Ett av de centrala målen för Donald Trump, om han blir president igen, är att krossa det som återstår av de seriösa nyhetsmedierna i USA. En skillnad från tidigare val är att han denna gång får hjälp från flera miljardärer som explicit stöttar den visionen.

David Sacks, en av Silicon Valley-mogulerna som dyrkar Trump, skrev häromveckan att ”målet för de kommande fyra åren” är att göra nyhetsmedier irrelevanta.

Sacks hör, liksom vännerna Peter Thiel och Elon Musk, till den numera öppet demokratifientliga skara miljardärer som försöker hjälpa Trump att vinna valet, samtidigt som de vill sabotera den amerikanska befolkningens möjligheter att få tillgång till vettig information. De har redan kommit rätt långt.

På tisdag kan omkring 150 miljoner amerikaner ha röstat i ett val där en betydande del, kanske en majoritet, har en felaktig bild av grundläggande fakta i avgörande valfrågor. Trump och JD Vances kampanj handlar mycket om att göra det svårare för väljarna att skilja sant från falskt. Som Vance så transparent uttryckte det i tv-debatten med Tim Walz, när moderatorn korrigerade en av många lögner om migranter: ”Vår överenskommelse var att ni inte skulle faktakolla oss!”

Trumps väljare är nu rörande överens om att den amerikanska ekonomin är en katastrof, trots att den är starkare än på länge. 80 procent av Trump-sympatisörerna tror att Demokraterna försöker fuska sig till en valseger genom att låta papperslösa rösta. Det stämmer inte. De tror också att brottsligheten är rekordhög, men våldsbrotten har minskat i flera decennier. Vidare menar de att invandrare i USA begår fler brott än inrikesfödda; det motsatta är sant.

Trump kan bli president trots att 26 kvinnor anklagat honom för sexuella övergrepp, trots att han dömts för grova brott och trots att hans egen stabschef nyligen avslöjade att Trump beundrar Hitler. Nyhetsmedierna har inte ignorerat detta, men de når inte längre halva befolkningen. Som en tv-chef sa till New York Magazine: ”En seger för Trump skulle innebära döden för mainstreammedierna som de ser ut i dag”.

Kan en demokrati överleva under sådana omständigheter? Den politiska tänkaren Hannah Arendt var väldigt tydlig med att ett demokratiskt samhälle är omöjligt utan välinformerade medborgare. För filosofen Jürgen Habermas är demokratin närmast synonym med de öppna torg där vi kan diskutera samhällsfrågor. När torgen kapas av nihilistiska tech-moguler dör också demokratins bördiga jord. Den demokratiske senatorn Daniel Patrick Moynihan brukade säga att vi gärna får vara oense om åsikter, men inte om fakta. Dagens USA är oense om just fakta.

Problemet är inte att medierna ”polariserats”. Wall Street Journal och nyhetsbyrån AP har knappast blivit organ för någon dunkel vänsterkonspiration. Problemet är att en sida, Trumps sida, medvetet bedriver ett krig mot sanningen, öppet inspirerat av Viktor Orbáns Ungern och Putins Ryssland.


Välkända kvinnliga tv-journalister har i många år behövt livvakter för att ta sig till och från Trumps evenemang

Debatten om det förgiftade nyhetsklimatet blir lätt abstrakt och avpolitiserad, med alarmerande påståenden om desinformation och knäppa konspirationer som får det att verka som om alla bara råkat bli dumma i huvudet samtidigt. Därför är det viktigare än någonsin att fokusera på de specifika personer och institutioner som skapat och förvärrat krisen.

Republikanerna har under ett halvt sekel fört en påkostad och framgångsrik offensiv mot seriösa nyhetsorganisationer. Det började inte med Trump. Redan under Richard Nixons tid som president (1969–74) var hans rådgivare Roger Ailes så frustrerad över mediernas kritiska rapportering om presidentens alla skandaler att han försökte starta en egen tv-kanal, Gop Tv, inspirerad av auktoritära regimers propaganda. Satsningen blev aldrig av, men Ailes fick nöja sig med att grunda Fox News två decennier senare.

