Terminen har börjat i skola och kulturskola, men även i föreningar där barn utvecklas och förkovras. ”Hösten är min vår för då öppnar teatern igen” skrev August Strindberg, och det stämmer för de unga som ägnar sig åt teater, musik och dans. Med augustis ankomst återkommer möjligheterna.
Många av lärarens mål sammanfaller med pedagogernas i barnens fritidsaktiviteter. Det finns en gemensam strävan till att vidga inlevelseförmågan och viljan att berätta. Skolan önskar att elever läser och teaterpedagogen att barn gestaltar.
Kristina Hermansson skriver i en nyutkommen antologi, ”Rum för läsning”, om litteraturen i förskolan, att samtal om litteratur riskerar att bli förhör eller en tråkig stund när bokens innehåll bockas av. Inlevelseförmågan undersöks men steget till att själv berätta genom lek får inte plats.
Här spelar dramat en roll, skriver Hermansson. ”Att utforska bilderböcker med dramatekniker” heter kapitlet och det handlar om att levandegöra det man hört och sett i boken genom det som ligger närmare barnet än samtalet, nämligen leken. Barnen slutar leka alldeles för tidigt vittnar många i skolan om, och därför behöver leken få en plats i relation till läsningen och litteraturen.
Kulturskolor och teatergrupper har kunskap om leken. ”Möjligheternas oas” kallas dessa platser för i Martin Rösshammars och Håkan Sandhs bok från förra året. Deras bok heter just så, och visar på hur platserna ger föda åt fantasin och möjlighet till att presentera den för andra. ”Kulturskolorna är en självklar del av det offentliga kulturlivet” skriver de. Många gånger återstår det att vi vuxna också ser det på det sättet, att vi går dit och tar del av det som de vill berätta, inte bara när vi är släkt med barnen på scenen, om vi utgår från att deras berättelser är angelägna för oss alla.
Utanför källaren där de spelade var det junivarmt, och jag kände på mig att någon bättre sommarföreställning skulle jag inte få se den här sommaren.
Ofta är de just det. Mitt mest aktuella exempel kommer från vårens pjäser på Teater Oliver i Västerås, regisserade av Sara Dahlberg. ”Jultomtens semester”, ”Ortens Romeo” och ”Skogens konung” visade på hur berättelsen som gruppen läser eller skapar tillsammans blir angelägen och underhållande för oss alla, även vi som inte känner barnen, när ledaren litar på barnens improvisationsförmåga, timing och lyhördhet gentemot varandra.
Om sjuåringarna vet att det handlar om semesterresan så är det helt okej att en av kamraterna får packa väskan långsamt och ordentligt, medan de andra stressar till flyget. Och har berättelsen titeln ”Skogens konung” kan det få vara hur skruvat som helst, bara alla befinner sig i skogen. Om det är Shakespeares kärleksdrama man läst och förstått på samma sätt i gruppen som spelar ”Ortens Romeo”, så går det bra att visa släkternas fajt genom en dispyt om det rätta sättet att hälsa. I den pjäsen sågs ett barn vika en strandmadrass fram och tillbaka, med samma komiska talang som Jacques Tati, innan hon fick det rätt.
Utanför källaren där de spelade var det junivarmt, och jag kände på mig att någon bättre sommarföreställning skulle jag inte få se den här sommaren.
Det sker underverk på barnens scener. Vi bör gå dit, inte bara för att ge barn möjlighet att visa sin läsförståelse, utan för att det ger oss överraskande upplevelser. Vem visste till exempel att den som använder ”kungens schampo” blir skogens konung? Det berättar man bara med självklarhet om man är bergsäker på vad berättelsen handlar om.
Läs mer av Martin Hellström, mer om scenkonst och mer om barnböcker
