioner om USA:s framtid står mot varandra: Kaliforniens idé om mångfaldens demokrati mot Trump-nationalismens autokrati.
Sedan 1968 har republikanerna sett det som ett vinnande koncept att förstärka kontrasterna mellan dessa två visioner. De demoniserar ett laglöst, urbant USA i kontrast mot de vita villaförorternas USA och ingen politiker har gjort det så övertydligt som Trump själv.
För högern tog 1968 aldrig slut. Man längtar tillbaka till dynamiken där man kan utmåla sig som ansvarsfulla familjefäder som ska få bukt med ett urbant kaos
Nixon vann presidentvalet 1968 genom att resa runt i USA och attackera kaos och vandalisering i svarta storstadsområden. Hans retorik har under Trumpåren återvunnits, ofta ordagrant, av högerpopulister. Nixon lanserade parollen ”lag och ordning” med löften om stabilitet, men han visste också att ju fler konflikter folk såg på tv-nyheterna varje kväll, ju våldsammare storstädernas demonstrationer framställdes, desto mer gynnade det honom.
Nixons rådgivare John Dean, som senare skulle ha en nyckelroll som vittne i Watergateaffären, sade i en intervju många år senare att snacket om ”lag och ordning” bara var nonsens. ”Det var bullshit. Det visste vi. Nixon ville inte göra något för problemen med brottslighet. Vi förde bara mer oväsen.”
Precis som för Nixon är målet för Trump nu att föra mer oväsen. För den amerikanska högern tog 1968 aldrig slut. Man längtar ständigt tillbaka till dynamiken där man kan utmåla sig som ansvarsfulla familjefäder som ska få bukt med ett urbant kaos.
Det spelar ingen roll att Trumps egen administration slagit alla tidigare rekord i laglöshet, eller att Trump själv uppmuntrade en historisk attack på Kapitolium 2021, där flera poliser omkom och 151 poliser skadades. Fler än 1 000 Trump-anhängare dömdes för brott, men Trump benådade dem, allihop, till och med männen i nynazistiska tröjor.
Det spelar heller ingen roll att företrädare för Kaliforniens rättsväsende säger att de har protesterna under full kontroll. LAPD, inte den mest woke institutionen i USA, gick i veckan ut med att demonstrationerna var överväldigande fredliga och att man inte behövde någon hjälp utifrån.
Nationalgardet och marinsoldaterna instrumentaliseras som Maga-nationalismens slutgiltiga influerare
För Trump skickar inte militär till Kalifornien för att stoppa våldet. Han skickar militär för att provocera fram nya konflikter.
Målet är inte att skapa fred. Målet är att skapa content.
Nationalgardet och marinsoldaterna instrumentaliseras som Maga-nationalismens slutgiltiga influerare, som på Los Angeles gator kan trigga demonstranter att skapa attraktiva videoklipp.
Därför bör vi främst betrakta det här som en väldigt dyr tv-produktion. Drömmen för Trump är en stadig ström av klipp där aktivister med bandanas över ansiktet står på brinnande bilar och viftar med mexikanska flaggor.
Enligt New York Times har den reaktionära tv-läkaren Dr Phil redan anlitats med ett kamerateam, för att följa räderna mot migranter i Los Angeles.
De brutala videoklipp som sprids på sociala plattformar piskar sedan upp båda sidor; de får fler att demonstrera, vilket leder till att Trump kan skicka in fler militärer och motivera än mer auktoritära åtgärder.
Det ideologiska syftet är att skada Los Angeles och i förlängningen hela delstaten Kaliforniens politiska legitimitet. Kaliforniens pluralistiska demokrati – vad idéhistorikern Louis Menand beskrivit som en unik ”pragmatisk tolerans” – har länge varit en nagel i ögat på Trump.
Delstaten förkroppsligar en vision av USA som är oförenlig med Maga-högerns nostalgiska vision om ett vitt majoritetssamhälle.
Precis som att Vladimir Putin inte kan tolerera Ukrainas frihet, och Xi Jinping inte kan tolerera Taiwans frihet, kan Trump heller inte tolerera Kaliforniens öppna samhälle.
Läs fler texter av Martin Gelin