”Domaren är på deras sida, vår striker har händerna bakbunda, men hela stadion vill att vi ska vinna.” Så beskriver stjärnforwarden själv läget inför söndagens presidentval i Venezuela.
Oppositionsledaren María Corina Machado har tvingats resa landet runt i bil, eftersom inget flygbolag säljer henne en biljett. Vägen blockeras regelbundet av regimanhängare. Under valmötena stängs elen av, högtalarsystem och belysning slutar fungera.
Och så det lilla: Hon får själv inte ställa upp i valet. Diplomaten Edmundo González har fått ta hennes plats på valsedeln. Ändå samlas människor i massor för att höra henne tala.
Machado är en oväntad stjärna – en marknadsliberal ur överklassen som tilltalar Venezuelas utblottade majoritet. Men hon är karismatisk, och människorna törstar efter förändring. De opinionsmätningar som gjorts visar på en jordskredsseger för oppositionen.
Den stora frågan är om domaren i så fall godkänner det.
I så fall är det en seger för venezolanerna. Och en signal om att den våg av auktoritär populism som rullat fram över världen kan brytas, och skickas tillbaka.
För det var i Venezuela allt började. Det var Hugo Chávez som prövade ut de metoder som kopierats jorden runt de senaste 25 åren.
Det hela slutade i hyperinflation. Den genomkorrumperade staten mer eller mindre kollapsade.
Chávez valdes till president med en retorik om en korrupt elit som sålt ut sitt folk. Väl vid makten gav han sig på medierna, först verbalt, sedan mer handfast. Han tog kontroll över public service och strypte utrymmet för privata tidningar och tv-kanaler. Han underminerade kongressen, proppade domstolarna fulla med allierade, skrev en ny konstitution och samlade makten i presidentpalatset.
Det är samma verktygslåda som Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan använt sig av för att montera ner Rysslands respektive Turkiets demokrati. Som Viktor Orbán rotat runt i – och Donald Trump plockat åt sig.
Venezuela är också det mest dramatiska exemplet på hur illa det kan gå för ett land som fastnar i populismens klor.
Det var Latinamerikas äldsta demokrati, ett av regionens rikaste länder. De stora oljerikedomarna och en prisboom gav Chávez ett enormt ekonomiskt manöverutrymme.
Han förvandlade det statliga oljebolaget Pdvsa – känt som regionens mest välskötta – till sin personliga kassako och drog undan mattan för privata investerare. När såväl oljepris som produktion kollapsade var den ekonomiska katastrofen ett faktum.
Det hela slutade i hyperinflation. Den genomkorrumperade staten mer eller mindre kollapsade. Stora delar av landet kontrollerades av kriminella gäng. Hälsovårdsystemet rasade ihop. Det senaste decenniet har mer än sju miljoner människor flytt från Venezuela.
Chávez höll sig kvar vid makten fram till sin död 2013 med alltmer auktoritära metoder. Det var ändå ingenting mot dem som efterträdaren Nicolás Maduro har brukat.
Vladimir Putin förblir länken mellan de auktoritära populistledarna, oavsett om de är vänster som Chávez och Maduro eller höger som Viktor Orbán.
Att han fortfarande är kvar i presidentpalatset är för att han hållit militären på sin sida. Och tack vare hjälp från Kuba, Kina och Ryssland – Vladimir Putin förblir länken mellan de auktoritära populistledarna, oavsett om de är vänster som Chávez och Maduro eller höger som Viktor Orbán.
Maduro inte bara köpte domaren och bakband motståndarlagets striker, utan stängde hela stadion. Hur kommer det sig att den har öppnats igen? Att oppositionen över huvud taget har en chans att välta diktatorn?
Därför att ekonomin ligger i spillror. Ska den fås att fungera krävs kontakter med omvärlden – att USA och EU häver sina sanktioner. För att det ska ske krävs ett ledarskap med demokratisk legitimitet.
Maduro hoppades vinna det. Han lovade oppositionen fria och rättvisa val. Nu, när han står inför en förlust, pratar han om ”inbördeskrig”.
Tidigare har han visat sig skoningslös. Att Maduro ska släppa makten frivilligt framstår som otänkbart. Risken är att det blir blodigt.
Men om oppositionen vinner stort? Människor ger sig ut på gatorna för att fira, ändrar inte det dynamiken? Det hoppas många. Att militären ska sluta lyssna på Maduro, och i stället på María Corina Machados och Edmundo González löften om försoning.
Det är så oerhört mycket som står på spel när Venezuela röstar på söndag. Tänk om människorna välter diktaturen. Det vore ett resultat för oss alla att fira.
Läs också:
Martin Liby Troein: Vi har inte sett något som liknar detta sedan 1968
Martin Liby Troein: Gosa inte med Nigel Farage, sa Boris Johnson i ett ögonblick av klarhet
