Varför kollapsade Weimarrepubliken? Statsvetare har sökt förklaringar i den auktoritära tyska kulturen och det upphackade partisystemet som betydde att det inte gick att bilda stabila regeringar.
Men mycket talar för att Weimar ändå hade klarat sig om det inte varit för den stora depressionen.
Den tyska demokratin hade överlevt de svåra åren efter första världskriget – och hyperinflationen. Men då rasade världsekonomin plötsligt samman. Arbetslösheten sköt i höjden. Väljarna flockades runt nazisterna.
Så varför gick botten ur den globala ekonomin?
Det finns de som pekar på olika policyval, som att den amerikanska centralbanken Fed förde en för stram penningpolitik. Men den mest inflytelserika förklaringen levererades av ekonomhistorikern Charles Kindleberger på 1970-talet. Han tog ett bredare grepp.
En öppen internationell ekonomi kräver att en stormakt sörjer för vissa kollektiva nyttor, slog Kindleberger fast. Någon hade behövt tala om för britter och fransmän att tyskarna inte kunde betala sina krigsskadestånd. Framför allt hade det krävts att ett stort land höll marknaderna öppna och stimulerade ekonomin, för att ge andra en chans att exportera sig ur krisen.
Washington ville inte axla ansvaret, och valde i stället att vända resten av världen ryggen – när depressionen slog till låste amerikanerna in sig bakom de ökända Smoot-Hawleytullarna.
På 1800-talet hade det brittiska imperiet fyllt den rollen. På 1920-talet var engelsmännen för svaga. Den nya tungviktaren var USA. Men Washington ville inte axla ansvaret, och valde i stället att vända resten av världen ryggen – när depressionen slog till låste amerikanerna in sig bakom de ökända Smoot-Hawley-tullarna, som skar av USA från den globala ekonomin.
Det är omöjligt att inte tänka på det här när Donald Trump hotar med handelskrig, samt att lämna Nato och andra allierade. Och när vissa bedömare förnumstigt påpekar att oron är överdriven eftersom USA ”har vänt sig inåt förut”. Eller säger att landet alltid haft ”en isolationistisk ådra”, och får det att låta som att det internationella engagemanget är som årstiderna, något som liksom kommer och går.
Det är förvisso sant att USA har hållit sig på sin kant under stora delar av sin historia. George Washington gav sina landsmän det berömda rådet att de inte skulle blanda sig i vad som skedde på den europeiska kontinenten.
Efter första världskriget försökte Woodrow Wilson få ut landet på banan. Men senaten svarade med ett symboltungt nej till ett amerikanskt medlemskap i Nationernas Förbund, som var presidentens initiativ. Och sedan kom alltså Smoot-Hawley-tullarna.
Männen kring president Harry Truman var måna om att inte upprepa de misstagen när Nazityskland och japanerna besegrats. Marshallplanen lanserades. Tullar sänktes. Nato etablerades, liksom alliansen med Japan. Allt för att blåsa liv i handeln och världsekonomin, och se till att den fria världen stod stadigt mot kommunismen.
Att USA skulle omfamna sin systemupprätthållande roll blev självklart för båda partierna. När finanskrisen slog till 2008 var det fortfarande så.
Truman var demokrat, men i detta projekt arbetade han nära flera tunga republikaner – trots att deras parti ofta burit just den protektionistiska ”Amerika först”-fanan – däribland Michigansenatorn Arthur Vandenberg, som förkroppsligade USA:s skifte från isolationism till internationalism.
Att USA skulle omfamna sin systemupprätthållande roll blev självklart för båda partierna. När finanskrisen slog till 2008 var det fortfarande så. Obamaadministrationen öste på för att upprätthålla efterfrågan – både på hemmaplan och internationellt – och motarbetade instinkten att möta krisen genom att skydda hemmamarknaden med tullar.
Trump har sedan han klev in på den politiska scenen sommaren 2015 rivit upp enorma hål i denna konsensus.
President Biden har lappat och lagat. Han har samarbetat nära den republikanska senatsledaren Mitch McConnell för att få loss pengar till Ukraina och stötta Sveriges och Finlands Natointräden. Men Trumplojalisterna har motarbetat honom.
Hur illa kan det egentligen gå om expresidenten flyttar tillbaka in i Vita huset?
Riskerna för den amerikanska demokratin och rättsstaten är uppenbara, efter försöket att välta valresultatet förra gången. Vi är också införstådda med vad det betyder för Ukraina om Washington vänder ryggen till.
Vi kan svära över att USA ibland agerar som en arrogant världspolis, men landet är fortfarande världens enda riktiga supermakt.
Det handlar om stora konsekvenser. Men det kan bli betydligt värre än så.
Nato syftar till att ”hålla amerikanerna inne, ryssarna ute, tyskarna nere”, brukade det sägas. Washingtons engagemang var också en nyckel för att européerna på kontinenten skulle våga lita på varandra, och få den egna unionen på plats. Vad händer om USA stänger dörren om sig – och Moskva samtidigt bankar allt hårdare? Vad gör Tyskland? Vill de då ha egna kärnvapen? Hur känner fransmännen inför det?
Och vad gör japanerna om det visar sig att USA inte längre är att lita på? Tar de Pekings parti, eller vill de ha egna atombomber för att slippa?
Vad händer med de globalt integrerade värdekedjorna – och för den delen efterfrågan i den internationella ekonomin – när den amerikanska presidenten deklarerar att ”tullar” är hans favoritord.
Vi vet inte. Trump kanske inte uppfyller löften om skyhöga handelshinder eller hot om att lämna allierade i sticket. Förra gången klarade vi oss.
Men en sak är säker. Vi kan svära över att USA ibland agerar som en arrogant världspolis, men landet är fortfarande världens enda riktiga supermakt. Och vi vet vad som hände förra gången amerikanerna vände sig inåt: då öppnades helvetets portar.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Kamala Harris är varken pest eller kolera
Martin Liby Troein: Sumpade Magdalena Andersson precis S drömkampanj?
