USA är ett hatat och älskat land. Så det är bekvämt, för den som skriver om USA, att välja en av de två känslorna. Jag skriver i förordet till min nya bok (”I morgon är jag långt härifrån”) att jag ofta möts av frustrerade svenskar som tycker att jag måste bestämma mig: är USA bäst eller värst i världen? Starkare eller svagare än någonsin?
Många verkar ha svårt att acceptera att allt det vackra och förföriska med USA kan samexistera med fruktansvärt destruktiva samhällsproblem. Min essä i DN om att flytta från USA i somras väckte många reaktioner, mestadels positiva, men historikern Fredrik Logevall tycker att jag är för pessimistisk (DN 24/9).
Det är inte jag som sitter och gissar i fåtöljen. Det är FBI som säger att det största hotet mot USA i dag är inhemsk extremism.
Logevall skriver lite vagt att han ”inte övertygas” av mina argument för att lämna landet. Men om han känner så mycket förtroende för USA borde han rimligen också lita på varningarna som kommer från de anrika amerikanska institutioner som nu ringer i alla alarmklockor för en historisk kris för landets demokrati.
Det är inte jag som sitter och gissar i fåtöljen. Det är FBI som säger att det största hotet mot USA i dag är inhemsk extremism. De varnar för den utbredda tillgången på vapen och kallar hem sakkunniga på terrorism från Irak och Afghanistan för att vara redo för nästa högerextrema våldsvåg. Det är statsvetare på de bästa amerikanska universiteten som varnar för att Trump kan ta USA i en oåterkallelig auktoritär riktning. Det är USA:s National institute of health och FN som varnar för att USA har orimliga system för barnfamiljer och en kvinnofientlig abortpolitik. Det är Brennan Center på NYU som outtröttligt kartlägger hoten mot rösträtten. Det är medieforskare på Stanford och Princeton som varnar för att det offentliga samtalet kollapsat.
Resten av Logevalls analys består mest av argument jag själv redan framfört på andra håll. Jag har i flera böcker redan gjort distinktionen att USA lider av en demokratisk kris, men däremot inte försvagats ekonomiskt eller kulturellt. De har fortfarande en häpnadsväckande mängd av världens mest innovativa och lönsamma företag, en majoritet av världens bästa universitet, och en kultur med oerhört brett genomslag.
Det är sådant presidenter säger i valkampanjer; det är deras jobb att inspirera med hoppfulla budskap och glittrande generaliseringar.
Den amerikanska ”dynamik och vitalitet” som Logevall lyfter är just det hela min bok handlar om; nio av tolv kapitel skildrar amerikanska författare, konstnärer, och andra människor som fick mig att stanna i landet i 23 år.
Logevall går dock steget längre än jag är redo att göra när han citerar Barack Obamas optimistiska löfte om att det, trots politiska klyftor, skulle vara mer som enar än som splittrar amerikanerna. Att ”de band som binder [det amerikanska folket] samman fortfarande finns kvar”. Det är sådant presidenter säger i valkampanjer; det är deras jobb att inspirera med hoppfulla budskap och glittrande generaliseringar. Men det beskriver ett USA som inte längre finns.
Republikanernas enade uppslutning bakom en auktoritär, brottsdömd, öppet rasistisk och kvinnofientlig presidentkandidat har, tillsammans med antidemokratiska techmiljardärer och opportunistiska medieföretag, slitit sönder den ömtåliga gemenskapen.
Det här är inte USA:s första rodeo – de har överlevt många djupa kriser. Men inte för att folk viftade bort problemen med bekväma generaliseringar, utan just för att vi tog varningarna på allvar.
Läs mer:
Fredrik Logevall: Det är mer som förenar amerikanerna än som skiljer dem åt
Martin Gelin: Jag älskar New York, men det går inte att leva i USA
