På söndag är det val i Thüringen och Sachsen. Tre veckor senare är det dags för väljarna i Brandenburg att säga sitt. Av allt att döma väntar en rad politiska jordbävningar.
Regeringspartierna i Berlin – Olaf Scholz socialdemokrater, de gröna och liberalerna – är alla på väg mot storförlust i de tre tyska delstatsvalen, men det är inte det som är den stora saken.
I stället handlar det om att högerextrema Alternativ för Tyskland (AFD) förväntas gå kraftigt framåt; opinionsmätningarna pekar på att partiet kommer att bli störst i åtminstone Thüringen och Brandenburg, och nå runt 30 procent i Sachsen. Dessutom är vänsterpopulisten Sahra Wagenknechts parti BSW på frammarsch. I Thüringen kan de två nå hela vägen till 50 procent.
Men det här handlar inte om regionalpolitik – något mycket större bubblar i EU:s största land.
”Europas sjuke man” brukade Tyskland kallas kring millennieskiftet. Statsfinanserna var i dåligt skick, industrin led av bristande konkurrenskraft – bördan av att återintegrera det gamla DDR var tung. Men trots att missnöjet grodde, tycktes landet immunt mot extremismen, historien fungerade som någon form av vaccin.
Den gången tog sig Tyskland ur sin ekonomiska kris. Man fick ordning på budgeten och reformerade arbetsmarknaden. När eurokrisen briserade var landet kryast på kontinenten.
I den mån historien gav ett vaccin mot extremism, har dess kraft uppenbarligen också avtagit med tiden.
Det är man inte längre. Tysklands ekonomi tillhör de sämst presterande i unionen – den svajar mellan stagnation och recession.
Det handlar om energipolitik. Tyskarna lade ner sin kärnkraft och satsade på billig rysk gas – modellen kraschade med Putins fullskaliga invasion av Ukraina. Det handlar också om Kina. Tyskland fungerade som underleverantör till miraklet i Asien, när kineserna fick råd att köpa bilar varvade exportmotorn upp ytterligare. Nu plågas Kina av deflation samtidigt som Peking aktivt vill ersätta import med egen produktion.
Och så handlar det om en ovilja till omprövning. Den ”svarta nollan” – en budget i balans – är fortfarande helig, samtidigt som energi- och exportkris gör att staten borde ta ett större ansvar för investeringar och för att få fart på konsumtionen på hemmaplan.
Putin-vänliga populister i AFD och BSW är skickliga att spela på den svaga ekonomin och de kopplingar som går via energikrisen till kriget i Ukraina. Det gäller, liksom i alla västländer, också invandringens utmaningar.
Tyskland tog ett jätteansvar under migrationskrisen. Man klarade det bra, men har även integrationsproblem. Landet har också fått uppleva sin beskärda del av islamistiska våldsdåd. Senast i helgen dödade en misstänkt IS-terrorist tre personer i Solingen.
Vad som skulle ske om AFD en dag tog plats i maktens finrum, det vågar man inte ens tänka på.
I den mån historien gav ett vaccin mot extremism, har dess kraft uppenbarligen också avtagit med tiden.
AFD red in på scenen under eurokrisen, som motståndare till att tyskarna skulle plocka upp sydeuropéernas nota, men har utvecklats till en av EU:s mest extrema högerkrafter. I vintras avslöjades att flera ledare suttit på ett slott med den österrikiska vit makt-ideologen Martin Seller och diskuterat deportationer av tyska medborgare med utländsk härkomst. Björn Höcke, partitopp i Thüringen, använder sig ogenerat av nazistiska slagord.
Wagenknecht kombinerar i sin tur vänsterpopulism i den ekonomiska politiken med ett rått motstånd mot invandring och islam, och döljer inte sin beundran för Stalin.
AFD är – liksom BSW – starkast i öst, men också näst störst i opinionsmätningarna nationellt, där man ligger strax under 20 procent, med Wagenknecht kring 8–9. Partierna kom tvåa respektive femma i EU-valet i juni.
Vad betyder det för oss om Donald Trump åter blir president, frågar vi oss ofta. Men vad betyder AFD:s och BSW:s framgångar? Det är kanske en större fråga för Europa.
Redan nu tar Wagenknecht åt sig äran för att Scholz-regeringen vill skära i det tyska stödet till Ukraina nästa år, och i stället tittar på det komplicerade alternativet att använda frysta ryska tillångar. De tyska kristdemokraterna svajade under våren ordentligt i sin inställning till EU:s klimatpolitik.
Historien lär oss också att det moderna Tyskland är ett både vuxet och mycket anständigt land.
Vad som skulle ske om AFD en dag tog plats i maktens finrum, det vågar man inte ens tänka på.
Men vi kanske borde.
När saker går snett i Tyskland drabbar det hela Europa, det lär oss historien. Den lär oss också att det moderna Tyskland är ett både vuxet och mycket anständigt land.
Vi klarar det, sa Angela Merkel under flyktingkrisen. De gjorde tyskarna i allt väsentligt.
De klarade också att komma på fötter efter återföreningen och efter att ha dömts ut som Europas sjuke man kring millennieskiftet. Det gjorde de genom ett genomgripande och tufft reformarbete.
200 000 tyskar demonstrerade mot AFD efter topparnas rendezvous med den österrikiske högerextremisten i vintras. När CDU-ledaren funderade på lokala uppgörelser med extremisterna häromåret sparkade partiet bakut. Det finns en tradition av samarbete mellan socialdemokrater, kristdemokrater, liberaler och gröna – att inte låta gamla, artificiella blocklinjer stå i vägen.
Och så finns resurserna. Statsfinanserna är i gott skick, tyska statsobligationer är guld på marknaderna. Det ger regeringar ett handlingsutrymme som saknas på andra håll.
Det är lätt att föreställa sig skräckscenarier med extremister åter i maktens korridorer i Berlin. Det går också att tänka sig att det anständiga Tyskland samlar sig, omprövar gamla sanningar – och leder Europa bort från populismens träskmarker.
Läs också:
Amanda Sokolnicki: Alla tittade på Harris – ingen såg vad tyskarna gjorde under tiden
Martin Liby Troein: Har Demokraterna knäckt Trumpkoden – eller kommer det här att sluta som för Clinton 2016?
