I en kommentar till min artikel i Tidningen Fokus (19/1) om Bertolt Brecht ifrågasätter Kristina Lindquist att lärostycket ”Die Massnahme” skulle vara en stalinistisk pjäs och Brecht därmed en medlöpare till Josef Stalin. Man kan nöja sig med att konstatera många i Brechts samtid, då hotet från den auktoritära kommunismen var en realitet hade en annan åsikt. ”Die Massnahme” och Brecht själv fick mycket hård kritik av den dåtida antistalinistiska vänstern.
Brechts kyliga, närmast sadistiska ton då han skildrar hur några kommunister likviderar en av sina egna kamrater förebådade massavrättningarna under Stalin. Texten påminner kusligt om exempelvis skenprocessen mot den judiske ledaren för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, Rudolf Slánský, som likt Brechts huvudperson bad om att få bli avrättad.
Brechts hållning har kanske bäst beskrivits av den schweiziske historikern Herbert Lüthy. Brecht lockades ”inte av arbetarrörelsen, som han aldrig hade känt, utan av en lidelsefull längtan efter en totalitär auktoritet, en total underkastelse under en totalitär makt, den nya bysantiska statskyrkan, en orubblig hierarki grundad på ledarens ofelbarhet”.
Intressant nog spelades Die Massnahme i mitten av trettiotalet i Moskva, under den stalinistiska istiden då fritänkarna i den ryska kultureliten gick dystra öden till mötes.
Pjäsen betydde för övrigt mycket för terrorgruppen Röda Arméfraktionens grundare Ulrike Meinhof.
Den naiva idealiseringen av Brecht ter sig mot denna bakgrund märklig. Brecht är värd att tas på allvar och ifrågasättas likt de av hans samtida som i stället för Stalin underordnade sig Adolf Hitler.
Att ifrågasätta Brechts estetik bottnar inte i något ointresse för modern teater, som Kristina Lindquist hävdar, men däremot en vantrivsel med den demagogiska politiska teater som i mångt och mycket är en arvtagare till Brecht.
Arvet från Brecht, den politiserade teatern, är inget annat än en reducering av konstens verkliga möjligheter, där klassiker av inte minst Shakespeare och Tjechov rutinmässigt stöps om till knastertorra, förnumstiga lärostycken med tydligt uttalade, moraliserande ”budskap”. Vad Brecht och hans drabanter till slut gav oss var i själva verket en begränsning och inte en förnyelse.
Kristina Lindquist svarar direkt:
Martin Jonols är säker på sin Brecht. Faktiskt så pass säker att han i princip återpublicerar sin ursprungsartikel utan nya argument – och utan att besvara mina. Bertolt Brecht var stalinist, älskad av Ulrike Meinhof och är orsaken till att klassiker stöps om till ”förnumstiga lärostycken” på samtida scener. Nu har vi hört det, två gånger.
Nå, ett teaterstycke är ingen debattartikel. Det är tämligen enögt att tolka ”Brechts kyliga, närmast sadistiska ton” bokstavligt – och inte sätta den i relation till andra sceniska element. Sådana som kan förstärka, försvaga, upphäva och komplicera budskap och betydelser. Brechts teaterteori är numera sekelgammal och ingen hävdar att det räcker med att kasta in distanseffekter eller gestiska inslag för att scenkonsten ska kännas ny. Men att helt förneka Brechts betydelse är att skriva om viktiga delar av modern teaterhistoria. Eller retuschera den kanske?
Läs mer:
Kristina Lindquist: Det finns inget ”gulligt” med att spela Brecht
