Att svensk-belgiska Marit Törnqvist ”har en exceptionell konstnärlig förmåga att i språk och teckning skildra universella känslor och föra dem nära läsarens upplevelse” kan nog många hålla med om. Men att den nederländska regeringen också tycker så, och därför tilldelat henne hundratusen euro, är en glad överraskning för oss alla. Priset heter Johannes Vermeer Award, och kan i princip gå till en utövare av vilken konstinriktning som helst. Därför är det stort att det för första gången gått till en bilderbokskonstnär, och för oss är det extra stort att det gått till en person med tydligt förankring i den svenska barnboksutgivningen.
Hade någon i Sverige tidigare hört talas om Johannes Vermeer Award? Inte många, i alla fall. Och hur många visste att New York Times och New York Public Library delar ut ett pris för årets bästa illustrerade barnbok? Men i år fick Sara Lundberg det för ”Kattpromenaden”. Nog är det en större fjäder i hatten än om hon återigen får Augustpriset den 25 november, i år i så fall för bilderboken ”Ingen utom jag” (vilket jag satsar en slant på att hon får).
Priserna till Marit Törnqvist och Sara Lundberg gör oss kollektivt stolta. Utmärkelserna bekräftar den bild vi redan har av att Sverige är världsledande på barnlitteratur. Det blir lika möjligt att säga ”vi vann!” som när en svensk tar en OS-medalj. Vi är alla delaktiga, fast vi inte ägnat en minut åt att träna på idrottsgrenen i fråga eller gjort en enda teckning sedan den sista bildlektionen i högstadiet.
Det är bra med priser. De flesta konstutövare behöver både pengarna och äran, och läsare behöver fler tydliga rekommendationer. Om en jurygrupp är beredd att hosta upp med ungefär en miljon i svenska riksdaler så är boken inte bara godkänd eller helt okej, utan värd väldigt mycket för riktigt många.
Priset förlänar även uppmärksamhet åt dem som delar ut det. Nu ägnar vi en stunds uppmärksamhet åt konstnären Vermeer och åt Nederländerna. Ingen reser till Amsterdam för det, men Nederländerna lägger sig högre upp i medvetandet. Man funderar på en resa, max ett dygn bort med tåg, och skriver in Amsterdam i sökrutan i stället för någon stad i norra Frankrike eller södra Tyskland.
En jury väljer på ett sätt inte bara ett konstnärskap, utan också vilket lands blickar som man vill dra till sig. Se oss, hör oss, vi har fem miljoner som vi vill dela ut till just ert lands främsta barnboksförfattare eller illustratör!
Frågan är om det fungerade på samma sätt när Guus Kuijer från Nederländerna fick Astrid Lindgren Memorial Award 2012? Hur många i hans hemland visste om priset då, och hur många vet om det nu? En jury väljer på ett sätt inte bara ett konstnärskap, utan också vilket lands blickar som man vill dra till sig. Se oss, hör oss, vi har fem miljoner som vi vill dela ut till just ert lands främsta barnboksförfattare eller illustratör!
Man kan ifrågasätta om det verkligen behövs fem miljoner ur regeringens snåla kulturpengapåse för att uppmärksamma ett författarskap, och för att därigenom sätta Sverige på barnkulturkartan i författarens ursprungsland. För Vermeer-juryn räcker det med en miljon, och summor kan alltid ifrågasättas. Däremot inte betydelsen av att priserna finns.
Även de mindre nationella priserna, som inte heller är så välkända alla gånger, har ett stort värde. Astrid Lindgrens namn är inte bara kopplat till Alma-priset, utan också till det äldre Astrid Lindgren-priset från förlaget Rabén & Sjögren och det småländska Emil-priset. Även dessa prisers mottagare blev nyligen tillkännagivna: författaren Petter Lidbeck till det förstnämnda och bilderbokskonstnären Emma AdBåge till det andra.
Priserna är många, och Marit Törnqvist, Sara Lundberg, Petter Lidbeck och Emma AdBåge är värdiga pristagare. Och framför allt: sakta, sakta höjs också statusen för barnlitteraturen.
Läs mer av Martin Hellström och mer om barnböcker
