Sämsta resultatet någonsin i Torypartiets nästan 200 år långa historia. Ett fall från 42 procent av rösterna 2019 till 24 procent nu. Endast 121 parlamentsstolar kvar av de 376 som vanns för fem år sedan.
Ett katastrofval rakt igenom.
14 år vid makten sliter, säger en del, klart att väljarna var sugna på något nytt. Rishi Sunak drev en klappkass kampanj, konstaterar andra.
Det är sant. Den nu avgångna premiärministern inledde med ett symboltungt besök vid varvet där Titanic byggdes och åkte hem tidigt från D-dagens minnesceremonier i en synnerligen ostrategisk förolämpning mot Torypartiets kärnväljare av äldre som vördar imperiets finest hour.
Och nog har de konservativa styrt länge. Men särskilt sugna på det nya var inte väljarna. Labour vann 34 procent, en uppgång med endast 2 procentenheter. Den stora majoriteten i parlamentet har partiet valsystemet att tacka för. Sunaks valrörelse verkar heller inte ha gjort till eller från. Tories hade runt 24 procent i opinionen när valet utlystes, och slutade också där.
Väljarna valde inte Labour, de valde bort Tories, och de gjorde det inte på grund Sunak.
Det handlade inte främst om 14 år vid makten, utan om ett årtionde av kaos – ständigt nya premiärministrar, bråk i regeringen, knivar i ryggen – och en ekonomi som drabbats av pyspunka. Britterna hade tröttnat.
Inte sög brexit upp Nigel Farages syre heller. Hans nya parti, Reform UK, har kampanjat mot invandring och woke-vänstern.
Rotar man djupare bland orsakerna till Torymisslyckandet går det inte att blunda för partiets hantering av högernationalismen de senaste femton åren. Den utmaning som plågar hela västvärldens borgerlighet.
Brexit så klart. Denna populistiska mission som från början omhuldades av Nigel Farages Ukip och en högljudd minoritetsfalang inom Tories. Den liberalkonservative partiledaren David Cameron ville ha deras stöd, lovade en folkomröstning som han hoppades vinna och därmed göra slut på fantasierna om ett utträde. Den slukade i stället honom.
Inte sög brexit upp Nigel Farages syre heller. Hans nya parti, Reform UK, har kampanjat mot invandring och woke-vänstern. Rishi Sunak försökte göra som Cameron, följa efter och flirta med populisternas väljare. De visade sig vara sugna på originalet.
Reform UK tog 14 procent på torsdagen, de flesta från Tories. Samtidigt vände sig högutbildade mittenhögerväljare i södra England som inte gillade populismen till Liberaldemokraterna.
Pasokifiering talades det om för ett tiotal år sedan. De grekiska socialdemokraterna hade mer eller mindre utraderats, tendensen syntes på flera håll i Europa. Olika typer av populistiska alternativ snodde arbetarväljare. Borgerliga och gröna partier tog städernas högutbildade. Mittenvänstern klämdes sönder.
Nu är det borgerligheten som är satt under tryck. I Frankrike, som står mellan första och andra omgången i sitt parlamentsval, pratar vi gärna om kollapsen för Emmanuel Macrons projekt. Men det stora skiftet det senaste decenniet gäller den traditionella högern. Gaullismen brukade dominera fransk politik – dess parti Republikanerna producerade presidenter på löpande band. I söndagens parlamentsval nådde man 10 procent. Republikanerna försökte också möta högerpopulismen genom att apa efter, och har slitits sönder mellan Marine Le Pens Nationell samling och Macrons mittenallians.
Krossade som de franska Republikanerna eller kapade som de amerikanska – det verkar vara den traditionella högerns öde.
I USA gjorde Republikanerna som Cameron när de konfronterades med Teapartyrörelsen och Donald Trump. Hoppades rida på dem till seger. Där slutade det med ett övertagande.
Krossade som de franska Republikanerna eller kapade som de amerikanska – det verkar vara den traditionella högerns öde. I alla fall för dem som flirtar med och kopierar populisterna, i hopp om att kontrollera dem.
Vad händer med Torypartiet nu?
Många konservativa politiker tittar på Reform UK och de egna siffrorna och konstaterar att de 38 procent de samlade ihop är mer än Labours 34. Suella Braverman, en möjlig efterträdare till Sunak, provpratar om att bjuda in Farage.
More of the same, alltså.
Risken är uppenbar att Tories slutar som systerpartiet på andra sidan Atlanten. Deras egen Trump leder dem nästa gång.
Vad är alternativet? Man kan ta strid, visa att en borgerlig höger är något annat än den nationalistiska och populistiska.
Boris Johnson – den politiker som har enskilt störst ansvar för populistiska flirtar – höll sig borta från valkampanjen fram tills dess sista skälvande timmar. På tisdagskvällen höll han till slut ett tal.
Elden riktades mot Nigel Farage, som dagarna innan spekulerat i att det var Natos expansion som fått Putin att invadera Ukraina. ”Gosa inte med putinisterna”, uppmanade han, ”det smittar”.
Sent ska syndaren vakna.
Läs mer:
Ledare: En tråkig britt är just vad som behövs
Martin Liby Troein: Invandringen är USA:s hemliga vapen i kapplöpningen med Kina
