Det går att kritisera Biden och Harris ledarskap för mycket, men knappast för att de inte brydde sig om arbetarklassens plånböcker. Det finns faktiskt ingen administration på ett halvt sekel som genomfört fler riktade åtgärder för låginkomsttagare. Inget annat G7-land har heller haft mer dramatiska löneökningar för de fattigaste, svagare inflation, lägre arbetslöshet och starkare tillväxt.
Biden flängde personligen runt och deltog i strejker med fackliga representanter. Harris kampanj lade miljarder på att kommunicera krassa plånboksfrågor. Hon valde till och med en vicepresidentkandidat som såg ut som svaret på en generativ AI-prompt för ”rustik arbetargrabb från mellanvästern”.
I demokraternas historiska infrastrukturpaket på 370 miljarder dollar gick nästan tre fjärdedelar till jobb och investeringar i delstater där Trump vann valet. I både sakpolitiken och signalpolitiken var Harris kampanj en utsträckt hand till mellanvästerns arbetarklass. De svarade ändå med att ge demokraterna det värsta nederlaget på 20 år.
Det mest anmärkningsvärda exemplet på öppet hyckleri efter valet kom ironiskt nog från Bernie Sanders, annars känd för att vara så rättfram. Inför valet var han glasklar med stödet för Harris, just för det han beskrev som en oerhört gedigen agenda för arbetarklassen. Harris förtjänar att bli president, skrev Sanders på Instagram den 4 november, för att hon vill höja minimilönen, avskriva alla sjukvårdsrelaterade skulder (en gigantisk börda för fattiga amerikaner) och hjälpa familjer med skatteavdrag och bidrag för barn och hemtjänst.
Den 6 november, när Harris förlorat, gjorde Sanders en hundraåttiograderssväng. Nederlaget förklarades nu av att Harris vänt arbetarna ryggen. ”Det kan inte komma som någon överraskning att ett demokratiskt parti som övergav arbetarklassen får finna sig i att arbetarklassen överger dem”, skrev Sanders. Det ursprungliga inlägget finns fortfarande kvar på Instagram, direkt nedanför, med direkt motsatt budskap.
Budskapet är lika naket ohederligt och opportunistiskt som något från Trumps egen valkampanj, men säkert också lika effektivt. För den vänster som inte alls är intresserad av att ta itu med de djupt liggande orsakerna till Trumps seger är ju den snabbaste vägen till höhö-delningar på sociala plattformar och välbetalda konsultuppdrag att bara fortsätta trumma in vedertagna, helt felaktiga klyschor om ”identitetspolitik” och ”sveket mot arbetarklassen”.
De krafter i samhället som bryr sig om demokratin måste däremot inse att det är ett naivt önsketänkande att tro att arbetarmän kan lockas tillbaka enbart med plånboksfrågor och löften om stärkt välfärd.
För det var inte heller så att Trump outtröttligt kampanjade på ekonomisk populism. Tvärtom ägnade han slutspurten av valet åt timslånga haranger om migranter som äter husdjur, storleken på Arnold Palmers penis och onda vindkraftverk som dödar små fåglar. I den mån det fanns ett ekonomiskt program var det att sänka skatterna för Elon Musk och införa gigantiska handelstullar som enligt alla ekonomer kommer leda till katastrofala prishöjningar för konsumenter.
Så då återstår två förklaringar till att så många arbetarmän ändå röstar Trump. Antingen lockas de av andra frågor, som den främlingsfientliga och kvinnoföraktande signalpolitiken, eller så känner de helt enkelt inte till konsekvenserna av hans ekonomiska program. Svaret är förstås både och. Kanske är det där vi bör titta i stället: i skärningspunkten mellan den bittra chauvinismen och den trasiga offentlighet där väljarna inte längre kan hitta vettig information och nyheter.
Daniel Poohl på Expo kommer närmare sanningen än de flesta:
”Om vi på riktigt ska förstå oss på Trumps väljare så går det inte bortse ifrån att det också finns dem som finner Trumps lögner och hans högerradikala ideologiska paket i allra högsta grad meningsskapande. Även de kan vara helt vanliga amerikaner.”
Läs andra artiklar av Martin Gelin
Läs mer:
Peter Pomerantsev: Klassens ljus JD Vance blir lakej i Trumps mörka hov
