I början av sommaren hade den amerikanska marinen placerat ut ett fartyg i närheten av Venezuelas kust. Det var ett sjukvårdsskepp. Sedan dess har en snabb och omfattande militär uppbyggnad genomförts. Nio jagare och kryssare, ett stort antal stridsflyg och 10 000 man har flyttats till området. Förra veckan beordrades världens största hangarfartyg, USS Gerald R Ford, att ansluta.
Och det har inte stannat där. Under hösten har minst tio motorbåtar sänkts och 61 personer dödats i vattnen runt Venezuela. Det har varit narkotikasmugglare, hävdar Trumpadministrationen, utan att lägga fram några bevis. Dessutom får inte heller smugglare dödas utan rättegång. Det handlar om flagranta brott mot internationell rätt.
Vad är det egentligen som pågår?
Opioidepidemin är en amerikansk tragedi. Knarkfrågan är en viktig pusselbit i Donald Trumps segrar. Även om fentanylen inte kommer från Venezuela, så är Nicolás Maduros regims kopplingar till droghandeln väl belagda. Och Donald Trump inser bättre än de flesta skådespelets värde. Sprängda båtar är ett sätt att visa handlingskraft. Men för det behövs inte ett hangarfartyg, inte 10 000 soldater.
Presidenten har dessutom gett grönt ljus till säkerhetstjänsten CIA att utföra operationer i Venezuela, och förklarat att attacker mot mål på land kan följa.
Syftet är av allt att döma att få regimen i Caracas att böja sig.
Venezolanerna visar varje gång de får chansen att de vill ha bort skurkarna vid makten
Kanske är målet att övertyga diktatorn Nicolás Maduro att själv lämna makten, eller att få generalerna runt honom att agera – för att inte själva blir måltavlor för den amerikanska militärmakten.
Möjligen är Trumpadministrationen också själv beredd att göra vad som krävs. Bedömare säger att det behövs minst 50 000 man, helst 150 000, för en regelrätt invasion. Men det går att föreställa sig mer begränsade operationer för att slå ut Maduro och hans kotteri.
Att få bort Venezuelas diktator är uppenbarligen säkerhetsrådgivaren och utrikesministern Marco Rubios ambition. Han hymlar inte med det, har i mer än ett decennium stöttat landets opposition, och krävt fria och rättvisa val.
Det finns också få mer legitima mål för regimförändring. Det handlar inte bara om repressionen – de paramilitära gängen som avrättar oliktänkande – eller vanstyret som lett till hunger och orsakat Latinamerikas största flyktingkatastrof någonsin. Venezolanerna visar varje gång de får chansen att de vill ha bort skurkarna vid makten. Redan 2019 valde stora delar av världen att erkänna Juan Guaidó som landets president efter att Maduro uppenbart fuskat i valet föregående år.
Att frammana en regimförändring med militära medel är ändå alltid farligt, risken är att det slutar i inbördeskrig eller någon ny form av auktoritärt styre. Och även om en intervention är moraliskt försvarbar är det svårt att få med sig de FN-beslut som ger folkrättslig legitimitet.
Men det går sannerligen att begripa Marco Rubios perspektiv.
Donald Trump däremot talar inte om demokrati.
Kanske vill Trump bara trycka på för en ännu bättre deal?
Omedelbart efter att han svurits in skickade presidenten sitt sändebud Richard Grenell till Caracas för att förhandla. Business och återvandring stod högst på agendan.
En amerikansk affärsman som uttalar sig i Financial Times slår fast att det är ”olja, guld och mineraler” som Trump vill ha. Presidenten själv säger att ”Maduro har erbjudit mig allt”.
Kanske vill Trump bara trycka på för en ännu bättre deal?
Det är i alla fall inte venezolanernas självbestämmande som står i fokus. Tvärtom verkar målet vara att få till ett ledarskap i Caracas som är mer tillmötesgående vad gäller mannen i Vita husets önskningar.
I detta finns något oerhört, som utgör kärnan i det skifte som just nu sker.
USA har intervenerat i Latinamerika förr. Det har skett i form av påtryckningar, regelrätta invasioner och genom stöd till militärkupper, ofta för att välta folkvalda ledare och försvara amerikanska ekonomiska intressen. Men det hör i allt väsentligt en annan tid till.
Under 1800- och tidigt 1900-tal såg den internationella ordningen ut så. ”Krigsbåtsdiplomati” var ett fullt legitimt verktyg för stormakterna när de upplevde att mindre stater i periferin stod i vägen för vad de ville uppnå.
Vad som gör aktionerna runt Venezuela så anmärkningsvärda är inte bara hur egenmäktigt USA agerar, utan hur egenmäktigt Vita huset beter sig
Under kalla kriget reduceras spelplanen till en kamp mellan två ideologiska kombattanter – USA var i denna villig att åsidosätta såväl egna ideal som den internationella rättsordning som man etablerat genom FN.
Men sedan tvekampen med Sovjet tog slut har USA uppfört sig annorlunda i sitt närområde. Ockupationen av Haiti 1994 genomfördes med FN-mandat.
Även när USA i andra delar av världen har agerat unilateralt i stor skala, som i Irak, har det föregåtts av omfattande försök att samla stöd i säkerhetsrådet och bland allierade. När folkrätten ändå har åsidosatts har det motiverats med att mänskliga rättigheter väger tyngre än staters suveränitet.
Vad som gör aktionerna runt Venezuela så anmärkningsvärda är inte bara hur egenmäktigt USA agerar, utan hur egenmäktigt Vita huset beter sig – utan koppling till vare sig internationell rätt, högre principer eller ens en nationellt förankrad idé om det egna landets intresse. Kongressen har knappt konsulterats.
What’s in it for me? verkar i grund och botten vara frågan som styr Trumps agerande.
Det är mycket svårt att se att detta ska stanna vid en rad sprängda motorbåtar. Men även om det gör det bidrar den militära påtryckningskampanjen till en ny internationell ordning där stormakterna skamlöst struntar i internationell rätt och kallsinnigt agerar utifrån egna intressen.
Och – inte minst – där en liten grupp män godtyckligt dikterar vad dessa intressen är.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Moderaterna hade rätt om bidragen – för 20 år sedan
DN:s ledarredaktion: Varje dag med Donald Trump är en gåva för Kina




