Det är lätt att glömma hur nära det var att vi trillade dit. Sverige hade kunnat vara i Tysklands situation – med kärnkraften avvecklad, energisystemet i gungning och industrin på knäna.
Inte genom politiska beslut, som när Angela Merkel tog initiativ till att stänga reaktorerna efter att katastrofen i Fukushima vänt upp och ner på den tyska opinionen. Utan via marknaden.
Det var en M-ledd regering som 2009 beslutade att det var den ordningen som skulle gälla hos oss. Hur länge reaktorerna fick drivas skulle inte styras av politiker, utan av huruvida ägarna bedömde att det var lönsamt eller inte.
2014 var kärnkraften inte längre bärkraftig. Elpriserna var låga, och samtidigt krävdes stora investeringar för att leva upp till nya säkerhetskrav.
Skulle den räddas krävdes snabba insatser: Förbättrade villkor via politiken.
Men det var snårigt. Det pågick en valrörelse, och när Stefan Löfven tillträdde följde omedelbart en regeringskris.
2015 beslutade Eon att Oskarshamn 1 och 2 skulle stängas, Vattenfall lämnade samma besked om Ringhals 1 och 2. Sveriges resterande sex reaktorer var också på fallrepet.
Stefan Löfven hånas ibland för att han inte såg saker komma. Men här hade han förmågan att lyfta blicken. Som före detta ordförande för IF Metall begrep han hur viktigt det är med stabila och låga elpriser för industrin – och därmed behovet av att rädda kärnkraften.
Han fattade också att det inte gick att åstadkomma inom ramarna för sitt rödgröna samarbete – och insisterade på en blocköverskridande energikommission.
”MP räddar svensk kärnkraft, M stöder vindkraft”, var rubriken i DN när en uppgörelse till slut nåddes sommaren 2016. ”En klassisk svensk kompromiss”, konstaterade energiminister Ibrahim Baylan (S).
Effektskatten togs bort och det blev lönsamt att förlänga driften på de kvarvarande sex reaktorerna i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Samtidigt fick vindkraften bättre villkor – det slogs bland annat fast att staten skulle stå för kablarna till stamnätet för de havsbaserade parkerna.
Kompromissen. Det kortsiktiga partipolitiska egenintresset lades åt sidan. Sverige sattes först. Kärnkraft eller vindkraft blev kärnkraft och vindkraft.
Det går att anmärka på att uppgörelsen var motsägelsefull. Den viktigaste biten var, som Moderaternas förhandlare Lars Hjälmred slog fast, att kärnkraften skulle vara kvar för ”överskådlig tid”. Samtidigt lovades ett ”förnybart” elsystem – det vill säga utan både fossil kraft och atomenergi – till 2040.
Men den som stirrar sig blind på sådant missar det stora: Kompromissen. Det kortsiktiga partipolitiska egenintresset lades åt sidan. Sverige sattes först.
Kärnkraft eller vindkraft blev kärnkraft och vindkraft.
För energiföretagen var signalen kristallklar. De plöjde omgående ner miljarder i Ringhals, Forsmark och Oskarshamn. Kärnkraft för 30–40 år framåt säkrades upp. Och de satsade samtidigt på vind, där en enorm utbyggnad inleddes.
Så såg situationen ut när Ebba Busch (KD) klev in på jobbet som energiminister.
Redan i valrörelsen 2018 hade hon snappat upp att det gick att vinna röster till höger genom att tala väl om kärnkraften. M noterade i sin eftervalsanalys att frågan varit ett lyft för KD. Under de kommande åren tilltog de retoriska svingarna mot uppgörelsen. Attackerna mot ”stålskogarna” trappades upp.
Dessutom insåg både M och KD att här fanns möjligheten att sy ihop ett omöjligt regeringsunderlag. Liberalerna och Sverigedemokraterna tyckte olika om allt, inte minst om klimatpolitiken, men de älskade båda atomenergin. Och hade ställt sig utanför överenskommelsen 2016 eftersom den gav goda villkor till vindkraften.
Allt detta var ändå bara retorik – politiken från 2016 har gällt – fram till att Tidöavtalet skrevs under och började omsättas i praktik.
Kompromissen revs i bitar. Anslutningen till stamnätet skulle vindkraftsbolagen nu betala själva. Och under hösten har regeringen gömt sig bakom Försvarsmakten och sagt blankt nej till snurror i Östersjön.
Det är inte mer vind som behövs, hävdar Ebba Busch. I stället ska det vara kärnkraft för hela slanten.
Ge och ta med motståndarna? Nej, vinnaren tar allt. Problemet är bara att risken då är stor att det inte blir något alls. För energipolitik handlar om stora pengar och långa ledtider. Och vem vågar investera i kärnkraft om nästa valvinnare kastar om förutsättningarna?
Det går att stanna här. Att konstatera att Busch satt det kortsiktiga partipolitiska intresset framför det nationella. Att kärnkraft eller vindkraft är på väg att bli varken kärnkraft eller vindkraft.
Trots löften om subventioner till kärnkraften i hundramiljardersklassen har faktiskt inget hänt.
Det går att stanna här. Att konstatera att Busch satt det kortsiktiga partipolitiska intresset framför det nationella. Att kärnkraft eller vindkraft är på väg att bli varken kärnkraft eller vindkraft.
Och att vi om tio år riskerar att vara där Tyskland är i dag. Med en nyindustrialisering och klimatomställning som gått i stöpet.
Men det går också att notera att matchen inte är över. Oavsett kraftslag tar det 10–20 år att få stora saker att hända. Ska vi ha storskalig ny elproduktion på plats till 2040-talet är det denna mandatperiod handling krävs.
Och det är två år kvar att spela på.
Finns det någon som klarar att lyfta blicken?
Varför skulle Magdalena Andersson (S) gå i godo för ett par nya reaktorer? Fattas beslut om att bygga före valet blir det en fjäder i hatten för regeringen.
Och varför skulle Ebba Busch och Ulf Kristersson acceptera bättre villkor för vindkraften, och riskera samarbetet med SD?
För att de sätter nationens intresse först?
Nej, snarare för att S-ledaren siktar på seger 2026 och sedan att styra ett tag – ska det hända saker på marken då måste besluten faktiskt fattas nu. Och vid en uppgörelse i dag kan hon strunta i MP.
Kristersson och Busch kan i sin tur inhösta en stor vinst om kärnkraften byggs ut. Och lägga grunden för att nästa mandatperiod ska bli riktigt lyckad, om väljarna i stället ger dem chansen att fortsätta.
”Magdalena Andersson räddar nya reaktorer – Ebba Bush stöttar vinden.”
”En klassisk svensk kompromiss”, säger Ulf Kristersson.
Kan man hoppas på sådana rubriker?
Läs mer:
Martin Liby Troein: Tro inte att ”Little Marco” Rubio kommer styra utrikespolitiken
DN:s ledarredaktion: Regeringen kan inte gömma sig bakom Pål Jonson
