Det är viktigt med marginaler, inledde Hans Lindberg – ordförande för den parlamentariska kommitté som på torsdagen berättade om sitt förslag till budgetramar för de kommande två mandatperioderna.
Äntligen har de andra ställt sig bakom vad vi länge drivit, fortsatte Fredrik Olovsson, Socialdemokraternas representant i utredningen.
Det hela framstod som mycket verklighetsfrånvänt.
Förväntningarna på kommitténs arbete har varit höga. I 30 år, sedan 90-talskrisen, har vi knegat och betalat av på statsskulden. Att överskottsmålet skulle försvinna var mer eller mindre klart på förhand. Men Sverige står inför stora utmaningar det kommande decenniet: Den gröna omställningen, upprustningen av försvaret – stora satsningar krävs.
Samtidigt har vi EU:s just nu lägsta tillväxt – höjda skatter är därför inget bra recept. Att låna för att investera har i det här skedet framstått som en mycket rimlig idé. Flera partier har dessutom öppnat för det, precis som Svenskt Näringsliv, LO, TCO och en rad tunga ekonomer.
Men skulle politikerna våga?
Svaret var nej. Socialdemokraterna, de tre regeringspartierna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet är alla överrens.
Redan vid ett budgetunderskott på 1,5 procent kommer EU-kommissionen instormandes för inspektion, motiverade Lindberg. Vi förlorar vår ekonomiska självständighet, skrämdes han.
Svantesson, Olovsson och Lindberg är kvar på 90-talet, med bilden av att vi är sämst i klassen. Vi är bäst.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) inskärpte vid en egen pressträff ett par timmar senare vikten av att hålla igen: Titta på Finland och USA! För 20 år sedan utgjorde deras statsskulder lika stor del av bnp som vår. Nu är den amerikanska 100 procent och den finska 78. IMF varnar för svajiga statsfinanser runt om i världen, underströk hon.
Men hur rör det oss?
Sverige har alltså en skuld på 31 procent av bnp. Endast i tre EU-länder är den lägre. I Tyskland och Holland – kända för sin sparsamhet – är den 63 respektive 44. Genomsnittet i unionen är 82 procent av bnp.
På flera håll är budgetunderskotten utom kontroll. Inte hos oss – vi har tvärtom järnkoll i finanspolitiken, och på sådant som pensionssystemet som på många ställen förvandlar statens bössa till ett såll.
Att EU-kommissionen eller finansmarknaderna skulle straffa oss om vi investerade mer är helt verklighetsfrånvänt.
Svantesson, Olovsson och Lindberg är kvar på 90-talet, med bilden av att vi är sämst i klassen. Vi är bäst.
Det ska vi vara stolta över. Just nu våndas de ute på kontinenten över hur de ska klara de nya tuffa tiderna – med krig i Europa och klimatets påfrestningar. Många länder har levt med för lösa tyglar för länge, under relativt goda år. Åtstramningar krävs.
Partierna kommer tvingas att försöka hitta vägar runt begränsningarna. Tidöregeringens utformning av kärnkraftssubventioner är bara första steget i den riktningen.
Vi är unika: Vi har alla möjligheter att satsa.
Det är ett styrkebesked för det politiska systemet att komma överens så brett, hävdade både Fredrik Olovsson och Elisabeth Svantesson på torsdagens pressträffar.
Men det är det inte alls, tvärtom är det ett svaghetstecken. Partierna har inte klarat av att komma överens om de stora investeringar som krävs i järnvägar, energiutbyggnad och elektrifiering. De har inte skjutit till tillräckligt till försvaret. Och därför har de inte behövt komma överens om en modell för att låna på ett ansvarsfullt sätt.
För att kasta det finanspolitiska ramverket över bord var aldrig ett alternativ – trots att finansministern nu låtsas det. Att finanspolitiken ska styras av regler är alla överens om. Frågan har varit om man ska låna eller inte – och till vad.
Seriösa, ambitiösa förslag har handlat om att öka belåningen till 40–50 procent av bnp över en tio- till femtonårsperiod, under ordnade former. Då är vi fortfarande bland de bästa i klassen.
Frågan är nu om balansmålet ens kommer att respekteras. Klimatomställningen och säkerhetsläget sätter ett enormt tryck på finanspolitiken. Partierna kommer tvingas att försöka hitta vägar runt begränsningarna. Tidöregeringens utformning av kärnkraftssubventioner är bara första steget i den riktningen.
Och de omvägarna kommer inte att öka förtroendet för våra budgetregler.
För Socialdemokraternas räkning handlar det dessutom om en historisk strategisk blunder.
Det är sant att partiet ville ha ett balansmål 2018, för perioden fram till 2026, och att de andra nu gått med på ett sådant. Men Sverige står inte kvar på samma plats som då. Våra statsfinanser är ännu starkare i dag. Utmaningarna är större. Varför står S och stampar?
Magdalena Andersson vill inte låna till investeringar därför att hon inte har någon aning om hur hon i så fall ska använda pengarna.
Det blottar en förödande politisk fantasilöshet. S-ledningen har inte klarat att sätta ner foten ordentligt i energipolitiken. Den saknar ambitioner för järnvägen – och får släpas fram till varje utökning av försvarsbudgeten.
Magdalena Andersson vill inte låna till investeringar därför att hon inte har någon aning om hur hon i så fall ska använda pengarna.
Därmed bäddar hon också för en jobbig valrörelse. Pengarna som kommer loss av det nya balansmålet slukas av de höjda försvarsanslagen. Vill S ha större resurser till välfärden måste mer hämtas in. Moderaterna kommer att skrämmas med skattehöjningar.
Hade partierna kommit överens om att låna hade konflikten i stället handlat om huruvida pengarna ska användas till ”M:s ansvarslösa skattesänkningar” eller ”S ansvarsfulla investeringar”.
Det hade varit en kampanj för Magdalena Anderssons socialdemokrater att älska.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Det kommer att kosta mer än så här för ett försvar som skrämmer Putin
Martin Liby Troein: När saker går snett i Tyskland drabbar det hela Europa – det lär oss historien