Trump tog kriget mot medierna till en ny nivå, med systematiska hot om våld mot journalister och ritualiserat hån mot presskåren på kampanjmöten. Jag har själv blivit angripen både fysiskt och verbalt av hans anhängare och sett de fanatiska blickarna vändas mot kollegor när han kallar oss ”folkets fiender”. Välkända kvinnliga tv-journalister har i många år behövt livvakter för att ta sig till och från Trumps evenemang.

Krisen har förvärrats av lokaljournalistikens död. Annonspengar som tidigare kom lokala nyhetsmedier till del, hamnar numera hos Facebook och Google. Fler än 2 000 lokala amerikanska dagstidningar har lagts ner de senaste två decennierna. I hundratals städer finns inte längre några journalister som granskar lokala makthavare. Cyniska tv-nätverk som Sinclair kliver in och fyller tomrummet med hårdvinklad sensationalism.


Tech-miljardärerna höll ut med sin demokratiska charad precis så länge som det behövdes

Dessutom bedriver teknikindustrins miljardärer nu ett ogenerat krig mot pressfriheten. När Amazon-grundaren Jeff Bezos klev in och stoppade en Trump-kritisk ledartext i Washington Post, som han äger, var det en ny upptrappning i miljardärernas mediefientlighet. Det var en signal om lojalitet – historikern Timothy Snyder kallar det att ”lyda i förväg” – som vi ofta ser i auktoritära regimer där nyckelpersoner i näringsliv och civilsamhälle knäfaller för despoter.

Även Mark Zuckerberg har övergivit sina försök att låtsas bry sig om demokratin. Han säger att han ”tröttnat på att be om ursäkt” och Meta har välkomnat Trump tillbaka på sina plattformar och slopat det skydd som stoppat otyglad högerextremism. Wired rapporterade i veckan om de föga överraskande följderna av detta: Facebook används återigen av högerextrema miliser för att organisera störningar av valprocessen.

Tech-miljardärerna höll ut med sin demokratiska charad precis så länge som det behövdes. Musk, Bezos och Zuckerberg tycks nu ha gjort kalkylen att krafterna som kan ställa dem till svars har blivit så svaga att de kan ignoreras.

Som jag skrev om i DN tidigare i år är det största problemet med vilseledande nyheter inför USA-valet inte främst utländska trollarméer, generativ AI eller andra spektakulära inslag i offentligheten. Det handlar snarare om det som Reuters Institutes tidigare chef Rasmus Kleis Nielsen kallar ”eliter som ljuger” – ohederliga politiker och miljardärer som lyckas använda okritiska nyhetsmedier, eller egna sociala plattformar, som megafoner.

Många amerikanska medier har lärt sig av detta. New York Times sätter inte längre rubriker där Trumps lögner står oemotsagda.

Det är därmed olyckligt att den svenska branschtidningen Journalisten, av alla tidningar, publicerar ett skolboksexempel på motsatsen. I senaste numret lät tidningen en uppenbar lögn om Trump stå oemotsagd på omslaget. En intervju med Malin Ekman, USA-korre för Handelsbankens nya mediesatsning EFN, ackompanjeras av rubriken att Trump ”inte ljuger mer än andra” politiker. Inne i tidningen påstår Ekman att Trump ”har rätt för det mesta”.

Själva artikeln är det inget fel på, men omslagsrubriken presenterar en lögn utan kontext. Har det ingen betydelse att påståendet inte stämmer? ”Åsikterna står för henne” skriver Journalistens redaktör Axel Andén, i ett mejl till DN. Men att Trump inte ljuger är ingen åsikt. Det är ett faktafel. Det tar två sekunder att hitta Washington Posts välkända sammanställning av Trumps lögner under presidenttiden: 30 573 stycken. Givetvis finns det ingen annan president eller nationell politiker i USA:s moderna historia som når upp till den nivån.

Under många år har jag rest runt i världen, rapporterat och föreläst om dessa frågor. Från Taipei och Hongkong, där alla förstår vad som står på spel, till Stockholm, där många tar pressfriheten för given. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna övertyga skoltrötta 16-åringar att vara mer källkritiska på Tiktok, om inte ens heltidsanställda journalister orkar kolla grundläggande fakta.

När det blåser om pressfriheten kan nyhetsmedierna inte reduceras till despoternas stenografer.

Läs mer:

Allt tuffare vara journalist i polariserat USA

Expert: De brittiska kravallerna är Elon Musks testballong inför presidentvalet

Share.
Exit mobile version