Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen skrädde inte orden efter mötet i Washington i veckan. Äntligen fick han öga mot öga göra klart att Grönland inte är till salu och reda ut alla felaktigheter som sprids av Trumpadministrationen.
Men Løkke Rasmussen var också kristallklar med att han inte fick någon ursäkt och att hotet kvarstår. Statsminister Mette Frederiksen var lika tydlig: Donald Trump vill ha något – Danmark vill inte ge honom det.
Dagen efter förklarade Vita husets talesperson Karoline Leavitt att den arbetsgrupp som ska sjösättas finns till för att diskutera ”övertagandet” av Grönland.
Och det är inte så konstigt att USA:s president är övertygad om att han kommer få som han vill.
Det finns några ”sanningar” om Donald Trump som ständigt upprepas: Att han är ”transaktionell”, tänker som en ”affärsman” och att man därför måste ge honom något för att få något tillbaka. Och att han gärna inleder med ett extremt bud, men ofta nöjer sig med en mindre bit.
Och ibland kanske han opererar så, men det är inte vad som skiljer ut honom från andra. Det är inte så att nattmanglingarna i Bryssel inte präglas av att ge och ta. Tvärtom, den transaktionella logiken är lättbegriplig för de flesta av oss, det är just därför vi så gärna applicerar den på Donald Trump.
Han gör det genom att använda alla till buds stående medel – hållhakar, hot och ”mind games”.
Men danskarna har inte lagt ut sitt sommarställe till försäljning och Donald Trump inkommit med ett skambud. De säger att stugan inte är till salu och Trump förklarar att han kommer att stövla in och ta den om de inte accepterar budet.
Det är gangsterns logik, inte affärsmannens.
Vad som utmärker Trump är att han gång på gång lyckas göra det otänkbara tänkbart. Han gör det genom att använda alla till buds stående medel – hållhakar, hot och ”mind games” för att skapa en alternativ verklighet som andra ska tvingas förhålla sig till.
Förra årets handelsavtal med EU är ett paradexempel. Det som skedde då var inte att två parter satte sig ner för en förhandling, där både sidor gav något och fick något tillbaka.
Trump hävdade att USA blev ekonomiskt utnyttjat av unionen och krävde något otänkbart: att amerikanerna skulle få ha tullar mot EU, som inte skulle få införa några tillbaka. I stället förväntades vi européer lova att göra stora investeringar i USA och att lätta upp regler på hemmaplan som presidenten ansåg var skadliga.
Det var ett upplägg som inte fanns på kartan innan han klev ut på ”befrielsedagen” med sin skylt där tariffer mot olika länder radades upp. Ja, hela sommaren avfärdades detta av såväl den svenske handelsministern Benjamin Dousa som alla andra på den här sidan Atlanten som fria fantasier. Bryssel förberedde sig på att slå tillbaka. Men så satt Ursula von der Leyen plötsligt bredvid Donald Trump i Skottland och lovordade ett avtal som följde exakt de omöjliga principer som presidenten stakat ut.
Det är ingen hemlighet vad det handlade om: EU-ledarna var rädda att USA skulle överge Ukraina, att Trump skulle tvinga landet att acceptera omöjliga ryska krav. Därför gjorde man ett byte: Kiev fick fortsatt amerikanskt stöd, i utbyte mot en förnedrande uppgörelse. Och därför var chocken så stor när Trumpadministrationen presenterade ett fredsförslag i november som till stora delar var formulerat i Kreml. Man hade ju gjort upp!
Faktum är att hela Trumps försök att få slut på kriget i Ukraina följer samma logik.
Presidenten vill göra business med Moskva och inser att det i så fall är dumt att börja med att reta upp Vladimir Putin. Och om det är uteslutet att sätta tryck på ryssarna för att de ska mjuka upp sina krav, så återstår bara att pressa Kiev att acceptera dem.
”Du har inte korten”, deklarerade Trump under bakhållet på Volodymyr Zelenskyj i Vita huset förra våren – och plockade dem rakt ur hans hand.
Det har varit otänkbart för Ukraina att de ska behöva ge upp ambitionen att ta tillbaka Krim och hela Donbass, samt målet om ett medlemskap i Nato. Nu har det förvandlats till utgångspunkter för fortsatt diskussion, allt som återstår är att få ukrainarna att acceptera att de måste retirera från mark de fortfarande besitter och nöja sig med lagom urvattnade säkerhetsgarantier.
”Du har inte korten”, deklarerade Trump under bakhållet på Volodymyr Zelenskyj i Vita huset förra våren – och plockade dem rakt ur hans hand.
Självklart tror Trump att Kiev kommer att böja sig och att han kommer att få Grönland.
Inte för att ukrainare och danskar är lättfintade – de är tvärtom mest klarsynta av alla. Utan för att deras kompisar på kontinenten, vars uppbackning är nödvändig, räddhågset coachar dem att fortsätta förhålla sig till Trump som en affärsman som bara vill ha något tillbaka.
Gång på gång insisterar Europa på att betala utpressaren i hopp om att det hela sedan är över.
Kontrasten mot hur Vladimir Putin – som ju faktiskt inte backat en tum från sina kapitulationskrav – tar sig an den amerikanske presidenten är rätt slående. Det är den också mot Xi Jinping som matchade de amerikanska tullarna procent för procent tills Trump backade.
Men det är väl lättare för en gangster att förstå gangsterns logik.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Räkna bort USA så länge Trump hotar sina allierade
Martin Liby Troein: Därför kommer allt att sättas på spel 2027




