Spelar det någon roll att Kamala Harris valt Tim Walz till sin partner i USA-valet?
Inte om man ska tro JD Vance, Donald Trumps parhäst i valet. ”Min syn på saken är att det är betydelselöst vem som är vicepresidentkandidat, även om det slår mot mitt ego. Folk röstar på Trump eller Harris”, slog han fast i en intervju häromdagen.
Och det ligger så klart mycket i det. När kampanjen är över och rösterna har räknats är det sällan vicepresidentkandidaten som hissas eller dissas.
George W Bush valde den synnerligen okarismatiske insidern Dick Cheney för att han visste att det fanns få röster att vinna med val av andreman, och hellre ville ha nån som kunde ge goda råd (sådana fick han förvisso heller inte).
Men det finns undantag. Lyndon B Johnson betraktas som en nödvändig pusselbit i John F Kennedys seger 1960. Texassenatorn var viktig för att blidka väljare i södern som inte var förtjusta i att Demokraterna valt en katolik, och i synnerhet för att säkra hemstatens många elektorsröster.
Sarah Palin blev för sin del ett sällan skådat sänke för Republikanerna 2008. John McCain marknadsförde sig som det säkra kortet mot den rätt oprövade Barack Obama – det blev omöjligt med en parhäst som var uppenbart okvalificerad för jobbet, i synnerhet som McCains ålder och sjukdomshistoria underströk att Palin verkligen var ”ett hjärtslag från presidentposten”.
Men i ärlighetens namn är det nog heller inte valet av Walz som är det viktigaste – utan det av JD Vance.
Till listan av betydelsefulla val av vicepresidentkandidat kan möjligen också fogas Donald Trumps av Mike Pence 2016. Religiöst konservativa väljare, en kärngrupp för Republikanerna, våndades inför Trumps mustiga språkbruk. Pence var en av dem – med honom i laget var det lättare att hålla för näsan och lägga valsedeln i kuvertet.
Tillhör Tim Walz undantagen? Han är populär guvernör i Minnesota och har tidigare representerat ett högerlutande glesbygdsdistrikt i kongressen i tolv år. Dessförinnan har han en karriär som lärare och i militären bakom sig. Tanken är att han ska tilltala medelklassväljare i mellanvästern, och i synnerhet i de viktiga vågmästarstaterna Wisconsin och Michigan.
Att han ska fälla avgörandet i dem får ändå betraktas som rätt optimistiskt. Lyndon Johnsons tid är sedan länge förbi. Säkra hemstaten, om den inte redan röstar på det egna partiet i presidentvalen, är svårt – det gäller i ännu högre grad grannstaterna.
Men i ärlighetens namn är det nog heller inte valet av Walz som är det viktigaste – utan det av JD Vance.
För varför är hans tal om att det inte spelar någon roll vem vicepresidentkandidaten är så pikant? Jo därför att hans första tid i rollen gått allt annat än galant.
Något behov av att blidka religiöst konservativa väljare har Donald Trump inte längre. De är numera så lojala att han till och med kan vattna ur partiets abortmotstånd utan att de bryr sig.
Men om han hade valt Nikki Haley eller Marco Rubio hade han kunnat försäkra konservativa kvinnor eller säkerhetspolitiska hökar om att det finns en vuxen i rummet som begriper att Vladimir Putin är en motståndare och inte en vän. Några av alla de Republikaner som verkligen inte gillar expresidenten hade kanske övertygats om att ändå rösta på honom.
En habil guvernör från Minnesota bidrar möjligen också till bilden av Harris som det normala alternativet.
I stället valde han en blekare variant av sig själv.
Och det är visserligen sant att de allra flesta väljer Harris eller Trump. Det är rätt troligt att ingen av de två vicepresidentkandidaterna på egen hand kommer att säkra några avgörande väljargrupper eller delstater.
Men det betyder inte att valet av dem är oväsentligt för hur väljarna betraktar de två som står överst på valsedeln.
Vance låter som Trump när han skyller USA:s problem på alla barnlösa kattkvinnor. Men han saknar karisman och teflonegenskaperna. De saker som han säger framstår som precis så konstiga som de är, och det smetar av sig på hans chef.
Just som ”weird” har Harriskampanjen också attackerat motståndarna de senaste veckorna.
Det var för övrigt just Tim Walz som först valde ordet för att döma ut Republikanerna vid ett framträdande i juli som snabbt blev viralt. Och en habil guvernör från Minnesota bidrar möjligen också till bilden av Harris som det normala alternativet.
Det låter kanske som en tråkig pitch, men är med lite tur vad en majoritet av de amerikanska väljarna ändå längtar efter.
Läs också:
Isobel Hadley-Kamptz: Republikanerna är ett jättekonstigt parti och JD Vance är deras kille
Max Hjelm: Trumps vänner gjorde det oförlåtliga
Martin Liby Troein: Vi har inte sett något som liknar detta sedan 1968
