Samlingsregering har vi bara i krig eller kris – och där är vi inte nu. Så brukar Ulf Kristersson svara när det kommer på tal att Moderaterna och Socialdemokraterna ska bilda regering ihop.
De senaste veckorna har det ibland känts som att vi närmar oss den punkten. Donald Trump har hotat vårt grannland. Nato genomlever sin största kris någonsin.
Kristersson upprepar att artikel 5, den gäller fortfarande. Men litar någon helt på att amerikanerna skulle försvara oss?
Really?
Men i sak har M-ledaren rätt. En samlingsregering – där alla eller nästan alla partier sitter med – är inte vad Sverige behöver just nu.
Den vi hade under andra världskriget hade bara två syften: att hålla ihop landet och hålla det utanför kriget. Vad som krävs nu är något annat – det måste hända saker, och det gäller inte bara i säkerhetspolitiken, utan också klimatet och kampen mot gängen.
Vad Sverige behöver är en handlingskraftig regering. Det talar för att S och M på egen hand ska styra ihop efter valet.
Matematiken är enkel. Allt pekar på att väljarna ger dem majoritet i höst. Det räcker med ett handslag mellan Ulf Kristersson och Magdalena Andersson, i stället för komplicerade kompromisser när många partier ska sudda ut sina röda linjer.
Innehållet i politiken då?
Ja, där är faktiskt skillnaderna små – och mindre än till dem som annars skulle behöva tryckas in i regeringskansliet.
Försvaret är alla partier mer eller mindre överens om. Stödet till Ukraina ifrågasätter ingen öppet. Men när det gäller säkerhetspolitiken och hur Sverige ska ta sig an vår omvärld finns inte samma enighet.
Det handlar inte främst om Nato, som vänsterpartisterna är emot – utan om EU.
Det är svårt att överskatta hur skadligt SD:s motstånd mot vindkraften har varit.
På kontinenten rör det på sig. Tyskar och fransmän ser behovet av ett fördjupat samarbete för att skapa ett europeiskt oberoende gentemot Ryssland, Kina och USA. Det gör också Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. De pratar båda om att vi ska ta en ny titt på euron. SD däremot skyr överstatligheten och ser swexit som ett alternativ. V och MP sätter käppar i hjulen för unionens stora frihandelsavtal.
Också när det gäller energipolitiken, livsviktig för klimatomställningen, kan moderater och socialdemokrater uträtta stora saker.
Det är svårt att överskatta hur skadligt SD:s motstånd mot vindkraften har varit. Det har lamslagit utbyggnaden till havs, så klart, men också skadat Tidöregeringens kärnkraftsambitioner.
Näringslivet har varit kristallklart med att det behövs en bred överenskommelse för att någon ska våga investera. S säger i sin tur att partiet skriver under på nya reaktorer – om vinden också får goda villkor. Ulf Kristersson har egentligen inga problem med det, men har inte vågat bråka med Jimmie Åkesson eftersom han inte vill riskera sitt regeringsunderlag.
I migrationspolitiken är S och M rörande överens om att den ska vara ”stram”. Och de är båda pinsamt ovilliga att ta en konflikt med SD – trots att de till skillnad från Sverigedemokraterna vill satsa på integration och inte riva upp hundratusentals medborgarskap. Ungefär samma sak kan sägas om kriminalpolitiken.
Det finns tyvärr inga skäl att tro att en S- och M-regerings invandrings- och rättspolitik skulle utgöra en markant förbättring gentemot Tidögängets. Men vilket regeringsalternativ erbjuder det? Magdalena Andersson ställer mer eller mindre ut sig själv som garant för att nuvarande kurs ska ligga fast.
Vad man däremot kan förvänta sig är en större tonvikt på det helt nödvändiga förebyggande arbetet i kampen mot gängen.
Ibland påstås att det är demokratiskt problematiskt att de två statsbärande partierna gör upp, eftersom det alltid bör finnas två tydliga alternativ som konkurrerar om makten. Det är ett lite löjligt argument; som om USA:s tvåpartisystem skulle vara en eftersträvansvärd modell medan Tyskland, Finland och Danmark, som alla testat storkoalitioner, skulle vara typfall på demokratiskt sönderfall.
Det är så klart jobbigare att vara det mindre partiet i regeringen. Men det gäller också i oppositionen.
Dessutom ger svenska väljare i mätningar tummen upp till en regering med S och M. Är det så odemokratiskt att lyssna på dem?
Andra menar att en uppgörelse mellan de två skulle leda till att ytterkanterna stärks. Titta bara på decemberöverenskommelsen, då Sverigedemokraterna rusade!
Men problemet med den var ju att man inte gjorde upp om något i sak, utan att man bara ville upprätthålla blockpolitiken och utesluta SD. Argumenten för S och M handlar om motsatsen – att få saker uträttade.
Att Magdalena Andersson är öppen för att regera med Ulf Kristersson är tydligt. Han är mer skeptisk.
Det är så klart jobbigare att vara det mindre partiet i regeringen. Men det gäller också i oppositionen. Och efter valet kommer Moderaterna att stirra en helt ny verklighet i ögonen.
Inte bara kommer Jimmie Åkesson att vara störst till höger – det är också troligt att L åker ur och att SD blir större än M och KD tillsammans. Att Kristersson i det läget skulle bejaka ett högernationalistiskt block och försöka vinna kampen om att leda det vore dödsdömt.
Moderaterna kan bara förbli det viktigaste partiet till höger genom att vara en annan typ av höger än Sverigedemokraterna.
Kanske tappar M någon procentenhet S-hatande högerväljare om partiet gör upp med Magdalena Andersson. Men man kan också plocka upp resterna av L, locka högerlutande C-väljare och vinna tillbaka en handfull procentenheter Magdamoderater.
Framför allt kan partiets ministrar se till att saker blir gjorda – när det behövs som mest. För ett statsbärande parti är det rimligtvis i sig ett starkt argument.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Det är inte konstigt att Trump är övertygad om att han kommer att få Grönland
DN:s ledarredaktion: Det här är vad regeringen menar med ”svenska intressen” i biståndspolitiken
